Om man inte vet vad man vill??

För att göra en lång historia lite kortare - Efter att ha mått bra och levt bra i 4 år, har jag halkat tillbaka ner i depp-träsket.
Eftersom jag tänkte att det skulle vara enklare att "fixa" den här gången, vände jag mig till VC i första hand.
Men det fanns visst en bipolär sjukdom i journalen, något som jag inte riktigt tror på...

Så då satt jag där igen, med en människa på psykiatrin, och har inte riktigt orken att älta mitt mående, än mindre höra på en massa prat om vad psykiatrin har att erbjuda för hjälp.
Det är ju upp till mig, vad önskar jag för hjälp av psykiatrin.

kruxet just nu är att jag faktiskt helt ärligt inte orkar med "kravet" att jag måste bestämma det. Allra helst vill jag egentligen bara vara ifred, ha så lite kontakt med psyk som möjligt, och försöka reda ut mig själv. Något som jag i och för sig försökt hela sommaren utan något vidare resultat. Känns mer som att jag försöker släcka en stor brand med ett glas vatten.

Rådlös, hopplös och värdelös.
Vad ska jag göra??

Börja med medicin om du är bipolär annars kommer du aldrig må bra.

Psykiatrin i ett nötskal, precis som om man orkade ta ansvar för sånt när man redan mår dåligt. Precis som om man ens visste vad som finns och vad det ska vara bra för?!

Jag tror också på medicin om du är depressiv. Om du inte tror på diagnosen så be att få den utredd. Hur fick du den ens? På VC har de inte insyn i din journal från psyket. Nån allmänläkare som varit på kurs? (Om du inte ens visste om den menar jag..) Men ja. Medicin mot depression i första hand för att bryta eländet du befinner dig i!

Håller på att trappa upp Lamotrigin, det har hjälpt mig förr.
Den bipolära diagnosen ställde de för +/- 10 år sedan, men då var jag så obrydd om att runt omkring mig så jag bara registrerade det vagt.
Lämnade psyk självmant för några år sedan, och har klarat mig ganska bra fram till i Maj iår, då allt bara rasade som ett korthus, utan någon riktig orsak...

Om du känner att du inte klarar att ta dig ur depressionen på egen hand ska du självklart få hjälp med det av psykriatrin. Medicin är ett alternativ du kan överväga och du har väl inte så mycket att förlora på det?

Jo, jag behöver hjälp att ta mig ur "hålet", men jag vet inte alls VAD för hjälp jag kan behöva.
Vill som sagt egentligen bara vara ifred, klara mig själv, och jag är både frustrerad och besviken på mig själv för att jag inte fixar det...

Har du fått alternativ att välja på när det gäller hjälp? Att själv bestämma är ju hopplöst svårt när man mår dåligt. Här tycker jag faktiskt att läkaren ska gå in och säga att "såhär tycker jag att vi gör". Medicin låter det verkligen som att du behöver för att komma upp ur hålet, terapi brukar inte gå så bra när man är för deprimerad för att orka prata. Vad tror du om inläggning? Har psykiatrin inte sagt nåt alls?

Tänk på att det tar ett tag innan medicinerna funkar, och det kan komma att bli värre ett tag innan det blir bättre. Har du varit med förr så vet du nog hur det fungerar, men ändå.. ta det försiktigt! Och är det riktigt illa så tveka inte att be om att bli inlagd under värsta dippen, tills medicinerna greppat.

Du har klarat det förut, du kommer klara det igen!

Var på första mötet med min "behandlare" i Onsdags, och hon radade upp en hel massa, tyvärr så kunde jag inte riktigg ta in vad hon sa. Även om jag vet att hon är där för att hjälpa mig, så blir jag lätt reserverad när det kommer till att sitta och prata med en vilt främmande människa. Blir spänd o nervös o tappar fokus. Jäkligt frustrerande...

Inläggning är INTE ett alternativ. Har varit inlagd 3 ggr för X antal år sedan, och det var inte det bästa jag har gjort.
Men jag lovar, att ifall jag verkligen gör en ansats till att göra verklighet av självmordsplanet och tankar, då kommer jag absolut att säga till. Av tidigare erfarenheter vet jag ju att jag egentligen vill leva.
Min stratergi hittills när det kommer till de självmordstankar som dyker upp, är att försöka aktivera mig, om så bara med en film eller halvbra serie...