Vad har lagt grunden för "mångkultur"/"multikulturalism"?

Är det bara jag som är intresserad av vilka samhällsvetenskapliga, idépolitiska etc traditioner och strömningar som lagt grunden för att västerländska samhällen integrerat utomeuropeiska kulturer? (Det som kritiker kallar "mångkultur").

Vilken roll har kolonialismen och postkolonialismen haft? FN och deklarationen om de mänskliga rättigheterna? Liberala värderingar? Och finns det något vi kan kalla "postnationalism", om ni förstår vad jag menar?

Så många frågor. Så svårt att hitta annat än populism och antiintelektuella sanningssägare, när ämnet tas upp. Eller har ni tips på något värt att läsa (lyssna på, se)?

Jag tror att du bör precisera din frågeställning. Vilka kulturer är det som har integrerats, och i vilka samhällen? Vad menar du med att kritiker benämner det mångkultur, vad kallar förespråkarna fenomenet?

Det är svårt med en kort och koncis frågeformulering. Men som sagt, vilka idepolitiska traditioner och strömningar har lagt grund för det samhällsfenomen vi diskuterar?

Vilket samhällsfenomen? Jag kan bocka av dina frågeställningar:

Fråga 1: vi kan ta Sverige som exempel (men det handlar om länder såsom Tyskland, UK* och Frankrike*). Invandring av människor utanför Europa, såsom under 80talet (Iran, Chile, Libanon etc).

*= Även om den utomeuropeiska invandringen till dessa länder har en annan premiss: kolonialism, som sagt.

Fråga 2: jag har inget problem med att använda mångkultur som begrepp, jag känner inte till ett bättre namn. Men kritiker verkar ha veto i detta.

EDIT: och varför säga mångkultur? Saker är ju relativa, men jag tycker jag kan med fog säga att (t.ex.) Sverige gått från ett homogent samhälle till ett mångkulturellt: http://www.migrationsinfo.se/migrati...ge/historiskt/

Jag erkänner att rubriken för tråden är missvisande, men eftersom jag inte vet om det går att ändra* så skapar jag en ny i detta inlägg:

Vad har lagt grunden för "mångkultur"/"multikulturalism"?

Se, det var ju enkelt!

* = vad jag ser går det inte att göra det.

EDIT: Eller ännu tydligare: Vilka samhällsvetenskapliga, idépolitiska etc traditioner och strömningar har lagt grunden för "mångkultur"/"multikulturalism?

Jag tycker också detta är en intressant fråga, men den är extremt mångbottnad. Man ska också minnas just angående debatten i Sverige (där jag inte bor längre) att denna är extremt "ofilosofisk". Dels är väl alla fortfarande rädda för att framstå som rasister om dom säger fel. Dels är konsensuskulturen och tilltron till statsapparaten/proffstyckare i media ovanligt stark, så folk tenderar inte att formulera så många egna resonemang. Med detta i åtanke så skulle jag säga följande:

Med "mångkultur" tänker jag mig en idé i stil med att hög invandring, och gärna från många olika länder, är positivt per definition. Antingen i sin egen rätt eller för att man är övertygad om att det ger någon slags fördel i övrigt. Dessutom bör invandrarna i stor utsträckning bevara sina kulturella särdrag och gärna föra dom vidare till sina barn snarare än att bli "svenska" i attityder och beteende. Beroende på vem du frågar så tror jag folk motiverar en sån position ungefär såhär, åtminstone i Sverige:

Liberaler (FP, delar av M, C och KD): Nationsgränser är ett godtyckligt påhitt, så det borde vara en grundläggande rättighet att bo var man vill. Dessutom öppnar det för en bredare konkurrens av idéer och värderingar, vilket borde göra samhället mer vitalt. Och så krävs det entreprenörsanda för att forcera sig hela vägen från t ex ett jordanskt flyktingläger till den kalla Norden. Survival of the fittest...

Nyliberaler/libertarianer (C, delar av M): Som ovan, plus att den svenska välfärdsstaten med höga skatter, bidrag och marknadsregleringar inte funkar så väl med fri invandring pga insider/outsider-problematik m.m. Och nyliberaler vill hur som helst avskaffa välfärdsstaten av andra skäl, så dom ser den gärna kollapsa.

Traditionell vänster (delar av S + V): Den svenska välfärdsstaten är så genialisk att den står pall för alla utmaningar. Dessutom behövs nya "svaga" grupper att ta hand om nu när arbetarklassen fått det så ekonomiskt gott ställt. Annars får man varken röster eller något högre kall att kämpa för. Och egentligen vet vi innerst inne att alla förblir svaga så länge dom inte är svenskar.

Identitetspolitisk nyvänster (Fi, MP, delar av S+V): Svenskar är kolonialistiska svin. Speciellt om dom är heterosexuella män. Klart som f-n att man vill byta ut befolkningen så mycket som det bara går.

Vänsterkonservativa (delar av KD, S och FP): Som stark och moraliskt högtstående individ har man en plikt att hjälpa dom som inte är lika lyckligt lottade. Möjligen görs det mer kostnadseffektivt genom bistånd än invandring, men då får man ju inte se IRL hur de stackars livens ögon lyser. Ganska lika traditionell vänster, men med större praktiskt fokus på privata välgörenhetsinsatser och en större tro på att de flesta till slut skaffar sig en anständig frisyr och ett jobb.

Högerkonservativa (SD plus delar av KD och M): Iofs är många invandrare mer för "family values" än svenskar, och dom är inte feminister som säger "hen". Det är lite bra. Men i grunden är den här gruppen negativ till mångkultur och föredrar stark uppslutning kring tydliga, gemensamma normer. KD-högern och framför allt M-högern är dock för hunsade för att säga vad dom tycker, och SD är paria så ingen agerar på deras åsikter.

Nu blev detta en genomgång av min syn på politisk-filosofiska och delvis lite cyniska argument snarare än utilitarism vs rättighetsetik eller vad man nu annars kan tänka sig. Men i stort skulle jag faktiskt säga att dessa är de argument du skulle få från folk i Sverige beroende på var dom står politiskt

Nu tänkte inte att man behöver gå så långt som tillbaka till 1700talet. Jag tänker mig snarare något liknande grunden till den nyliberala politiken från 80talet och framåt, hur nya libertarianer argumentare för en minimal stat, Ayn Rands inflytande osv. Eller den socialdemokratiska politiken är rotad bland annat i Keynes och Anthony Giddens.

För nya fenomen uppstår inte i ett vakkum.



Sedan var det inte partipolitik jag tänkte diskutera, men jag har synpunkter på ovanstående. Jag vet inte vad vänsterkonservatism är, det intressanta med KD är snarare värdekonservatism och moralism. Precis som du tar upp med SD finns det en möjlighet att man i kritiken mot invandringen (för KD ligger längst där av de borgerliga), utgår ifrån att man värnar kristen tradition.Det här är inga resonemang jag hört från detta håll, men det är ju inte omöjligt. Men så har vi ju den kristna etiken, och då blir det hela komplicerat.

Och när det kommer till SD? Att framhålla dem som konservativa är överdrivet. SD är intressanta ur ett nationalistiskt perspektiv, här kommer faktiskt en brytpunkt mot traditionell dito. Mångkultur är inte omöjligt, man talar inte om en nationalstat, flera kulturer kan leva inom geografiska gränser. Men "smältdegeln" är inte önskvärd. Och du kan, enligt partiideologen Björn Söder, inte vara svensk och anamma en annan etnicitet.

SD är faktiskt, skulle jag vilja säga, det mest ideologiskt medvetna partiet. Det är folkhemsideal, värdekonservatism och Roger Scruton i en nationalistisk ram.

Men som sagt, det är tröttsamt att neo-nationalister, högerpopulister och -extremister är de som man lättast kan hitta en ideologisk diskussion kring dessa.

Tack, det här är en av de bättre trådstarterna under min korta tid här.

1) Det västerländska upplysningsidealet är att vi använder empiri för att bestämma vad som är sant och falskt. Den utopiska tanken är att när vi ser att något är falskt byter vi åsikt. Jag tror personligen att det här är den mest övergripande principen som omedvetet påverkar alla andra övervägningar.

2) Vi tänker att andra människor med "felaktiga" uppfattningar ska kunna omprogrammeras vid vilken tidpunkt som helst, lika som att torka svarta tavlan ren och skriva nytt och rätt. Alla människor är, oavsett ålder, en tavla som kan raderas och skrivas om: en Tabula Rasa.

3) Vi tänker också att det inte finns någon psykologisk spärr mot 1 och 2 och att varje normalt funtad människa ska kunna släppa fram den inneboende upplysningsmänniskan (läs: västerlänningen) när det yttre trycket upphör. Att det alltså finns, i varje människa, en svensk som bara längtar att komma ut, om han får en chans.

Det är orimligt att anta att de här reglerna är fundamentala och gäller alla människor. Vi känner alla människor som omvärderat sina liv och bytt riktning. Men vi känner också människor som saknar förmågan till förändring.

Multikulturalism antar att flera kulturer som är diametralt motsatta varandra ska kunna dela ett socialt livsrum om 1, 2 och 3 ovan är sanna. Det är en hoppfull tanke jag uppskattar och har upplevt i liten skala.

Så här tänker jag: Om två grupper har något gemensamt som är viktigare än det de har konflikt om borde det gå att skapa samarbete. Om det som grupperna håller som totalt fundamentalt för sin existens står i konflikt mot varandra, kommer det aldrig att ske.

Och tack för ett mycket bra svar. Just nu jag är lite för upptagen för att svara utförligt, men jag kan komma med lite kommentar.

Upplysningens tankegångar har starkt påverkat liberalismen. I hur stor utsträckning kan de tänkas ha påverkat den liberala efterkrigspolitiken? Finns det en tydlig diskussion bland inom vetenskapen som kan ha påverkat just efterkrigspolitikens syn på mångkultur?



Jag håller med. När det kommer ett aber skulle jag vilja säga att det bland annat är ideologi. Såsom i Balkankrigen, såsom i Israel. Men hur ska man i så fall tolka ett exempel som Schweiz, med (vad jag vill kalla) tydliga politiska, kulturella och religiösa skiljelinjer?

Som jag sa i mitt inlägg ovan är det här en intressant trådstart. Jag har heller inga direkta invändningar mot det som sagts av andra i inläggen ovan mer än att ämnet fortfarande är lite luddigt i kanterna. Har en intuition att den psykologiska vinkeln är nog så intressant som den idéhistoriska.

Förhoppningsvis klarnar det när fler kommenterar.

Edit: BierFurAlle -- jag hade inte läst ditt senaste inlägg innan jag postade.

Jag har försökt vara så tydlig jag kan. Möjligtvis kan det vara svårt att förstå eftersom jag egentligen inte testar något filosofiskt resonemang, inte heller (som är det vanliga i det här ämnet) är det en normativ: om mångkultur är önskvärt eller inte.

Ämnet är mer konkret. Jag efterfrågar rent krasst vilka idépolitiska och filosofiska strömningar som kan ha haft inflytande på det här nutida fenomentet. Den enklaste jämförelsen (som jag nämnt) är hur den nyliberala politiken kan (bland annat) spåras till Robert Nozick samt Ayn Rands objektivism; går det att göra samma sak med efterkrigspolitikens migrationspolitik?

Därmed inte sagt att mer generella frågor är off topic. Jag håller med ditt resonemang om att det är när människor från olika bakgrund förenas i något gemensamt som de inbördes skillnaderna spelar ut sin roll. Men om vi ska se till erfarenheten (och nu tar jag Sverige som exempel) blir tanken svår att applicera på ett samhälleligt plan, det är när små parallella samhällen uppstår som skillnaderna cementeras. Det verkar inte räcka att förenas i ett "samhälleligt bygge". Man kan säga såhär (utan att vara alltför alarmistisk): folkhemsbyggandet har paradoxalt splittrat samhället i stort.

Jag vet inte (för att ta ett motsatt exempel) om en mer individualistiskt tradition är bättre. Om vi tar USA som exempel har en sådan på samma sätt cementerat milsvitt klassamhälle, samt långtgående rasism. Men det är mångkultur som byggt landet.

Kollektivism eller individualism torde diskussionen bottna i.

Så här tänker jag: Liberalism som ide håller som bekant individen i centrum. Ur det flödar en mängd idéer som inte alltid är helt kompatibla med varandra. Personlig integritet (jag äger mig själv), tolerans för avvikande åsikter, ekonomisk frihet, jämlikhet och yttrandefrihet. De är nog de viktigaste tror jag. De är inte helt kompatibla med varandra: exempelvis jämlikhet mot ekonomisk frihet eller yttrandefrihet ställd mot tolerans för avvikande åsikter.

Som en helhet är dock liberalismen bejakande: du kan, du får, du ska. Men också att detta bara kan ske i sammanslutningar av människor som ställer upp på dessa fundamentala pelare. Det finns alltså ett implicit "måste" inbyggd i liberalism; du måste acceptera reglerna för att filosofin ska fungera.

Multikulturalism är i mina ögon tanken att dessa regler/idéer är så uppenbara och fundamentala att varje människa som kommer i kontakt med dem får en omedelbar ideologisk chock och blir omprogrammerad.

Fungerar det så då. Västtyskland hade under sjuttiotalet bader-meinhof (röda arme fraktionen), Italien röda brigaderna samt Irland sitt IRA. Dessa människor identifierades sig med andra ideal än liberalism och ändå var de alla en produkt av liberala samhällen. De visar väldigt tydligt att uppväxt i öppna samhällen ingalunda är en garanti för demokratisk övertygelse.

Den liberala multikulturella tanken är att människor som längtar efter vårt samhällssystem, vår liberala uppfostran, våra liberala hållningar, ska få tillåtelse att bygga en ny framtid med oss.

Multikulturalism satt i praktik är i någon mån förnekande av historia. Det finns så klart positiva exempel; migrationen av judar till USA, England och Sverige under andra världskriget verkar ha gått relativt smärtfritt som exempel.

Multikulturalism verkar fungera när immigrationen är låg. Den verkar fungera när människor söker nytt land och är villiga att byta identitet (bli absorberade --- bli amerikaner exempelvis). Men när immigration är stor verkar den producera "klick-bildning", ett sätt att staka ut eget territorium och där vidmakthålla gamla traditioner.

För att summera tror jag följande (jag kan ha fel märk väl):

1 Liberalism antar att alla människor är rationella och tror på det vi håller som universellt; frihet, jämlikhet, broderskap. Men inte alla människor gör det, oavsett bakgrund.
2 Inte alla som kommer i kontakt med liberala ideal blir heller direkt vaccinerade mot totalitärt tänkande.

Slutligen tror jag att 1 och 2 (utan mina negationer) är den idépolitiska grunden i västerländska demokratier. Och ja, absolut flödar det ur den liberala traditionen.


Jag antydde ovan och i min tidigare post att psykologi är en viktig del i det här. Och jag säger det igen: hur människor känner spelar större roll än abstrakta logiska/filosofiska konstruktioner. Människor är inte rationella i genomsnitt. De tror på allt möjligt strunt.

Exempel: hur ser ett folkhem ut i multikulturalism, vad förenar människor?


Förmodligen. Hoppas fler än du och jag kommenterar.

Jag har en annan betraktelse jag känner mig lite obekväm med men kastar ändå ut den för att hålla diskussionen vid liv. Först måste jag dock erkänna att jag inte är någon expert på området, jag är blott en intresserad amatör.

Ekonomisk tillväxt förutsätter, tror jag, antagandet att basen för ekonomin måste i någon mån fortsätta expandera: vi måste ha en ständigt ökande population som konsumerar, betalar skatt, investerar och producerar. En sjunkande befolkning kommer ha svårt att expandera sin ekonomi om det inte är så att exporten ökar, vilket delvis flyttar problemet utanför gränserna. En minskande befolkning måste ha ständigt ökande produktivitet, större än i konkurrerande ekonomier faktiskt, och det är sannerligen inte enkelt att balansera två så motriktade krafter.

En expanderande befolkning där varje kohort är lika utbildad och villig att delta i samhällsekonomin tycks för mig mer självgående än politiska åtgärder och produktivitetsökningar. Om en nation misstänker eller är rädd för en långdragen minskning av befolkningen, så vill man se immigration som kompensation. Den arbetande, expanderande befolkningen ses som en slags naturresurs jämförbar med skog och järnmalm. Om den är oändlig blir den billig, om den är begränsad blir den dyr.

Jag tror att det här tänkandet anammas lika mycket av vänsterpartister som socialdemokrater och moderater. Det är något vi nästan inte ens diskuterar, det är lika självklart för oss som vatten är för en fisk.

Självklart är det här en extrem förenkling, och kanske inte alls korrekt på något sätt, men jag tror många människor har en vag uppfattning att saken ligger till på det sättet.

Sen vad gäller Nozick och Ayn Rand; den överväldigande majoriteten människor på den här sidan av Atlanten har aldrig läst Ayn Rand och kommer aldrig göra det. Jag är mycket tveksam att någon enda människa i Sveriges regering och riksdag läst henne. Och ännu färre har läst Robert Nozick. Kanske de känner till John Locke och John Stuart Mill från en introduktionskurs i filosofi. Personligen har jag Ayn Rands Anthem i bokhyllan men tycker den är så dåligt skriven att jag aldrig tar mig mer än några sidor (har bara försökt två gånger iofs, kanske om jag får slut på böcker och tar fram den i desperation).

Om klassiska texter i filosofi och ekonomi har något inflytande alls, så gör de det genom karismatiska personligheter som digererat innehållet och sprider idéerna genom personliga kontakter och inflytande. De mesta av det vi antar vara sant: Newtons rörelselagar, allmänna relativitets teorin, Maxwells ekvationer, har vi ingen personlig förståelse av. Men vi antar att de är sanna eftersom alla andra gör det. De är likt vattnet för fisken, det vatten vi simmar i.

Multikulturalism, för att återgå till din fråga, är en konsekvens av liberal politisk teori, ekonomisk teoribildning samt allmänmänsklig psykologi: den är en korrekt politisk/filosofisk hållning (om du tycker att den här liberala tanken är korrekt), helt nödvändig för ekonomisk tillväxt om samhället har för låga födelsetal (om du antar att den här ekonomiska teorin är korrekt). Men den mest komplexa och intressanta delen, tror jag, är det mänskliga psyket, psykologi. Hur människor verkligen tänker om saker. Och det är ett ämne som är så känsligt att jag inte vill ta i det ... ännu. :-)

Hoppas på kommentarer.