Citat:
Ursprungligen postat av
Ubermench
Precis allt vi gör är ett spel. Ett slags samlande av "poäng" i alla dess former. Valutan består av allt från mat på bordet till känslomässig och intellektuell tillfredsställelse. Ingenting är äkta och det finns ingen äkta kontakt mellan människor.
All interaktion med andra är en form av köpslagning. Att få så mycket som möjligt till lägsta möjliga pris. Många får känslomässig tillfredsställelse av att känna sig självuppoffrande som martyrer. Andra uppoffrar sig av rädsla för att annars få lida än värre annars (guds straff, karma, dåligt samvete, vad som helst). Även dessa är alltså egoister. Man har aldrig någon annan än sig själv. Eller har man ens det?
Kan en existens som inte är en total gudsexistens, dvs att vara allt, vara annat än lidande? Ett lönlöst spel som bara kommer sluta med upplösning/omformning av vad vi nu består av. Tillbaka på ruta ett. En ny runda. Samma sak igen. Ett riktigt hamsterhjul.
Äkta kärlek till en annan livsform är att vara livsformen. Många lyckas inte ens skapa kärlek inom sig själva så hur skulle de kunna skapa äkta kärlek (som alltså är = total identifiering) med andra livsformer vilka man endast kan kommunicera med via ett klumpigt verbalt språk?
Vad tror ni?
Spännande tankar.
Utveckla gärna vad du menar med
Citat:
"Ingenting är äkta och det finns ingen äkta kontakt mellan människor. "
Varför måste hamsterhjulet nödvändigtvis medföra ett lidande? Om hamsterhjulet istället är en fantastisk möjlighet att tolka och se på världen på olika sätt, är det fortfarande ett lidande? Måste någonting som är lönlöst vara ett lidande? Kan det inte vara det bästa som finns att göra någonting lönlöst? Den absoluta befrielsen att bara inte bry sig. Attityder till tankar kan förändra vårt förhållningssätt till tankar, eller hur vi tolkar dem. Går vi in med inställningen att det är dåligt så blir det dåligt.
Jag tänker att en sak eller känsla ges en betydelse och ett värde för att vi människor tillskriver saken eller känslan det värdet. Om vi inte tillskriver lidandet någonting negativt så innebär det heller inget negativt. Jämför med mujaheddiner som utövar jihad som en slags lidande, fast som tillskriver lidandet det vackraste av värden. Ingenting har ett värde förrän vi har tilldelat det ett värde. Jag har bland annat insett att människor verkligen inte har något reellt värde. Hur mycket vi än försöker skriva på papper eller komma överens om att människan ska ha ett värde eller att vi ska vara likvärdiga så speglar det inte verkligheten. Folk dör som flugor och ingen bryr sig. Människor torteras, våldtas och lider till döds överallt, hela tiden. Ett människoliv är ingenting värt. Det är så verkligheten ser ut. När vi behöver värdena som mest, bryr vi oss som minst.
Sen ligger det någonting i det du skriver om att vi lever egoistiskt och för oss själva, vem ska vi annars leva för? Att avskriva sig värdet av sig själv leder förmodligen till en totalt likgiltig personlighet som måste omhändertas eller till självmord. Alla lever för sig själva och för sitt eget bästa. De som "lever för andra" lever bara för andra för att det får dem själva att må bättre. Kanske lever man aldrig bra, men förmodligen lever man som bäst när man har andra omkring sig som mår bra. Om du får andra i din omgivning att må bra, speglar det sig sannolikt i hur du själv mår. Inte nödvändigtvis, men sannolikt.