Existentiella frågor väcker ångest

Jag har sedan en tid tillbaka ångestanfall då jag kommer tillbaka till samma frågor. Den kan ibland vara väldigt stark och sitter i någon eller några timmar.

Frågorna rör sig om våra villkor som människor:

Hur kommer det sig att det finns ett universum? Finns det en tanke bortom det?

Vilken roll spelar allt lidande för människor och djur för roll? Är den bara meningslös eller i bästa fall bara en "motvikt" till att det finns goda företeelser i världen?

Hur kommer det sig att jag upplever att jag existerar?

Håller jag på att bli galen eller finns det fler som har liknande grubblerier?

Samma tankar som alla i alla tider har funderat på.

Bearbeta hur du mår med att sköta om din kropp.
Gör något du tycker är trevligt.

Tack för ditt svar.

Ja min kropp är något jag försummar: När jag mår bra tycker jag inte att jag har tid att gå långpromenader, när jag mår dåligt orkar jag inte.

Det känns ändå litet bättre av att kunna diskutera dessa frågor här.

Jag har grubblat mycket över sånt också. Jag kom fram till att det inte är något som jag varken kommer få svar på eller påverka så jag kan lika bra skita i det och leva mitt liv så bra som möjligt

Ja, det är naturligtvis det bästa. Tack för ditt svar, det lindrar faktiskt ångesten att få ett så enkelt och klokt svar.

Ur ett psykiskt hälsa-perspektiv skulle jag nog rödflagga dessa frågor. Åtminstone 1,2 och 4 är mystiska och till sin natur olösliga. Fråga 5 indikerar också på att känslan som föregår skapandet av frågorna är negativ. Eftersom att frågorna inte har något svar är sannolikheten stor att den spekulation som följer frågorna präglas av samma osäkerhet och ångest. På fråga 3 tror jag att du gör rätt i att se ondskan som en fullt nödvändig kontrast till det du anser gott.

När du mår bra brukar dessa frågor istället ta sig uttryck i fascination: "oj vad häftigt att jag existerar!", men det är då också kombinerat med en fullständig acceptans över ovissheten som präglar existensen. Du behöver inte veta varför universum finns lika litet som en fisk behöver veta varför havet finns.

Existentiella grubblerier som är sprungna ur lidande leder inte fram till någon i tanken formulerad slutsats som löser upp problemen. Snarare tvärtom. Istället är acceptans för ovissheten en nyckel och då är det bättre att ägna sig åt "motsatsen" till att tänka: meditera.

Ja det där är kloka ord. Ibland tänker jag att ångesten orsakar tankarna i stället för tvärtom.

I slutändan handlar det nog om kontroll; Jag (och kanske andra i samma situation) vill få kunskap om saker saker som man inte kan ha kunskap om och genom denna kunskap kunna kontrollera saker och ting.

Ger mig själv litet vibbar av megalomani. Jag kan ju inte förvänta mig att kontrollera universums existens.

Intressant diskussion hur som helst.

(Dessutom: Jag jobbar själv i psykiatrin och får ibland motivera mina patienter att acceptera tråkiga saker men när det kom till mig själv var det inte lika enkelt )

Glad to help

Ja, jjag är inte så naiv att jag tror att några inlägg på flashback tar bort min ångest i ett slag men det är i alla fall en början till att börja bearbeta problemet.

Tack till er båda.