Bästa måttstocken för ens liv - Nietzsche vs. Heidegger

Dessa har två väldigt olika måttstockar för eller kanske man hellre ska säga preskriptioner för ens liv. Nietzsche tänker sig att om man kan säga ja till att leva sitt liv igen om man visste att man skulle leva samma liv för all evighet i den eviga återkomsten, då har man en måttstock utifrån vilken man både kan bedöma och förändra sitt liv. Heideggers tanke om autenticitet är vara mot döden. Han tänkte sig att i en slags dödsångest uppenbarade sig måttstocken på om man tar tillvara på sitt liv. När dödens möjlighet är närvarande, alltså att i ångesten/depressionen faktiskt Intet träder fram kan man leva mer autentiskt utan ljug.

Så den ena menar att livet tar slut, att det alltid finns en möjlighet i livet till själslig död, eller själslig natt, man tar sig i kragen, den andra menar att vi kommer att få evigt liv, men samma liv, genom den eviga återkomsten, och att enbart om man kan säga ja till detta har man levt icke förgäves.

Vilken dras ni till?

För mig ger just Heideggers syn en ångest som tvärtemot inte gör att jag tar mig i kragen. Den blir alldeles förödande. Nietzsches är mer heroisk och dessutom har den också något nästan spirituellt i sig.

Heidegger hade verkligen en sådan här ångest eller depressions attack när han studerade teologi på vägen mot prästerskap. Han kollapsade och ändrade riktning på livet. För honom gjorde det gott. Det var också därifrån hans "hjärtproblem" eller vad det var i läkarjournalerna härstammar ifrån.

Vilken tycker ni är den bästa måttstocken?

(Om jag fattat något fel här i vad de menade får ni gärna rätta mig).

Det blev bedrövlig svenska i TS med bl a ej utsatta skiljetecken. Hoppas det går att läsa.

För mig har båda rätt även om Heideggers tanke om ångest känns mer verklig. I ångesten ger man till slut upp. Det är ju egentligen en form av rädsla. Även i den djupaste rädsla kan du hitta svar. Det är genom känslomässig smärta vi kan gå djupare ner i oss själva. Därigenom också kunna ändra riktning på livet. Förstå mer.

Tveksamt att jämföra en av de stora genierna med en misslyckad pratkvarn.
För mig förefaller frågan hur vi skall leva vårt liv sakna filosofiskt svar.
Historiskt har människan flytt in i religionen, som ett sätt att unfly dödsångesten. För Gudsförnekaren ser jag inte annat än att livet måste bli en negativ upplevelse som helst bör undvikas.

Nietzsche är en bra måttstock för alla. Heidegger är lite svårare att greppa. Men eftersom jag upplever EXAKT det Heidegger beskriver så dras jag väldigt starkt till honom. Tror alla människor behöver uppleva en längre tids mörker, tror världen hade varit en bättre plats.