En död, två skadade i knivattack - Kungsbacka | Onsalahalvön | Forsbäck 2015-12-05

Blandat med den sorg som Michelle känner finns också en oro. En oro som handlar om att den dömde mördaren ska söka upp henne och döttrarna. Det blev värre när den dömde i våras flyttades till den rättspsykiatriska avdelningen på Varbergs sjukhus. Michelle bor kvar i huset i Forsbäck vilket innebär att 42-åringen befinner sig en halvtimmes bilresa från henne.
– När han vårdades i Växjö var det lite annorlunda för oss. Inte för att jag på något sätt hade samtycke i att han hade permissioner när han var där, men nu är han så himla nära, säger Michelle.
Hon berättar att hon för några veckor sedan fick veta att 42-åringen, tillsammans med personal, skulle hälsa på sina anhöriga som bor i närheten av Michelles hus. Den dagen höll sig Michelle borta från sitt hem och hon placerade ut sina två döttrar på varsitt håll.
– Jag litar inte på den människan överhuvudtaget, förklarar hon sitt agerande.
/…/
Nu har nästa besked kommit. Förra veckan meddelade Förvaltningsrätten i Göteborg en dom som innebär att chefsöverläkaren för den psykiatriska kliniken på Varbergs sjukhus nu har rätt att bestämma villkoren för 42-åringens permissioner.
Chefsöverläkaren hade ansökt om att få ge 42-åringen tillstånd att "vistas utanför sjukvårdsinrättningens område men inom Varbergs kommun två timmar två gånger per vecka för att träna på XX (träningsanläggning reds. anm.)", står det i domen.
Förvaltningsrätten motiverar bland annat sitt beslut med att enligt lagen om rättspsykiatrisk vård ska patienter ges möjlighet att anpassa sig till ett liv utanför vårdinrättningen. Permissioner är en del i detta. De kallar det för "naturliga steg i vården" som är bra ur ett "rehabiliteringsperspektiv".
De har också tagit hänsyn till att 42-åringens tidigare, så kallade, frigång fungerat väl och att hans hälsotillstånd förbättrats.
– Jag är inte alls förvånad. De tycker att han är frisk. Vårdens enda uppgift är att få honom därifrån. De ser bara till hans vårdplan, men inte till oss som brottsoffer, säger Michelle och fortsätter.
– Jag är livrädd. Min rädsla är befogad. Jag kände honom, jag umgicks med honom – men jag hade ingen aning. Jag trodde att han var frisk när han mördade min man.
/…/

Tillsammans med Marcus föräldrar kommer hon att kämpa för att domen ska överklagas. Förutom sin egen och svärföräldrarnas oro berättar hon att döttrarna påverkas.
– De är rädda att det ska hända mig något. De mår absolut inte bra. Jag tycker i alla fall att man ska se till barnen. Deras liv ska inte påverkas mer. Han har förstört våra liv för alltid och han förstör fortfarande våra liv.
I domen framgår att 42-åringens diagnos i dagsläget bedöms vara paranoid schizofreni. Chefsöverläkaren uttrycker att 42-åringen svarat snabbt på medicineringen och att han varit stabil sedan han kom till Varbergs sjukhus. Men det finns en risk för återfall om 42-åringen slutar med medicineringen, något som chefsöverläkaren menar inte kommer ske så länge han står under kontroll av sjukvården.
Chefsöverläkaren har också uttryckt att permissioner inte kommer att beviljas om 42-åringen "exempelvis sovit dåligt eller några andra riskfaktorer föreligger".
– Är det läkaren som är ansvarig om det skulle hända något? Kommer han ställas till svars för det, frågar sig Michelle.
Thomas Wejstam, chefläkare inom psykiatrin Halland, har tidigare sagt att det inom rättspsykiatrin finns en närhetsprincip som innebär att man ska låta en person vårdas på ett sjukhus med en lokal anknytning när det är möjligt. Han lyfte också fram att det finns JO-uttalanden om att patienter inte ska hållas inlåsta hela tiden.
– Det handlar om att avväga olika intressen. I den här typen av vård har vi som vårdenhet en skyldighet att erbjuda en patient att kunna röra sig lite utanför sjukhusområdet när det bedöms kunna ske utan risk. Det blir en konflikt mellan olika intressen så att säga och jag förstår definitivt deras upplevelse av det, uttryckte Wejstam då.
/…/

Den nu 42-årige barndomsvännen hade mått psykiskt dåligt en tid. Hans hustru var orolig och ville att vännerna skulle göra en bedömning av makens mående. Därför bestämde de två familjerna att de skulle ses.
– NN (42-åringen. reds. anm.) tog fatet där kniven låg. När han och Marcus möttes i köket tog NN upp kniven och högg den i Marcus. Det var inget bråk, ingen dispyt, ingenting. Han bara gjorde det, har Michelle berättat.
Hon befann sig precis i närheten och såg allt. Trots det som utspelade sig klarade hon av att larma 112, hämta handdukar och lakan för att stoppa blödningen. Men hon förstod att hon från och med den dagen skulle få leva utan sin make.
/…/
I den dom som nu meddelats vid Förvaltningsrätten framgår det att 42-åringen själv uttalat sig. Han framhäver att han inte känt av några psykotiska symptom sedan han började medicinera och att terapin varit "ovärderlig". Han lyfte också fram att han skött tidigare permissioner. Slutligen står det: "Målsägandena behöver inte vara oroliga att han ska söka upp dem. Han vill slippa att konfronteras med dem eftersom han har svåra skuld- och skamkänslor".
– Det står att han skulle känna ånger men det är inget han har yttrat till oss en enda gång på tre år, säger Michelle.