Dö innan allt har tagit slut

Det är det enda som grämer mig egentligen, att man aldrig kommer få veta allt det man vill veta. Det är ju helt deprimerande. Tänk bara allt det som man kommer att missa. Det är som att sluta kolla på en film just när det är som bäst. Eller snarare, det är som att börja kolla på någon slumpmässigt utvald plats och sluta kolla på en annan slumpmässigt utvald plats, utan att man någonsin kommer få möjlighet att sätta det lilla man trots allt tog del av i perspektiv till helheten. Som att zooma in på en vacker tavla med mikroskop. Man ser målardukens fibrer men ingen bild. Man vet inte ens att den finns. Vad är en ram? Vad är färg? Är det inte lite trist, trots allt? Det är en av de saker i livet som jag känner mig mest besviken över, att man aldrig kommer få något vettigt perspektiv på någonting alls egentligen, bortsett från simpla saker - hur man täljer en smörkniv, hur man dricker ett glas mjölk, hur man äter ett bröd. Tänk bara, att leva i femtio miljarder år, att ha en hjärna med kapacitet nog att processera all information i universum. Och här sitter man, kanske åtminstonde lite klyftig, men i det stora hela med en lika nyanserad verklighetsuppfattning som en gurka. I det stora hela, sett till mängden information som man möjligtvis skulle kunna ta del av, befinner vi oss på samma nivå som gurkor om vi bara avrundar nedåt ett litet litet näst intill obefintligt snäpp. Det är ju helt jävla deprimerande.
Minns när jag var liten påg. Jag ville lära mig allt i hela universum. Varje sandkorn och molekyl, skulle veta alltihop. Hur många grodor som dör i traffikolyckor per sekund. Hur många städerskor som bara låtsas städa medan arbetsgivarna är på jobbet. Det blev ju aldrig så, tyvärr, trots att jag läste en bok eller två. Det går ju inte att lära sig ett skit är i världen. Och snart dör vi, alltemedan allting fortsätter utan oss. Tänk bara vilka saker som kanske kommer att hända om hundra år. Om tusen. Eller bara om trettio. Eller just nu, utan att vi ens vet om det.

Innan någon får för sig någonting, tänkte jag förtydliga att ang. det där med gurkorna syftar jag om ser till den totala mängden information, inte den totala mängden relevant information. Men ändå. Känns trots det ganska snöpligt. Som det där tv-programmet, vem vet mer än en femteklassare. Vem vet mer än en gurka liksom.

Ja det är ju helt enkelt omöjligt att veta allt.

Jag kan förstå att man vill veta all relevant information. Men varför har du en önskan om att veta allt irrelevant också? Hur gör det dig lyckligare om jag berättar att jag t.ex. har ett tuggummi bredvid mig?

Jag kan alltså förstå att man vill veta allt som berör en själv på något sätt eller att man vill veta universums stora gåtor. Men allt behöver jag nog inte riktigt veta. Och det går inte ens, för min hjärna lär knappast ha neuroner nog att representera all information i universum.

Däremot, om vi någon gång lyckas finna en matematisk formel för allt så kan det användas för att kunna ta reda på allt. Denna formel är väl i så fall det närmsta ditt mål man kan komma. Då hade du kunnat betrakta vad du vill och beräkna all historia och all framtid för saken. Fast universum verkar ju ha lagar emot att beräkna framtiden, så om vi inte lyckas motbevisa typ osäkerhetsprincipen så kan vi konstatera att det är fullkomligt omöjligt

Man vet aldrig vad som är viktigt att veta förrän det är för sent. Se bara på Jeopardy.

Men visst håller jag med dig. Man behöver inte veta allt. Men jag är fortfarande av åsikten att den möjliga mängd intryck vi kan få ifrån världen är så pass ofullständigt att man kan likna det vid fem ord lång recension av en författares hela karriär. Och nu menar jag den mest väsentliga informationen. Inte hur många apor som har haft cancer. Skulle du inte gärna läsa en svepande historik över väsentliga politiska skeenden från och med idag fram tills universums undergång? Vore det inte gött att känna trots allt, när man dör, att ja, såhär gick det för Frankrike, och sådär gick det för Turkmenistan. Nu dör man ju, alltemedan showen är igång. Att man inte kommer få veta om tuggummi någonsin kommer att sluta brukas kan betraktas som salt i såren.

Om du slutar fundera på något du inte kommer fullföra så kommer du aldrig veta att du kunde vetat. Fokusera på en sak i taget och slutför det.

Jag kan också känna att det är tråkigt. Jag är inte rädd för döden och tror inte det är slutet utan början på något helt nytt. Men man skulle ju vilja veta hur Mänskligheten sköter sig och kommit på för teknologi om bara 50 år. 100 år.

Gillar lite det där med man ser en film och man ser bara mitten på filmen t ex. Inte början. Inte slutet. T ex Sagan om Ringen. Fy fan vilken mardröm att bara få se när de är i Rivendell och skall precis bege sig ut med ringen. Sen får man inte se något mer alls.

Glad man fick uppleva allt inom Sagan om Ringen iallafall.