Har inga sociala gränser

Hej,

Det är så att jag börjar bli riktigt orolig över mitt beteende mot andra människor.
Tidigare har jag varit en tillbakadragen och överanalyserande person. Jag har alltid brytt mig om vad folk tycker och tänker om mig och förr var det tom allt jag tänkte på. Jag hade så många regler för mig själv för hur jag fick och inte fick vara och hur jag skulle bete mig - vilket såklart hade sina konsekvenser. Men jag var i alla fall väl medveten om de sociala koderna, vilket jag helt har tappat nu.

Jag vet inte vad som har hänt den sista perioden men jag har slutat bry mig helt. Jag pratar mycket och tänker inte på vad jag säger. Det både sårar folk och får min omgivning att ogilla mig, men jag fattar inte varför jag inte kan sluta heller. Jag förstår inte vart gränsen går! vad man får säga eller inte. Det är alltid i efterhand och att döma på folks reaktioner som jag fattar att det var olämpligt sagt. Faktiskt känns det som att vara alkoholpåverkad hela tiden, där man vågar göra saker man inte skulle göra vid nyktert tillstånd. Det är som att jag har ändrat personlighet totalt. De människor som lär känna mig nu (innan jag skrämmer iväg dem) får intrycket av att jag är otroligt självsäker. Jag hatar också egentligen att prata om mig själv men verkar ha ett sånt behov av att berätta allt om mig för alla nuförtiden. Alltså självmedvetenheten är som bortblåst och integriteten likaså. Jag mår skit så fort jag blir ensam och jag vill verkligen veta vad jag kan göra åt det.

Numera är jag alltid tyst en stund innan jag uttalar mig, men sen säger jag skiten ändå och lägger till allt spontant jag kommer på. Jag kan inte kontrollera mig själv överhuvudtaget! Som jag sa innan känns det verkligen som när man han druckit och går loss, fast hela tiden. Jag är ständigt uppe i varv och kan inte riktigt fokusera.
Förut hade jag drömt om att våga lite mer, men nu är det extremt. Jag börjar bli ensam nu och mår bara sämre, men kan samtidigt förstå att ingen vill ha med en att göra när man är så.

Jag tror och hoppas att detta kan förklaras vetenskapligt också för då är det kanske enklare att hitta svar på vad som då kan göras, men alla råd och förslag till anledningar är välkomna, för jag måste lösa detta.

Det är svårt att vetenskapligt förklara hur ditt psyke fungerar, men det går ju alltid att resonera kring det och göra mer eller mindre kvalificerade gissningar. Innan jag orkar eller hinna spekulera så kan det ju vara bra med litet mer hårdfakta.

Hur gammal är du? Kan du med facit i hand finna några utlösande faktorer för din personlighetsförändring (nya relationer, flytt eller miljöombyte, droger m.m.). Sover du mindre än vad som är normalt?

Är 20 år. Ja kanske.. jag har precis flyttat ensam till en ny stad pga studier och ja det gör jag. Det kan variera från natt till natt, men i snitt är det nog långt många färre timmar än vad som rekommenderas.
Då staden är ny är förstås alla runt omkring mig nya.

Om du som tjugoåring, alltså relativt ung, flyttar till en ny stad bort från gamla vänner och föräldrar kan det definitivt utlösa olika typer av personlighetsförändringar. Gamla mönster sopas undan och du får en möjlighet att omdefiniera dig själv i relation till helt nya människor. Du verkar ha haft en längtan efter att få leva ut, kanske tar du nu den chansen när det inte finns någon familjemedlem/gamla vänner som kan se till att trycka dig tillbaka i blyghetsfacket.

Det kan alltså vara en helt normal och sund utveckling mot att bli vuxen. I vilket fall bör du vara uppmärksam då du redan börjat ana de negativa konsekvenserna av att vara mer frispråkig. Dels den objektiva sidan, att människor kan bli trötta, irriterade och rädda för människor med mycket energi. Men också din subjektiva rädsla för att betraktas på ett visst sätt kan mynna ut i skamkänslor och rädsla för att stå för vad du gjort på längre sikt. Att göra någon eller några irriterade är väl egentligen inte så farligt, mycket värre är det om du själv går omkring och tror att du inte är önskvärd som person.

Symptomen, om man skall kalla dem så, återfinns till stor del i de hypomana tendenserna för bipolär typ 2. Vill dock varna för att läsa på om olika diagnoser. Det rör sig om grova förenklingar av något mycket komplext och dessutom så är det för en lekman (och en professionell) mycket svårt att dra gränsen mellan personlighetsdrag och "sjuka" drag. Detta gäller särskilt, fast inte bara, bipolär typ 2.

Känner också igen mig lite. Tror unga män kan vara lite "dampiga" ibland. Men jag har precis som dig insett att jag sårar människor så du har också insikt om ditt beteende i alla fall. Skulle inte oroa mig, mognaden kommer väl om några år.

Det ligger nog mycket i det du säger men jag känner mig rent utav hjälplös just nu. Det känns som att det är en sak att sträva mot att ta plats och sen råka gå för långt, och att tvärt bara tappa kontrollen och sluta bry sig om det som ens liv kretsade kring... Och jag inser att mitt "nya jag" är ett misstag då jag skämmer ut mig varje dag och förlorar människor. Som sagt så tror jag på det du skriver men jag måste inflika att jag beter mig töntigt och inte alls som jag hade velat om jag "fick" bestämma. Vill iaf tacka för ett bra svar. Du lyckades liksom också inkludera vetenskapligt perspektiv. Ska försöka att tänka på att det kanske finns något positivt i detta

Jag är dock tjej, då är det inte lika socialt accepterat att vara så här...

Låter som OCD. Du har garanterat sociala gränser, du hade inte skrivit här och varit bekymrad om du hade varit anti social. Men det låter ärligt talat lite som ett tvångsbeteende. Några mediciner?