Filosofi - en ursäkt/att gömma sig för sitt autentiska själv, men även ett redskap att finna det

med.//

Jag fick just en insikt.

Jag har alltid (så länge jag kan minnas) gillat att fundera över saker och ting. Söka att finna den stora sanningen, förstå hur allt ligger till osv osv. Det är roligt, intressant och faller sig naturligt för mig.

Jag har också sedan ett tag haft en strävan efter att bli ett genuint jag, till 100%. "Hitta sig själv" kallas det tydligen också, och snarare än att "hitta" något handlar det väl om att låta det som redan finns finnas. Jag skulle påstå att alla, utom möjligen de som separerat sig från sina egon, har impulser, saker de känner, tänker och vill göra, i så väl direkta situationer, som i sina livsfilosofier, som vill ta sig ut, uttryckas, men aldrig gör det eftersom att något håller emot.

Detta något är egot. Egot som står ivägen för dig. Och detta tar sig oändliga mängder av uttryck, fast egentligen ett och samma.

Reflekterandet, tänkandet, filosoferandet och allt dylikt, är egots verktyg. Eller kanske snarare en kompromiss, som att egot "tillåter" tankar och idéer att flöda, men under struktur och bevakning så att inget fuffens händer. Således finns en risk för att ens strävan efter frigörelse och sanning genom filosoferandet distanserar en till just detta. Iochmed att egot har rollen att söka förklara världen kommer det såklart göra det utifrån sig självt, och att nå någon ultimat och äkta genom egot är i det långa skedet omöjligt. Du kan skaffa dig kunskap om världen omkring dig på ett vetenskapligt, logiskt plan, genom egot (tror jag), men du kan inte nå visdom, genuinitet, sann kreativitet eller en förståelse av existensen i sig genom detta. Varför återkommer alltid meditation som praktiskt verktyg för att förstå sig själv och världen på ett djupare plan? Hur kommer det sig att i princip alla som verkligen tagit sig tiden att försöka förstå sin natur och sökt nå upplysthet, kommer fram till ungefär samma tankegångar? Buddha?

Det är för att det finns en stor sanning i det. Jag kan ännu inte gå så långt som att konfirmera att det verkligen är så, men detta är inte för att jag betvivlar dessa tankegångar, utan för att jag inte har upplevt det fullt ut själv (ännu). Jag har varken tagit psykedelika eller mediterat nog för att nå de stadier som krävs. Men det kommer, tror jag absolut. Eftersom att jag mer och mer känner att jag börjar förstå hur dey ligger till med allt detta rörande upplysthet, sanning, originalitet, genuinitet, att finna sig själv osv, på det plan man kan utan att riktigt ha nått hela vägen fram, känner jag ju att det ligger på mig - så klart - att ta nästa steg. Ska bara återhämta mig fysiskt från trötta tider, sen ska vi se vart detta kalas bär av!

Skrivet från telefonen, orkar ej kolla igenom det, men tror jag fick med det mesta jag tänkte för tillfället. Får kika igenom det igen lite senare, eller en annan dag. Hoppas på lite svar tills dess!

Fred och kärlek till er, flashbackfiloaofer, och må ni finna lycka, vishet och Tao på er väg mot upplysning och/eller förståelse!^^

Hmm, ingen som har några tankegångar om detta??

Du menar att man kan nå grunden i sig själv om man bortser från påbyggnad av sitt ego? Jag ser inte mig själv som något spirituellt. Om du svävade runt i ett svart tomrum utan sinnesuttryck så tror jag inte du rent hypotetiskt skulle veta vem du var. Bara ha vagt hum om din existens. Du har inte behandlat någon information.

Min slutsats är att du skapar egot själv från din betraktelse av intryck. Detta leder mig in på frågan; tror du det totalt går att kalkylera omvärldens utfall och nyttja det till att forma den person du vill vara? Så att världen styr dig helt?

Jag menar att "du" inte är ditt ego, utan att egot agerar spärr för dit riktiga jags önskan att få komma fram, uttryckas och flöda. Men egot är med all säkerhet ett nödvändigt måste i denna utveckling, det är genom egot som vi skapar oss en uppfattning om världen, och också om oss själva sett utifrån. Man brukar ju just säga, att egot är den huvudsakliga orsaken till psykiskt lidande och ångest, men att man paradoxalt nog måste byttja sig av just detta (egot) till en viss grad för att ta sig igenom, förbi och/eller över detta.

Jag förnekar inte egots vikt, och historiskt har det varit absolut och direkt livsnödvändigt. Det är fortfarande extremt viktigt, för utan egot hade allt vad gäller tankar, sociala kontakter och samspel och så vidare, förmodligen varit obefintligt. Att hantera egot är enligt mig en fortsättning i utvecklingen som levande varelse. Nästa steg i medvetandets utveckling. Egot är av yttersta vikt, men det är också av yttersta vikt att, vid ett visst stadie i utveckling, söka bryta sig loss från det.

Hur finner man sitt riktiga jags önskan menar du? Har aldrig känt av det. Jag separerar inte mig själv från mitt ego för då finns inget kvar.

TS verkar ha en freudianska syn på det: att kuva jaget för att nå id:et. Frågan är om man blir visare av att låta id:et ta överhanden.

Det freudianska jaget har jag ingen koll på, tror inte det är det jag syftar på, och har ingen koll på det.

Soxi, du har visst känt av det. Är ni bekanta med begreppet "egot"?

I valfri situation, när du har en impuls, en känsla av någonting som du skulle vilja göra, men någonting stoppar dig, så är det egot det har att göra med. Till exempel, om du ser en vacker kvinna på stan, och instinktivt vill gå fram och prata med henne, men håller dig själv tillbaka och ser chansen gå dig förbi, är det egot som står ivägen. Den delen av dig som säger "men tänk om". Din syn på dig själv utifrån andras ögon.

Om ni påstår att ni lever med ett fritt flödande jag utan hämningar från ert ego, så måste jag tyvärr säga att jag inte tror er. Inte för att det inte kan vara så, utan för att jag inte tror att det är så i era fall. Då hade ni inte diskuterat saken på detta sätt, utan från en helt annan infallsvinkel.

Och det är väldigt få som tar sig till det stadiet. För det första, för att de flesta inte inser, eller tar sig tiden till att inse, att det är som det är. Men av de som gör det, är det också ganska få som faktiskt gör något åt situationen, mer än tillfälligt.

Ditt riktiga jags önskan finns alltså alltid där, det är bara att egot skriker över det och styr och ställer. Varför är folk så brutalt lättpåverkade gällande vilka de egentligen är; deras initiala önskan, perspektiv och viljor, och hur de faktiskt väljer att leva sina liv - precis som alla andra? Varför blir folk så rädda när någon antyder att de är "annorlunda", lever sitt liv på ett icke-öndkvärt sett utifrån samhällets ögon osv, medan de egentligen vet att de skulle vilja göra något annat?

I princip alla hämmar sig själva, genom att låta egot sätta spärrar i det personliga flödet. Det handlar om att nå ett kompromisslöst jag, som inte viker av för att någon pekar på dess udda frisyr. När du kan leva ut dig själv till 100%, då är du fri.

Det där är ju ett typexempel på den freudianska konflikten mellan id:et och jaget.

Intressant. Jag trodde att Freud hade en förlegad syn på människan, men om det är som du säger var han ju uppenbarligen något på spåren, och delar sin idé med de flesta större filosofier om jaget, exakt samma som egot, och tänker ungefär likadant som en extremt stor mängd spirituella gurus/upplysta med rötter i alla möjliga olika filosofier, ofta från öst. Han kanske var mer spirituell än många tror?

Borde uppenbarligen undersöka honom lite närmare. Känner du/ni/någon för att berätta lite om hans syn på jaget?