Är detta depression?

Har börjat känna av lite konstiga symptom i en månad nu.

- Vill äta hela tiden trots att jag inte är hungrig
- Sover mer än 10 timmar, känner mig ändå inte utvilad
- Orkar inte göra något förutom det mest nödvändiga. Duschar kanske en gång i veckan, ibland mer sällan.
- Ligger kvar i sängen i ett par timmar innan jag går upp
- Känner en känsla av sorg svepa över mig trots att jag inte har anledning till att vara nedstämd/sorgsen (wtf?)

Känns inte som att min kropp fungerar som den ska helt enkelt. Och tycker det är riktigt skumt att jag mår så här då inget har förändrats i min omgivning. Har ingen anledning till att vara nedstämd eller så. Har bra vänner, bra familj och nöjd med jobbet. Kan det vara depression ändå? Har fan ingen lust att proppa i mig anti depressva som fuckar upp mina hormoner liksom

Svaret är väl att du sitter uppe hela natten och skriver här, när du borde sova.

Försök att få lite träning och ta D-vitamin. Kanske gå till vårdcentralen och beskriva din situation för en läkare och ta blodprov. Han kommer säkert rekommendera fysisk aktivitet och sund kost...

Ja.

Sen har första kommenteraren en liten poäng i det han säger.

Du kanske skulle må bättre av att ha/få lite bättre struktur i ditt liv? Fasta vanor vid regelbundna tidpunkter?
Frukost och lunch osv.

Vad gör du om dagarna? Ta dig en funderare och lägg upp ett schema på dina dagar.

Låter bara som du behöver lite tjack.

1. Såklart, skitgott och man mår bra av att vara mätt! Se bara till att äta grönsaker ibland också!
2. Fan vad nice! Riktigt avundsjuk på dig att du kan sova så mycket.
3. Duscha två gånger i veckan så är det okej
4. Vem orkar gå upp direkt? Jag hatar att gå till universitet klockan 8.
5. Du är nog förvirrad för att du inte vet vad det är som är jobbigt. Sitter du och tänker efter varför du känner dig nere men kommer inte på någonting?

Jag tror inte det är depression än, men dina tendenser kan leda till depression. Det är något som tynger dig; som du inte vill prata om. Något som hänt i din barndom eller under de senaste åren som kanske inte var så allvarligt i början, men har byggts upp med tiden. Nu kanske du inte ens vet vad det är, utan att mer och mer börjar verka negativt för tillfället och från tidigare år och egentligen är det något annat som du inte vill acceptera i ditt huvud? Det händer lätt att man börjar fokusera på det negativa och plötsligt verkar hela ditt liv ha varit en motgång, när det egentligen handlar om något du aldrig tacklat som tar upp hjärnkapacitet?
Jag tycker du borde först fråga dig några enkla frågor:
-Hur känner jag mig?
-Varför känner jag så?
Det är okej att säga "jag vet inte"; det är en miljon gånger bättre än att säga ett svar som du tror andra vill höra. Försök ändå komma på svar och skriv gärna ned din process. Men om du inte vet, bryt ned det ytterligare. Fråga dig vad gör dig glad och hur du känner dig när du gör det.
Du kanske inte lever med någon nytta just nu. Vad vill du göra om fem år? Är det något som håller dig tillbaka på vägen dit? Ställ frågor till dig själv och försök komma framåt! Ifrågasätt saker. Är det bra relation med dina föräldrar är det något som tyngt dig genom åren? Är du verkligen glad med ditt jobb och tar det dig framåt i livet? Har du en partner som gör dig olycklig fastän du inte ens vet om det?

Och om du kört fast, kolla upp Teal Swan på youtube!
Du fokuserar som sagt på det negativa och det är det du måste ur. Det är faktiskt skönt att kunna sova 10 timmar, kunna ligga och lata sig ibland på morgonen och äta mycket.

Låter helt klart som depression (eller början till det iaf) och påminner mycket om mina symptom. Jag brukar iof få mindre aptit när jag är deppig men känner igen det där med sömnen. Sömn är härligt iof, enda gången man kommer bort från den helvetiska verkligheten.

När anledningen till att det började inte spelar roll. När du lägger dig varje natt och hoppas du aldrig vaknar.