Varför anses kinesiska som ett omöjligt spark att lära sig?

Läste en sommarkurs i kinesiska en gång och uppfattade egentligen inte det som så fruktansvärt svårt (förutom skriften, som nog kräver rätt mycket pluggande innan man kan läsa flytande). Kinesiska är möjligen svårt eftersom man måste tänka annorlunda då kinesiska är ett s.k. analytiskt språk, dvs. man böjer inte orden utan staplar dem på varandra i en särskild ordning. Det som jag tyckte var svårast var att memorera alla måttsord. Måttsorden på kinesiska motsvaras kan man säga av vårt "stycken" som i "tre stycken kakor". Skillnaden mot i svenska är att man måste säga detta "stycken" innan varje substantiv och att det heter olika beroende på vilken kategori ord det handlar om. Lite som i tyska med "der, die, das" fast mycket mer komplicerat. T.ex. måste man säga "ett handtag dörr" eller "en behållare tekopp". Tyvärr är det inte alls logiskt då det heter exempelvis "en längd hund"...

OK. Min kompis lillebrors svåger som känner en kines säger att det är fel.

Det anses säkert omöjligt just bara därför att det anses det. Det har fått det ryktet helt enkelt. Det är väl några som tyckt det var väldigt svårt och spridit informationen som sen har fått fäste.

Det brukar också anses att man inte kan lära sig gå ner i spagat efter tonåren eller så...

Precis, för att uttrycka plural duplicerar en inte orden. Vet inte hur det står till med TS gymnasiekamrat.

För övrigt anses väl inte kinesiska vara svårare än något annat språk som använder en annan skriven form.

Vissa ord kan betecknas i plural genom att man säger dem dubbelt inom åtminstone Japanskan, och en del av de japanska ord där man gör så bygger på Kinesiska, så jag skulle gissa att det finns även i kinesiskan. Det är dock inte något allmänt sätt, utan det allmänna är att man helt enkelt inte skiljer mellan singular och plural, utan låter det framgå på annat sätt.

Ord? Du menar tecken som Japan kopierat från Kina. Eller kvinnospråket (för de mindre begåvade) eller fonetiska skriften; katagana, hiragana. Uh, kan du 'japanska' tecken, kan du också kinesiska

Kan du inte skilja på ord och tecken? Det kan finnas flera ord för ett tecken. Vad innebär "kvinnospråket"?

Blandat ihop, förmodligen. Duplikation är standardsättet att bilda plural av substantiv i malajiska språk, också av lånord. (Telefoner heter t ex telefon-telefon både på Bahasa Malaysia och Bahasa Indonesia.) Vad jag vet förekommer det inte i kinesiskan.

Japan har tagit såväl skriftspråk som ord från Kinesiskan. I Japanskan har varje (eller åtminstone så gott som alla) kanji minst två uttal, där minst ett är så kallat onyomi vilket bygger på det ursprungliga kinesiska uttalet och ett är så kallat kunyomi, som bygger på de japanska orden.

Nej, man kan inte kinesiska tecken om man kan japanska, för de har utvecklats åt olika håll, och speciellt så har mandarin (det huvudsakliga kinesiska språket) förenklat sitt skriftsystem kraftigt. Själva språken är dessutom uppbyggda på helt annorlunda sätt, så även om en Japan ibland kan förstå flera ord i en kinesisk mening, så kan man inte förstå sambanden eller betydelsen.

Vad du menar med "kvinnospråket" förstår jag inte alls. Och hade du kunnat Japanska så hade du insett att det vore väldigt omständligt att enbart använda kinesiska tecken till att skriva japanska, utan någon form av komplement som fungerar mer som ett alfabet.

Kinesiska är inte särskilt svårt att lära sig. Dvs det är inte mer intellektuellt utmanande än något annat språk.

Det svåra är att

1) Komma över tröskeln för att lära sig tecken. Tar ca 6 mån heltid, 1000 tecken innan du blir van med tecknen.
2) Att bli immersed i kinesiska på samma sätt som du kan bli med engelska i Sverige, dvs filmer, böcker, spel, internet är på engelska och du lär dig det utan att tänka eller reflektera. Det är omöjligt att göra detta utanför Kina och även svårt i Kina eftersom man måste nå upp till en viss nivå innan man ens fattar vad de säger i filmer.

Så det tar mer tid men det är inte svårt.