Dessa har två väldigt olika måttstockar för eller kanske man hellre ska säga preskriptioner för ens liv. Nietzsche tänker sig att om man kan säga ja till att leva sitt liv igen om man visste att man skulle leva samma liv för all evighet i den eviga återkomsten, då har man en måttstock utifrån vilken man både kan bedöma och förändra sitt liv. Heideggers tanke om autenticitet är vara mot döden. Han tänkte sig att i en slags dödsångest uppenbarade sig måttstocken på om man tar tillvara på sitt liv. När dödens möjlighet är närvarande, alltså att i ångesten/depressionen faktiskt Intet träder fram kan man leva mer autentiskt utan ljug.
Så den ena menar att livet tar slut, att det alltid finns en möjlighet i livet till själslig död, eller själslig natt, man tar sig i kragen, den andra menar att vi kommer att få evigt liv, men samma liv, genom den eviga återkomsten, och att enbart om man kan säga ja till detta har man levt icke förgäves.
Vilken dras ni till?
För mig ger just Heideggers syn en ångest som tvärtemot inte gör att jag tar mig i kragen. Den blir alldeles förödande. Nietzsches är mer heroisk och dessutom har den också något nästan spirituellt i sig.
Heidegger hade verkligen en sådan här ångest eller depressions attack när han studerade teologi på vägen mot prästerskap. Han kollapsade och ändrade riktning på livet. För honom gjorde det gott. Det var också därifrån hans "hjärtproblem" eller vad det var i läkarjournalerna härstammar ifrån.
Vilken tycker ni är den bästa måttstocken?
(Om jag fattat något fel här i vad de menade får ni gärna rätta mig).
Så den ena menar att livet tar slut, att det alltid finns en möjlighet i livet till själslig död, eller själslig natt, man tar sig i kragen, den andra menar att vi kommer att få evigt liv, men samma liv, genom den eviga återkomsten, och att enbart om man kan säga ja till detta har man levt icke förgäves.
Vilken dras ni till?
För mig ger just Heideggers syn en ångest som tvärtemot inte gör att jag tar mig i kragen. Den blir alldeles förödande. Nietzsches är mer heroisk och dessutom har den också något nästan spirituellt i sig.
Heidegger hade verkligen en sådan här ångest eller depressions attack när han studerade teologi på vägen mot prästerskap. Han kollapsade och ändrade riktning på livet. För honom gjorde det gott. Det var också därifrån hans "hjärtproblem" eller vad det var i läkarjournalerna härstammar ifrån.
Vilken tycker ni är den bästa måttstocken?
(Om jag fattat något fel här i vad de menade får ni gärna rätta mig).