Hej. 28 år, man.
Jag känner ett konstant dåligt samvete. Ett dåligt samvete som antingen inte är specificerat på något särskilt, eller skiftar fokus på olika saker från dag till dag. Jag var oerhört skygg som liten, hade dödsskräck för äldre barn samt flickor, vågade inte leka på rasterna. Undvek att prata med alla så mycket som möjligt förutom killarna i min egen klass. Jag kan inte påstå att jag är sjukligt skygg nu för tiden dock.
Jag kontaktar nästan aldrig vänner/bekanta eftersom jag känner att jag stör. Träffas vi och gör något är det alltid på deras initiativ. Har aldrig haft någon flickvän, då jag aldrig vågat ta något avgörande steg. Jag har haft sex en gång när jag var hög och full, men var även då sjukt nervös.
Jag minns första gången jag hade riktigt dåligt samvete. Det var någon vår när jag var kanske 6-7, så jag ljög jag en massa om olika saker för mina kamrater. Hittade på att jag kunde göra olika saker som jag inte kunde. Lovade att fixa olika saker till dom. Den typen av lögner. Sommaren efter det kände jag oerhört dåligt samvete hela tiden, hade förmodligen någon form av depression också. Var rädd för att bli avslöjad när jag kom tillbaks till skolan/fritids. (Naturligtvis var det ingen som kom ihåg någonting). Detta tänkte jag på då och då och mådde dåligt över det ända fram tills jag var 16-17. Jag har helt släppt just detta nu, men har fortfarande dåligt samvete på ett mer generellt plan.
Nu för tiden känns det, på ett emotionellt plan, som att jag bör skämmas över hela min existens. Jag kan inte se någon rationell anledning varför jag skall göra det. Jag är ofta rädd för att jag ska råka göra illa andra psykiskt eller fysiskt. Gör jag något som är bra för mig själv så skäms jag. T. ex när jag får lönen så känns det alltid som att jag stulit pengarna. Får jag en gåva är det samma sak. När folk är trevliga mot mig blir jag misstänksam, eftersom jag inte kan tänka mig att någon uppriktigt kan vara välvilligt inställd till mig. Tycker någon om mig tänker jag att det beror på att jag manipulerat dem till att tro att jag är någon jag inte är. Jag känner mig ond.
Allt detta är så sjukt jobbigt och hämmande. Jag kommer ingenstans i livet och jag mår inte bra. Jag gör inget meningsfullt, och uppnår ingenting. Har någon någon idé om vad kan göra åt detta?
Jag känner ett konstant dåligt samvete. Ett dåligt samvete som antingen inte är specificerat på något särskilt, eller skiftar fokus på olika saker från dag till dag. Jag var oerhört skygg som liten, hade dödsskräck för äldre barn samt flickor, vågade inte leka på rasterna. Undvek att prata med alla så mycket som möjligt förutom killarna i min egen klass. Jag kan inte påstå att jag är sjukligt skygg nu för tiden dock.
Jag kontaktar nästan aldrig vänner/bekanta eftersom jag känner att jag stör. Träffas vi och gör något är det alltid på deras initiativ. Har aldrig haft någon flickvän, då jag aldrig vågat ta något avgörande steg. Jag har haft sex en gång när jag var hög och full, men var även då sjukt nervös.
Jag minns första gången jag hade riktigt dåligt samvete. Det var någon vår när jag var kanske 6-7, så jag ljög jag en massa om olika saker för mina kamrater. Hittade på att jag kunde göra olika saker som jag inte kunde. Lovade att fixa olika saker till dom. Den typen av lögner. Sommaren efter det kände jag oerhört dåligt samvete hela tiden, hade förmodligen någon form av depression också. Var rädd för att bli avslöjad när jag kom tillbaks till skolan/fritids. (Naturligtvis var det ingen som kom ihåg någonting). Detta tänkte jag på då och då och mådde dåligt över det ända fram tills jag var 16-17. Jag har helt släppt just detta nu, men har fortfarande dåligt samvete på ett mer generellt plan.
Nu för tiden känns det, på ett emotionellt plan, som att jag bör skämmas över hela min existens. Jag kan inte se någon rationell anledning varför jag skall göra det. Jag är ofta rädd för att jag ska råka göra illa andra psykiskt eller fysiskt. Gör jag något som är bra för mig själv så skäms jag. T. ex när jag får lönen så känns det alltid som att jag stulit pengarna. Får jag en gåva är det samma sak. När folk är trevliga mot mig blir jag misstänksam, eftersom jag inte kan tänka mig att någon uppriktigt kan vara välvilligt inställd till mig. Tycker någon om mig tänker jag att det beror på att jag manipulerat dem till att tro att jag är någon jag inte är. Jag känner mig ond.
Allt detta är så sjukt jobbigt och hämmande. Jag kommer ingenstans i livet och jag mår inte bra. Jag gör inget meningsfullt, och uppnår ingenting. Har någon någon idé om vad kan göra åt detta?
__________________
Senast redigerad av Konservburk 2015-10-31 kl. 15:36.
Senast redigerad av Konservburk 2015-10-31 kl. 15:36.
