Hur vet man när man behöver hjälp?

Hej,
Har skrivit en del i relationsforumet tidigare och ber om ursäkt på förhand om jag gör några övertramp med att skapa denna tråd. Hittade inget när jag kollade igenom dom första sidorna.

Men min historia hursomhelst:
Jag har sedan i mars kämpat med att mig tillbaka på banan efter att min sambo abrupt lämnade mig. Det var kämpigt på jobbet redan innan och att jag var deppig och orkeslös redan då bidrog med största sannolikhet väldigt mycket till att hon tog en väska och var borta på 15 minuter efter nästan fyra år tillsammans. Efter några veckor av att ha mått riktigt dåligt gjorde jag ett ordentligt försök att hitta tillbaka till mig själv. Nästan daglig motion och mycket bättre kostvanor. Dock fortfarande med väldigt lite sömn och ganska djupa svackor när dom väl kom. Till slut hade jag iaf. tappat 15 kg och började ta mig ut och träffa folk och framförallt nya tjejer. Det sistnämnda väldigt framgångsrikt för att vara jag och ett tag var självförtroende högre än vad det någonsin har varit. I början av sommaren trodde jag att jag var på väg upp på toppen igen.

Nu, efter några månader, så inser jag att jag snarare har fallit tillbaka igen istället för att ha kommit längre fram i bearbetningen. Min sömn är fortfarande riktigt dålig och jag försover mig nästan varje dag till jobbet. Jag tappar fokus otroligt lätt och känner att alla mina arbetsuppgifter är värdelösa och tråkiga. Mitt team (jag är chef) börjar tappa förtroendet för mig vilket börjar bli märkbart och jag gör allt jag kan för att skippa möten, undvika kurser och jobbresor. Jag har träffat 2-3 riktigt bra tjejer men så fort det börjar närma sig att vi ska börja träffas nyktert och enskilt så dyker undanflykterna upp och jag drar mig undan vilket känns både fegt och taskigt. När jag är hemma så vill jag inte gå till jobbet och när jag är på jobbet så känner jag ett obehag av att åka hem och ännu en kväll inte orka laga mat och bara ligga i soffan.

Ganska ofta har jag gråten i halsen på tunnelbanan till jobbet för att jag känner att jag inte orkar spela glad på jobbet en dag till. Jag sitter ju ändå bara och stirrar in i en skärm och glömmer svara på mina mail så jag kan ju lika gärna sitta hemma. På vägen hem är jag helt utmattad trots att jag inte åstadkommit någonting och så fort jag kommer innanför dörren lägger jag mig i soffan orkeslös. Igår när jag handlade på vägen hem från jobbet insåg jag att jag hade stått i flera minuter och bara stirrat på mjölkförpackningarna på willys eftersom jag glömde bort exakt vad jag letade efter. Motivationen till att ta mig ut och motionera har försvunnit helt och känns väldigt långt bort då jag inte ens orkar laga middag.

Jag ringde 1177 i måndags där jag blev tillsagd att ringa min vårdcentral dagen efter och när jag ringde vårdcentralen idag sa dom att jag var tvungen att återkomma imorgon då min läkare har telefontid. Att bara ringa dom två samtalen har varit sjukt jobbiga och nu börjar jag tappa orken att försöka igen. Ska det vara så svårt att bara få prata med någon? Största anledningen till att jag har försökt ta tag i det här nu är för att jag två gånger senaste månaden fått emotionella sammanbrott när jag har varit ute och druckit öl med mina vänner och jag har vaknat kallsvettig över den kommande jobbresan som jag fortfarande inte haft orken/modet till att boka trots att det är mitt favoritresmål.

Och nu till frågeställningen. När vet man att det är dags att ta till professionell hjälp? När jag läser vad jag har skrivit ovan vill jag ju säga åt mig själv att göra något åt det. Men ibland kommer det några dagar, ibland kanske en hel vecka, då jag faktiskt mår bra och känner att jag är på väg tillbaka för att sen knappt kunna ta mig ur sängen en dag senare. Hur mycket beror på lathet och kanske en så simpel sak att man bara ska ta tummen ur och hålla käften och vara glad? Det verkar ju funka i korta stunder och jag har ju ändå många vänner, ett välbetalt jobb på ett bra företag, fin lägenhet och så vidare. Är man bara bortskämd? Finns det kanske någon simpel guide på vad man ska ta sig till när man sover dåligt, man är orkeslös, jobbet känns meningslöst och man känner sig ensam trots att det är en själv som drar sig tillbaka när något börjar bli seriöst. Vart börjar man?

Ber om ursäkt om texten är osammanhängande och innehåller stavfel. Tog väldigt lång tid att skriva och det var längesen jag koncentrerade mig på något så här mycket.

Varför var det kämpigt på jobbet innan? Vad var det som gjorde dig deppig redan innan bruden stack?

Problemet verkar helt klart alldeles för djupgående för att det ska funka att hålla käften och vara glad.

Grymt kämpat med träningen och kosten btw.

Värt att nämna är väl att jag alltid har varit ganska karriärsfokuserad och avdelningen jag jobbade i och hade byggt upp processer för i två år (och trivdes otroligt bra i) oväntat stängdes ner för att företaget skulle byta fokus. Så det var först ett tag av ovisshet över vad jag skulle göra och sen hamnade jag på ett riktigt dåligt temporärt projekt där jag konstant fick ta skit för saker mina medarbetare inte ens ansvarade över. När jag hoppade på projektet låg dom tre månader efter tidsplanen och meningen var att jag skulle komma in och styra upp processer men fick ta skäll och klagomål uppifrån från start. Och även fast jag inte borde ha gjort det så tog jag alldeles för mycket av det personligt.

Och tack!

Kom precis hem från vårdcentralen där jag hade mitt första besök hos min läkare. När jag kom ut kände jag mig ganska förvirrad då jag inte riktigt förstår hur en person kan förstå ens situation baserat på vad man säger där och då på bara en liten stund. Hade jag satt mer fokus och pratat mer om min separation kanske utgången hade varit helt annorlunda? Nu blev det väldigt mycket fokus på jobb och att jag är missnöjd med min situation där.

Han sa att det var prestationsbaserad ångest och gav mig en remiss för att prata med en kurator. Dock sa han att han inte tror att det hjälper att sjukanmäla mig då han tror att jag inte kommer att kunna bearbeta om jag ligger hemma. Jag tänkte att han vet ju så klart bäst men nu efteråt så önskar jag att jag kanske hade sagt att jag behöver en paus för att bygga upp lite rutiner och komma till banan igen. Men men.

Men hur f*n ska jag göra nu? Hur ska jag förklara det här för mitt team på jobbet? Hur ska jag förklara för mitt team att jag inte kan följa med på den där jobbresan om ett par veckor? Jag som deras chef vill ju inte visa mig svag och bör jag säga något till min nya chef som jag än så länge bara haft ett möte med? Jag får ju inget gjort och vet inte hur länge jag kan fortsätta missköta mig utan att behöva gå in på personliga detaljer.

Jag är ju nästan mer förvirrad nu än innan.

Vet inte riktigt varför jag skriver här men är väl skönt att lätta på trycket antar jag. Skönt att vara anonym.

Kom iaf. precis hem från mitt första besök hos kuratorn. Känns lite paradoxalt men samtidigt som man bara ville ställa sig upp och gå därifrån så var det skönt att faktiskt prata om det. Tiden gick otroligt fort och vad som kändes som 15 minuter var 50.

Nu när jag har kommit hem och begrundat lite av vad vi pratar om så känns det väl inte som att jag har kommit så långt. Av någon anledning förväntar man sig ett mirakel innan första besöket. Men det är klart att det är en process att gå igenom.

Har en ny tid nästa fredag och det känns som att jag har mycket att tänka på och vill rannsaka mig själv lite innan dess. Vad vi kom fram till, och som är ganska självklart nu när man börjar få lite perspektiv, är att jag är extremt självkritisk, känner skam för att saker inte har blivit som tänkt och att jag är deprimerad nu när jag bara har kört på i flera år utan att ta ett steg tillbaka.

Jaja, ett steg i taget.