Problemet är att man har ju en livslust som är väldigt svår att släcka. Så om man inte drabbas av akut depression så kan nog ett beslut att dö vara svårt att fatta. Innerst inne så tror ju alla att man är odödlig, även om man mentalt begriper att allt har ett slut.
Men, om man bryr sej om sina närstående, får man väl se till att ha sin ekonomi i ordning, skriva testamente där man delar upp det lilla man kan ha skaffa sej, om det är något, och anger exakt vad man vill skall göras med den efterlämnade kroppen. Vill man ha begravning, vad skall man spela för musik, vilka får inte komma, osv.
För egen del får man väl försöka se fram emot slutpunkten. Vad som kommer efter det vet ju ingen, inte ens den mest religiöse kan påstå att man vet att man kommer till något paradis, man kan hoppas på det, man kan vilja det, men man kan inte veta det. Själv hoppas jag på reinkarnation även om jag förstås förnuftsmässigt vet att det nog inte är så mycket mer än det här livet.
Har man den insikten får man väl också se till att göra det bästa av det enda liv man har.
