Är ni medvetna om ert primitiva jag?

Osäker på om detta kanske skulle passa bättre i psykologiforumet, men nu blev det här.

När jag var liten och blev arg, då var det på något sätt naturligt att jag skulle vara arg. Blev jag exempelvis ledsen över spilld mjölk så kändes det självklart att jag skulle vara ledsen för det.

Idag blir jag kanske inte längre ledsen över spilld mjölk, men jag kommer på mig själv ibland att vafasen, varför går jag och stör mig på det där? det finns ingen mening med det. Helst vill jag sluta vara irriterad, men icke. Jag är trots allt en primitiv människa med känslor jag inte alltid kan styra. Vid sådana tillfällen känns det som att mitt medvetande vuxit ifrån resten av hjärnan på något sätt..

Känner ni igen er? Är det här någon känt fenomen?

Att medvetandet vuxit ifrån kroppen/resten av hjärnan? ...nä, det finns ju anatomiska kartor, fysiologi och psykologiska/filosofiska resonemang som knyter ihop dem numer...

Ja men att bara konstatera det leder mig ingenvart. Dumförklarar du mig?

Svårt att svara på annat sätt... skrift är ju uttryckligt medvetande som via olika nervbanor förbinder hjärnbarken med resten av kroppen antingen direkt via CNS eller indirekt via hypofysens hormoner... känner man känslor av olika slag som inte verkar ha någon kontakt med hjärnbarkens medvetande så...tja... då är de väl undermedvetna då... eller kanske till och med omedvetna... vad vet jag... irritation och ilska och andra känslor som t.ex. rädsla o.s.v. kan ju i.o.f.s. vara svåra att prata om samtidigt som man känner dem, men om de inte har någon kontakt med medvetandet så har man väl heller inga ord för dem väl?

Syftar du på absolut medvetenhet? Dvs när "du" som ett medvetande plötsligt blir medveten om en annan "sida" av dig som någonting separat? Som om ditt medvetande stod på sidan av och endast betraktade alla andra "jag" (t.ex: känslor, personlighet, automatiska tankar osv)?

Tycker det blir obehagligt när det blir sådär för mig, som om man vore gjort av pussel, som om någonting "främmande" var inuti mig, någon sida av mig som jag för första gången la märke till.

Känner igen det. Tycker inte du borde dumförklaras Tex om jag stör mig på någonting som jag inte borde störa mig på. Som när en kompis till mig hade blivit intresserad av photoshop (som jag var), det störde jag mig på av någon anledning, men det är ju idiotiskt tänkte jag mig samtidigt, det är väl bara bra om ens vänner delar ens intressen?

Så känner igen det där faktiskt.

Jag tror att många känner igen sig här om inte de flesta?
Jag känner väldigt ofta att jag är medveten om allt som händer inom mig på det sättet att jag reflekterar över det konstant oavsett känsla. När det primitiva slår igång starkare än vanligt iform av sexuella känslor eller vrede så är det som att jag är inne i ett krig i hjärnan som står mellan mellan det förnuftiga och det primitiva. Det primitiva blir enklare att kontrollera med åldern men jag tror också intelligens kan ha en ganska så stor påverkan.

Kort sagt, det är som att jag (jag definierar mig själv med den förnuftiga talrösten i huvudet) observerar allt som pågår inom mig.
Personer med en självobserverande förmåga har också bra självinsikt.