Mediciner hjälper inte, vanföreställningar

I februari blev jag diagnosticerad med bipolär, och äter sedan dess lamotrigin och litium. Sedan ungefär två år tillbaka har jag haft vanföreställningar. Jag är mestadels övertygad om att folk kan läsa mina tankar och att ingenting är privat, jag har tvångstankar om att inte tänka något fel och kan inte vara för nära någon då det stärker tvångstankarna. Det hela resulterar i en daglig kamp mot att inte tänka fel, jag knappt ha sex och får oftast tvätta mig snabbt i duschen. Det är svårt att förklara för mina vårdkontakter hur illa det är. Jag kan inte prata om vissa saker och har även PTSD. Över lag mår jag bra, litium har jämnat ut mitt humör och jag kan funka normalt... förutom det faktum att jag aldrig är ensam. Aldrig.

Vid det här laget har jag testat flera mediciner mot det här: Quetiapin, Olanzapin, Aripiprazol och nu Risperidon. Ingen av dem har fungerat utan biverkningar som för mig varit för svåra. Jag blir så otroligt trött, hungrig (viktuppgång skulle få mig att må väldigt dåligt p.g.a bakgrund med bulimi) eller så hjälper de inte helt. Jag känner mig avskärmad, kan inte tänka klart, har ingen inspiration etc. Det funkar inte, särskilt som de inte täcker det svåra helt och hållet.

Så min fråga, hur kan jag komma till bukt med allt det här utan mediciner? Finns det någon där ute med erfarenheter som liknar mina, eller har någon gissning om en medicin som kan fungera bättre?

Tacksam för svar

Det ända du kan göra är att utsätta dig för det jobbiga hela tiden och det får du göra i många år så kommer du se för varje år att det har avtagit lite.

Lycka till

Precis som föregående talare skrev.

Du måste ständigt utsätta dig för det som du upplever som jobbigt och svårt.

Ju mer rädd du är ju värre blir det. Flyktvägen du tar förvärar dina problem och demoner.

Allt går att vänja sig vid och hantera om man inte räds.

Går det med dina vanföreställningar att lura din hjärna till att du mår skitbra och således dämpas vissa destruktiva tankebanor? Detta är kanske lättare sagt än gjort då jag själv så vitt jag vet inte har några bipolära drag så väldigt svårt för mig att relatera men känner igen det här med att jag tror alla kan läsa mina tankar och det är skitjobbigt.

Vadå? Det är ju bara att fortsätta prova nya antipsykotika, någon av de kommer säkert att hjälpa.

Huruvida det går att hantera utan meds beror helt och hållet på hur allvarliga vanföreställningarna är, om de enbart är mycket milda och din verklighetsuppfattning är helt intakt dvs. att du förstår att det är vanföreställningar och ej sanning kan det ev. gå att hantera.

Men vanföreställningar kan bli ganska farliga för en själv (och ibland andra) om de blir för svåra.

Du har ju testat en del neuroleptika, det som ligger närmast till hands är nog att pröva klozapin (det brukar ro på psykotiska symptom och schizofreni som svarat dåligt på andra läkemedel) dock en del biverkningar så därav så används det mest just för svårbehandlad psykos.

Har du haft varje neuroleptika var för sig? Då kanske det är dags att prova en kombination av neuroleptika, men evidensen för byte till klozapin är större en evidensen för att kombinera neuroleptika (som helst bör undvikas egentligen)

Jag har gått igenom drygt 10 neuroleptika som finns på svenska marknaden och det som funkat klart bäst och utan jobbiga biverkningar är Haldol.

Cisordinol är bra om man räknar bort chans till viktuppgång, i alla fall om man har genomgått organisk psykos.

Åka ut & fiska är bra för att rensa tankarna. bordtennis likaså, det brukar oftast finnas pingisbord på psykiatriska avdelningar.

Att inse att man är vimsig och sluta åma sig är ett bra steg efter att man lugnat ner sig.

Vanföreställningar är orsakade av elaka varelser i simulationen.
Det är 50% chans att vanföreställningar/schizofreni/röster är någon eller något som pratar enligt dagens vetenskap då den inte kan avgöra ifall verkligheten är digital eller inte.

.. det betyder då alltså att antingen har psykläkare vanföreställningar, är korkade, eller ljuger eller en kombination av de tre så de borde medicinera sig själva.
Sen är det ju synd också att de inte vet hur man ska bete sig som människa, medmänsklighet, empati, inlevelse förmåga, medömkan & sånt är egenskaper de inte innehar så fan vet varför de jobbar med människor.

vad hade du för dos på medicinerna? kan vara att du har låg dos isåfall