Svårt liv - och spåren av Diazepam

Jag har haft kontakt till och från med VC --> (hyr)Läkare --> SSRI samt hela baletten med Atarax, Lergigan o.s.v. X antal hjärnskrynklare o.s.v. i 14 år nu och inget har (förvånande nog(?) hjälpt, allra minst SSRI/SNRI..
Tillsätt sedan att åter igen bli A-lös tillsammans med sedan många år ingen familj att luta sig emot och att ha svårt att träffa tjejer så var inte steget lika stort att försöka sig på ett nytt liv i ett av världens liberalaste, på kartan glömda, och (för oss) billigaste länder att vistas i, Kambodja.

Sagt och gjort, jag hade ändå inget kvar i Sverige. Flög ner i början på Juni förra året och det dröjde inte länge innan jag började köpa (receptfri) Diazepam på apoteket vilket jag kan säga är den enda medicin som fungerat bra för mig.
Så, månaderna gick med dagligen 10 - 20 mg Diazepam, strandliv, en och annan tjej från krogen.. försökte hitta ett jobb som betalade mer än $150 i månaden dock utan framgång.
Till sist kom sommaren 2015 och jag började känna att det här går inte vägen, jag hittar inget jobb med en lön som går att leva på samt att jag hade ett skäl att återvända till Sverige om inte mer så åtminstone mellan September 2015 --> April 2016. Sagt och gjort, efter 16 månader i KH anlände jag till Arlanda i förra veckan.

Var hos Doktorn här om dagen med anledning av den vanliga Thailandsmagen (Transit i Thailand) och efter samtalet frågade han om jag tog några mediciner, fann ingen anledning att ljuga varför jag sade att jag tagit receptfri Diazepam dagligen i 16 månader var på han frågade hur mkt, 10 - 20 mg. Okej, fungerade det för dig? Ja, men jag har gett upp hoppet om att få det på recept i Sverige vid det här laget sa jag utan att för den skull låta otrevlig. Hmm. (sade han)..
Nu ska jag till något "Du behöver hjälp på arbetsmarknaden"-träff hos AF i början på Oktober, fan jag pallar knappt att gå ut och äta dagens lunch då det är en massa folk som sitter där, känns som folk stirrar på mig, har långt ifrån vilopuls och det går bara runt i huvudet.

Jag är rädd att jag inte ser fler än två lösningar.
1. Jag får det utskrivet då det är den enda medicin som fungerat för mig. Jag tvivlar dock, med rätta, efter 14 år på att få det utskrivet.

2. Jag kommer inte klara av att leva i Sverige mkt längre än något halvår och sedermera återvända till KH och leva där med receptfriheten. En vacker dag är jag bankrutt och då återstår inget annat än att avsluta ett omöjligt liv.

Vad gör man..?

Man hittar ett jobb som man kan sköta över internet, köper en flygbiljett och tittar aldrig tillbaka.

Du kanske skulle satsa på att bli sjukpensionär Finns ju många som flyger in deras föräldrar för att de ska få svensk sjukpension så de kan återvända till hemlandet med garanterad livstids försörjning av svenska skattebetalare :P kanske skulle funka för dig också.

En enklare lösning kanske vore att du försöker bli någon form av "tour guide" finns säkert en marknad för svenskspråkiga sådana.
Vet ej om det är så mycket svenska turister i Kambodja, men lär finnas en del.
Vad du skulle få för lön av att jobba inom turistbranschen är svårt att sia om.

I vilken ort i Kambodja bor du? Om du bor på ngt turistställe kanske du skulle kunna öppna en bar inriktat mot svenska och europeiska turister, finns många "svenska" barer i t.ex. Grekland och andra sydeuropeiska länder och de flesta verkar gå fint.

Att få diazepam i Sverige är svårt, läkare skriver ogärna ut det. Ett alt. kanske kan vara att du hittar någon privat mottagning (gärna med en äldre läkare, rent statistiskt sett är de mer frikostiga med beroendeframkallande läkemedel)

Men om du skulle kunna hitta någon form av schysst jobb typ äga en bar i Kambodja kanske det vore en roligare tillvaro än att leva i ständig otrygghet gällande sjukpenning och sjuksrivning.

Dina problem låter som de kommer från tankarna och det går att fixa med hjälp av flera års terapi, du ska inte knapra mediciner.

Förstår dig fullt ut.

Det tog mig 8 år att få recept på Iktorivil, innan dess så gick jag igenom - tre separata - avgiftningar från årslånga Stesolid-självmedicineringsperioder.
(Dvs jag åt Stesolid i något år, sökte mig till vården i hopp om hjälp att få recept, blev inlagd för avgiftning - ut i det fria och påbörjade en ny kur igen osv).

Naturligtvis har jag också gått igenom halva FASS vad det gäller alla SSRI/SNRI/NRI, Lergigan/Atarax/Propavan, Circadin/Melatonin... you name it.

Till slut hittade jag en äldre läkare som anförtrodde mig med Lyrica - vilket inte var alls lika effektivt som Stesolid - och slutligen har jag nu (sedan en period tillbaka) fått Iktorivil utskrivet istället.. och det funkar bra.

Sensmoralen är:
"Vill man vara fin får man lida pin" i Sverige.
(Genuint pin, absurt mycket pin.. ingen liten stukad fot så att säga)

Man har ju många gånger i livet ställt sig frågan:
"Undrar hur många personer som tar livet av sig varje år pga läkarkårens stelbenhet kring bensodiazepiner - folk som, tyvärr, behöver sådana preparat på daglig basis?"

Om man ogillar sensmoral.. moralpinne för den delen också:
Köp egen medicin.
Att behöva vänta 8-14 år (exempelvis) och vara labbråtta inom vården för att få rätt medicin, den man ändå skulle haft "från början" - är omänskligt!

Hade du haft "turen" att vara en epileptiker så hade du fått Stesolid på nolltid - men rent generellt verkar det som att samhället har mindre förståelse för psykisk ohälsa - mer förståelse för uppenbara handikapp.

Brutet ben = Du får Citodon utskrivet på en kvart.
Stark smärta i ryggen = Du får Oxycontin.
Kass i halsen = Du får Cocillana/etylmorfin.

Mår dåligt inombords = Du får Atarax, Melatonin, Theralen eller något helt annat verkningslöst preparat.

Kort och gott:
Mitt tips är att du går och "blir epileptiker"... såvida du inte råkar ha ett årtionde av ditt liv att slösa bort i vårdjungeln.