Livet blev meningslöst och grått.

Saknar mening och passion i livet. Har haft ångest/nedstämdhet/depression de 3 senaste åren efter mycket trista händelser som förvandlade mitt liv till något helt meningslöst där allt känns grått där jag maktlöst känner att jag kommer förlora något viktigt i mitt liv och försöker överleva. Tappade min största passion och mina framtidsdrömmar som jag jobbat hårt för gick i kras.

Försöker finna en ny mening i livet och en ny passion som kan sätta färg på alla gråa ångestfyllda dagar eller där jag bara känner tomhet och försöker distrahera mig själv med social media och Youtube eller apela gitarr mm.

Funderar på att hjälpa andra i framtiden och bli psykolog och göre det till min mening. Jag kanske inte alltid känner genuin passion för ämnet men tror att det skulle kunna ge mig mening i vardagen. Vad tycker ni? Ska in på psykologprogrammet på universitetet i januari.

Är 22 år. Går själv hos psykolog. Tänker ibland på att jag kommer ta självmord i framtiden eftersom att jag inte finner någon mening att leva.

"aktivera dig" hmm
ta livet av dig är mitt tips kompis

Har själv haft självmordstankar tidigare, ändrade på en hel del saker i mitt liv så nu har jag kommit vidare. Det är som du vet fullt möjligt att ta tag i skiten och komma ur det.

Numera har jag tonat ner känslorna så långt det går, livet är mycket enklare om man inte tillåter sig att känna så mycket. Ta hand om dig själv först i alla lägen! När det är löst kan man ta sig tid att hjälpa andra.

Hur fan skall du kunna hjälpa andra om går runt och funderar på att ta livet av dig? Tveksamt.

Oj vad jag känner igen mig. Har också "tappat" mitt livs stora passion mer eller mindre och ser heller ingen större mening med det jag sysslar med. Har det ganska bra i livet men känslan av meningslöshet är ständigt närvarande. Tror mycket handlar om att bryta mönster och att våga. Släng dig ut i det okända, det du är rädd för. Det funkar iaf för mig.

Inte för att jag skulle vilja gå och förstöra din framtidsplan, men att sitta och prata ut hos en psykolog vars mening i livet och lycka hänger på att hjälpa andra känns inte så lockande. Jag tycker absolut du kan börja på på psykologprogrammet, men du lär försöka fixa upp synen på livet och framförallt din mening i livet. Låt inte din livsgnista bero på något annat än dig själv. Det är självklart att den kan bli mindre om något traumatiskt drabbar dig, men någonstans ska du ha tryggheten och tilliten till dig själv att du kan ta dig igenom det även fast en jobbig tid ligger framför dig.

Vad händer om du inte lyckas hjälpa någon? Kommer du gå ner totalt och fundera på självmord igen? Som psykolog ska du gå in i ett neutralt känsloläge på jobbet, då kan som sagt inte din lycka hänga på just det - ditt jobb.

Att någon ovan svarade att man ska stänga av känslorna är bara skitsnack. Det tyder bara på att denne fortfarande inte kan hantera sina känslor. Känslor ska kännas, de ska få komma och passera. Känslor är just det, bara känslor - de är inte på något sätt definitionen av verkligheten. Det är med andra ord inte farligt att kännas vid sina känslor så länge man kan hantera dom. Hantering av känslor är något man lär sig, vissa redan som barn, andra behöver mer tid och stöd från andra, t.ex. en psykolog. Därför är det gött att höra att du redan går hos en psykolog, ett stort steg i rätt riktning

Har du kommit in på psykologprogrammet så är det imponerande det med, well done, you!

Jag tycker att du ska lägga fokus på utbildning (utmanar en & ger en framtidstro), vad det blir för utbildning beror på vad du vill.

Och det låter som att du vill att det ska vara ett människoyrke, och då tycker jag att du ska sikta dit!

Det enda som hindrar dig nu, är kanske att våga ta steget för att gå vidare. Att du börjat fundera vad du vill göra härnäst, tyder på att du börjar bli redo.

Känner igen mig, gick själv en gång i tiden till en psykolog på grund av depression under sena tonår, när jag väl började fundera på utbildning visste att tiden var inne att "gå vidare".

Står man och stampar på samma vatten, när det är dags att gå vidare. Kan nog få vem som helst att tappa lusten.

Jag märker av något i TS inlägg, som säger mig att denne vill utforska nya vatten (tankarna finns om det) & det som möjligen just nu hindrar är osäkerheten. Har man gått hos en psykolog & tagit antidepressiva, kan det finnas en sorts rädsla som håller en kvar. Men tycker inte att TS ska vara rädd för att ta ett steg ut i livet (när tankarna väl finns), denne ska lyssna på sin magkänsla.

Hoppas att de högre makterna kan skydda oss från dessa "psykologer", som valt sitt yrke endast för att kunna bearbeta sina egna neuroser!
Genom att projicera sina egna inre monster till klienterna/patienterna tror de sig kunna bli av med dem och själva bli fria och lyckliga, men hur går det med de stackars klienterna?

Mitt råd till TS är att skaffa ett mer handfast jobb.
Allt från att gräva diken, jobba på lager och köra truck till att jobba med mark och anläggning är nog bättre än psykologistudier.
Meningsfull fysisk aktivitet är nog den bästa källan till psykisk hälsa.

Är själv utbildad psykolog men har i stället jobbat i industrin hela livet som verkstadsarbetare, produktionsledare och datachef.
Har inte saknat psykologiserandet ett ögonblick, och kan nu se tillbaka på ett meningsfullt och givande liv.

Jag ville bli sjukgymnast också. Men det kan vara svårt att få fast anställning där speciellt om du inte har körkort som jag inte får ta p.g.a. dålig syn. Vill inte plugga 3 år och inte få jobb. Man kan få jobb på sjukhus och vårdcentraler men det kan vara ytterst svårt. Vet att man brukar säga att är man bra på något får man jobb. Men i en del yrken kan konkurrensen om vissa platser vara väldigt svår. På ett sjukhus var det tiotals som sökte samma tjänst.

Läst och kollat prognoser att det kommer vara brist på psykologer. Jag dkulle vilja jpbba med samtalsterapi tror jag. Psykologi är också intressant. Att få mer klarhet om hur vi människor fungerar och sedan kunna hjälpa. Hag kanske mår bättre om 5 år och har vant mig mer vid mina problem och lärt mig hantera dom bättre.

Vad är fel på psykologyrket? Att ha haft egna psykiska problem är väl något som man kan lära av och relatera till senare när man ska jobba med andra som har psykiska problem? Dessutom dka ju jag som psykolog vara neutral eller professionell och inte visa mina inre monster som dy uttrycker det.

Stort grattis till att du kommit in på psykologprogrammet!

Vad är det som har hänt då som föranleder dessa känslor av tomhet och meningslöshet? Är det någonting kroppsligt, en förlust av någon, relationsproblem eller materiella/ekonomiska skador?

När livet är grått så är du inne i en grå period. Dessa perioder kommer och går för de flesta och du lär dig känna igen dem med åren när de kommer. Ta inte livet av dig, rid ut stormen istället. Livet kan vara långt, mycket kan hända. Framtiden är ett oskrivet blad.

Köp en skraplott som du skrapar om en vecka och fundera på saken tills dess.

Jag har jobbat hårt i skolan hela mitt liv för att få bra betyg så att jag kunde komma in på ett bra program på rätt universitet. Sedan jag var liten hade jag passion för och brann för dataspel som jag redan började med när jag var liten. Sedan dess ville jag bli spelutvecklare och gick ut med toppbetyg både från gymnasiet och högstadiet som jag jobbat hårt för. Detta kanske låter löjligt, jag var väl en typisk datanörd men som brann för spelintresset och min dröm att bli spelutvecklare och programmerare.

Efter gymnasiet såg allt fortfarande ljust ut. Jag hade ett fantastiskt tryggt liv med bra uppväxt och familj hittills. Jag tog examen i teknik och visste att jag skulle komma in på datateknik civ. På Chalmers. Men 2 veckor innan jag skulle börja där, vaknade jag en dag med två permanenta blinda fläckar i mitt synfãlt näaran i mitten i båda mina ögon. Jag har en ärftlig synskada som gör att synnerven är dålig och kan fötrvina om jag har otur. I alla fall, jag fick panik den dagen och trodde att jag skulle bli blind. 3 år senare idag, har det redan blivit lite sämre. Är bara 22 år och har hela min framtid framför mig. Jag blev orolig att jag inte skulle kunna programmera och läsa längre. Jag plöjde genom 2 år på Chalmers men hatade det. Jag släppte daran och spelintresset och min dröm. Dessutom har allt darasittande inte varit bra för min fysiska hälsa. Sedan dess har jag försökt hitta en ny dröm och passion/mening men har inte det.

Nu har jag haft sabbatsår och jobbat lite för att fåábetänketid. Jag var tvungen att styrketräna för att bättra min fysiska hälsa efter datasittandet och fick intresset av att bli sjukgymnast. Men det kan vara svårt att få fast anställning utan körkort och ger ingen trygghet. Dock skulle jag kanske satsa på detegentligen och gambla lite. Men psykolog kan oxkså bli bra.

Sedan jag var 15-16 har jag haft priblem med blyghet och social ångest/fobi. Har inga vänner förutom en på distans i Norge som jag är olyckligt kär i/älskar men vill ändâ behålla som vän och har även min brorsa. Dock har jag en fantastisk familj som stöttat.

Dessutom under Chalmers perioden då jag redan mådde skit pga min oro för min synskada och framtid och förlorat min passion samt dröm, blev morsan allvarligt sjuk och fick diagnos med MS. Hon förändrades, bråkade hemma med farsan och betedde sig hemskt och konstigt pga MSen. Sedan gjorde dom slut. Nu är det "ok" igen med min rwlation med morsan för hon kunde så klart inte hjälpa det. Hon träffade en ny man därefter och flyttat nu 40 mil från där jag bor vilket är lite synd. Bor själv i en lägenhet med hwla släkten i närheten utan morsan dock och de stöttar. Men jag känner inte samma trygghet art jag inte har morsan och farsan ihop längre ich de pratar nog inte med varandra längre.

Desdurom fick min farfar en stroke och blev halvt förlamad.

Men min oro idag som gnager är främst min synskada och min fysiska hälsa och vad jag kan jobba med i framtiden. Har bara 3 år kvar på Chalmers men vill inte bli ingenjör eller lärare längre. Är orolig att synskadan och min sociala ångest ska ta allt ifrån mig och min framtid känns hopplös. Jag vill vara stark och oberoende. Kommer kanske inte kunna läsa längre till slut pga synskadan. Vet inte heller om jag kommer få jobb och om jag borde bli sjukgymnast, psykolog eller gå tillbaka till Chalmers.

Ser 0.2 påögonen. Kan bli värre vilket gör mig orolig. Läkarna kan inte förutspå något eller bota det. Får inte ta körkort vilket begränsar mitt yrkesval och chans att få jobb om jag blir sjukgymnast.

Har sömnproblem och vänder på dygnet. Orkar inte söka jobb. Blöder pengar som jag behöver till studierna senare med bara 4 års CSN kvar.

Jag är väl en person som.tänker mycket och oroar mig mycket vilket inte hjälper.

Tack!