Har svårt att formulera mig men ska göra så gott jag kan.
Har mått dåligt så länge jag kan minnas, började skada mig själv i 11-12 års åldern, växt upp under dysfunktionella förhållanden kan man väl säga.
Sedan när jag var runt 15-16 flyttade jag till en ny stad, ett familjehem, fick bo en vanlig familj, fick det stöd jag behövde och jag började må bra.
Började gymnasiet och det såg ljust ut, jag kände mig trygg.
Sedan en dag helt out of the blue blev jag tillsagd att åka hem till min hemstad några dagar, jag gjorde som mina fosterföräldrar sade. Det var ju bara några dagar.
Jag fick aldrig åka till mitt familjehem igen, som jag då bott i över ett år.
Fosterföräldrarna kom med bilen fylld med alla mina ägodelar och då var jag tillbaka på ruta ett.
Soc hittade inget nytt familjehem, jag fick ingen egen lägenhet då dom ansåg att jag inte skulle klara det. Så jag var fast igen, hoppade även av gymnasiet då det var för långt pendelavstånd för mig.
Flyttade ihop med en kille som också mår väldigt dåligt.
Det var verkligen hopplöst, blev deprimerad, jag gav upp helt enkelt.
Efter det hade jag ingen kontakt med soc, i prinicip noll med psykvården.
Fyllde 18 förra året och i våras blev min pappa svårt sjuk och höll på att dö, (problem med levern, supit hela min barndom) som jag inte haft så bra kontakt med.
Jag bestämde mig för att ta hand om hans djur och hem medans han var sjuk, plus problem med min relation med pojkvännen och mitt eget trasiga psyke.
Jag tog verkligen vatten över huvudet, det blev för mycket.
Jag orkade inget mer efter det, stängde av.
Slutade gå ut, lämnade i princip aldrig lägenheten, min sociala fobi blev värre, satt bara och stirrade om dagarna.
Men i somras var det som att jag gick in i något sort tillstånd, min sambo stressade upp mig och helt plötsligt började väggarna röra sig och jag gick in i något drömliknande tillstånd som jag fortfarande är i.
När jag tittar på tex en bild på datorn så börjar den röra sig, kan inte kolla på något som är stilla helt enkelt. (Så ganska drygt att skriva det här t.ex)
Det blev för mycket och jag la in mig frivilligt på psyk.
Vilade upp mig, kunde hantera tillståndet jag har bättre, fick kontakt på soc, fick en bra vårdplanering. Så jag skrevs ut efter en vecka med SSRI som jag skulle börja ta och skulle få boendestöd och kontakt person. (kontakt med öppen vården också har jag för mig.)
Det gick ju dock inte som väntat, fick inget av vad som planerades på vårdplaneringen och trodde inte jag skulle må så dåligt av att börja äta SSRI, kan inte leva med min sambo, vi har för mycket problem båda två, vi kan inte bo ihop har jag accepterat, ångesten var outhärdlig, ville bara försvinna.
När jag började äta SSRI började jag även få mer tvångstankar och ser saker i ögonvrån, ångrar verkligen att jag åt dom, det är lite bättre nu dock.
Så jag lade in mig igen, varit inlagd i 6 veckor nu, för jag har ingenstans att bo.
Försöker ansöka om familjehem, letar febrilt egen bostad som jag kan bo i tillfälligt med förhoppningvis lite stöd, kollar runt efter behandlingshem.
Hör av mig mycket till soc, jag försöker ta tag i mina problem, men dom ålar sig undan, skyller på diverse saker, en handläggare sade till mig på ett möte jag fick ordnat att jag inte ska förvänta mig ett familjhem när det kommer så mycket invandrare just nu, vet inte riktigt hur jag ska reagera på det?
Dom bollar också över ansvaret på psyk som i sin tur skyller på soc.
Känns som att jag är fast.
Förbannade ångest.
Börjat fundera på att ta mitt liv, men vill inte ta risken att misslyckas och behöva vara
ännu längre på psyk och jag är medveten om att jag är älskad och vill inte utsätta mina nära för något så hemskt. Men tänker på det mer och mer, fan.
Någon som känner igen sig i något av det jag skrivit som man kan prata med?
Och om det har löst sig för någon, hur gick ni tillväga?
Det enda jag vill är att kunna leva ett normalt liv.
Har mått dåligt så länge jag kan minnas, började skada mig själv i 11-12 års åldern, växt upp under dysfunktionella förhållanden kan man väl säga.
Sedan när jag var runt 15-16 flyttade jag till en ny stad, ett familjehem, fick bo en vanlig familj, fick det stöd jag behövde och jag började må bra.
Började gymnasiet och det såg ljust ut, jag kände mig trygg.
Sedan en dag helt out of the blue blev jag tillsagd att åka hem till min hemstad några dagar, jag gjorde som mina fosterföräldrar sade. Det var ju bara några dagar.
Jag fick aldrig åka till mitt familjehem igen, som jag då bott i över ett år.
Fosterföräldrarna kom med bilen fylld med alla mina ägodelar och då var jag tillbaka på ruta ett.
Soc hittade inget nytt familjehem, jag fick ingen egen lägenhet då dom ansåg att jag inte skulle klara det. Så jag var fast igen, hoppade även av gymnasiet då det var för långt pendelavstånd för mig.
Flyttade ihop med en kille som också mår väldigt dåligt.
Det var verkligen hopplöst, blev deprimerad, jag gav upp helt enkelt.
Efter det hade jag ingen kontakt med soc, i prinicip noll med psykvården.
Fyllde 18 förra året och i våras blev min pappa svårt sjuk och höll på att dö, (problem med levern, supit hela min barndom) som jag inte haft så bra kontakt med.
Jag bestämde mig för att ta hand om hans djur och hem medans han var sjuk, plus problem med min relation med pojkvännen och mitt eget trasiga psyke.
Jag tog verkligen vatten över huvudet, det blev för mycket.
Jag orkade inget mer efter det, stängde av.
Slutade gå ut, lämnade i princip aldrig lägenheten, min sociala fobi blev värre, satt bara och stirrade om dagarna.
Men i somras var det som att jag gick in i något sort tillstånd, min sambo stressade upp mig och helt plötsligt började väggarna röra sig och jag gick in i något drömliknande tillstånd som jag fortfarande är i.
När jag tittar på tex en bild på datorn så börjar den röra sig, kan inte kolla på något som är stilla helt enkelt. (Så ganska drygt att skriva det här t.ex)
Det blev för mycket och jag la in mig frivilligt på psyk.
Vilade upp mig, kunde hantera tillståndet jag har bättre, fick kontakt på soc, fick en bra vårdplanering. Så jag skrevs ut efter en vecka med SSRI som jag skulle börja ta och skulle få boendestöd och kontakt person. (kontakt med öppen vården också har jag för mig.)
Det gick ju dock inte som väntat, fick inget av vad som planerades på vårdplaneringen och trodde inte jag skulle må så dåligt av att börja äta SSRI, kan inte leva med min sambo, vi har för mycket problem båda två, vi kan inte bo ihop har jag accepterat, ångesten var outhärdlig, ville bara försvinna.
När jag började äta SSRI började jag även få mer tvångstankar och ser saker i ögonvrån, ångrar verkligen att jag åt dom, det är lite bättre nu dock.
Så jag lade in mig igen, varit inlagd i 6 veckor nu, för jag har ingenstans att bo.
Försöker ansöka om familjehem, letar febrilt egen bostad som jag kan bo i tillfälligt med förhoppningvis lite stöd, kollar runt efter behandlingshem.
Hör av mig mycket till soc, jag försöker ta tag i mina problem, men dom ålar sig undan, skyller på diverse saker, en handläggare sade till mig på ett möte jag fick ordnat att jag inte ska förvänta mig ett familjhem när det kommer så mycket invandrare just nu, vet inte riktigt hur jag ska reagera på det?
Dom bollar också över ansvaret på psyk som i sin tur skyller på soc.
Känns som att jag är fast.
Förbannade ångest.
Börjat fundera på att ta mitt liv, men vill inte ta risken att misslyckas och behöva vara
ännu längre på psyk och jag är medveten om att jag är älskad och vill inte utsätta mina nära för något så hemskt. Men tänker på det mer och mer, fan.
Någon som känner igen sig i något av det jag skrivit som man kan prata med?
Och om det har löst sig för någon, hur gick ni tillväga?
Det enda jag vill är att kunna leva ett normalt liv.
