Jag har sedan ca 4 år haft någon form av panikångest, vilket tenderar att luta mot socialfobi/ social ångest. Det allra jobbigaste för mig är att hålla redovisningar och att demonstrera något praktiskt moment för auktoriteter eller en grupp människor.
Nu började jag en utbildning i höst och försöker aktivt motarbeta min ångest. Jag har ställt många frågor i helgrupp(40 pers) så det inte känns inte riktigt lika obehagligt längre. Har även hållit en kort redovisning som gick hyfsat bra. Men problemet är att problemen inte verkar försvinna bara för att jag utsätter mig för allt. Speciellt under dagar med stress/dålig sömn/ dåligt väder eller bakfylla fungerar jag väldigt dåligt och har svårt att fungera normalt. Under en dag när alla dessa kriterier var uppfyllda blev jag tvungen att berätta för min arbetsgrupp att jag behövde vila för att jag höll på att få en ångest attack. Det är inte det roligaste att behöva säga till en grupp som just lagt gymnasiet bakom sig.
Nyss var jag också med om en jobbig situation, jag skulle nämligen demonstrera för läraren att jag kunde hantera pippiteringsteknik. Situationen var inte alls laddad först, men eftersom att det är extremt finmotoriskt började jag skaka lite lätt vilken stressade upp mig. Vilket gjorde att skakningarna var ganska grova i slutet, jag inser själv att det inte gör något. Men det är väldigt svårt att inte bli självmedveten när man fokuserar hårt på sitt eget arbete medan man är medveten att man blir betygsatt samtidigt.
Det känns som om jag vet hur man ska tänka när man "tänker rätt" Men det är inte alltid det går att helt släppa tanken. Jag är så väl påläst att jag ofta kan mer än nyexaminerade psykologer och tror inte att de kan lära mig något jag inte redan vet. Hur går man vidare med det här, fortsätta som vanligt med att kriga och räkna med att det ger med sig? Det känns som att enda alternativet för mig annars är medicinering
Nu började jag en utbildning i höst och försöker aktivt motarbeta min ångest. Jag har ställt många frågor i helgrupp(40 pers) så det inte känns inte riktigt lika obehagligt längre. Har även hållit en kort redovisning som gick hyfsat bra. Men problemet är att problemen inte verkar försvinna bara för att jag utsätter mig för allt. Speciellt under dagar med stress/dålig sömn/ dåligt väder eller bakfylla fungerar jag väldigt dåligt och har svårt att fungera normalt. Under en dag när alla dessa kriterier var uppfyllda blev jag tvungen att berätta för min arbetsgrupp att jag behövde vila för att jag höll på att få en ångest attack. Det är inte det roligaste att behöva säga till en grupp som just lagt gymnasiet bakom sig.
Nyss var jag också med om en jobbig situation, jag skulle nämligen demonstrera för läraren att jag kunde hantera pippiteringsteknik. Situationen var inte alls laddad först, men eftersom att det är extremt finmotoriskt började jag skaka lite lätt vilken stressade upp mig. Vilket gjorde att skakningarna var ganska grova i slutet, jag inser själv att det inte gör något. Men det är väldigt svårt att inte bli självmedveten när man fokuserar hårt på sitt eget arbete medan man är medveten att man blir betygsatt samtidigt.
Det känns som om jag vet hur man ska tänka när man "tänker rätt" Men det är inte alltid det går att helt släppa tanken. Jag är så väl påläst att jag ofta kan mer än nyexaminerade psykologer och tror inte att de kan lära mig något jag inte redan vet. Hur går man vidare med det här, fortsätta som vanligt med att kriga och räkna med att det ger med sig? Det känns som att enda alternativet för mig annars är medicinering
