Inget driv och det påverkar mina studier och relationer

Jag är rätt säker på att jag inte är den enda här på forumet som upplevt det jag gör nu sen ett par år tillbaks. Det finns en risk att jag är inne på saker som diskuterats till leda här flera gånger innan och mod får i så fall flytta inlägget, men here we go.

Jag är en grabb i åldern mellan 25-30. Jag ser rätt bra ut och har ganska lätt för att socialisera med folk och träffa fina tjejer. Så långt allt gott. Jag har dock ingen större tilltro till mig själv och min personliga utveckling går så långsamt. Jag har träffat så många drivna personer under min tid på universitetet och jag önskar att jag hade en bråkdel av deras drivkraft och kämpaglöd. Jag är vansinnigt passiv i jämförelse. De har drömmar, ambitioner och drivkraften till att frivilligt sig an olika uppdrag utanför skolan i hjälporganisationer, studentkåren osv. Men jag har inget av det, antingen för att jag inte har intresse eller självförtroende nog till att våga prova. Jag känner mig så liten och rädd många gånger och den inre rösten som i yngre år sa "du kommer att lyckas bra i livet" har bytts till "du är misslyckad och så kommer det förbli."

Detta har lett till att mina studier går jävligt knackigt, jag håller just på att läsa om ett stort antal kurser då jag under nästan 2 års tid haft en närmast apatisk inställning till livet. Hur jag ändå klarat mig så länge är rätt otroligt, jag har vid ett flertal tillfällen klarat g på tentorna genom att panikplugga någon dag innan. Men nu har verkligheten hunnit ikapp mig och jag får gå utan csn ett tag till, förutsatt att jag klarar av det jag ligger efter med. Att vara så lättlärd att man sällan - eller aldrig - behövde plugga ända upp till gymnasiet straffar sig nu. Jag har aldrig behövt kämpa innan, men universitetet är på en annan nivå och det har varit sjukt svårt med den omställningen.

Nu kanske ni tänker att jag borde tänka över vad jag vill bli och kanske sadla om. Men jag har fan inga drömmar om framtida yrkesliv, till stor del för att jag inte vågar drömma. "Jag är ju värdelös och lat."
De här destruktiva tankarna har stärkts under min tid med högre studier. Jag flyttade hit (stad i södra delen av Sverige) med min dåvarande tjej för ett par år sen och vi pluggade båda två. Vi hade våra ups and downs i förhållandet sen innan, men vi såg båda fram emot att flytta och börja läsa. Även om första året gick rätt bra för min del så började insikten om att det verkliga vuxenlivet närmade sig kännas stressande.
Oron gjorde mig grinig, trött och jag drack ganska mycket på helgerna för att få en verklighetsflykt. Detta gick ut över förhållandet då hon märkte att jag inte var mig själv. Jag höll dock allt inom mig vid den tidpunkten, dels för att jag inte själv kunde sätta fingret på min oro och för att jag inte ville framstå som svag. Känns idiotiskt när jag ser tillbaks på det, men så var det.

Till slut knakade förhållandet ordentligt, jag kände mig som en värdelös pojkvän då hon bara var irriterad på mig hela tiden eftersom jag inte bidrog alls i hemmet och inte ville hitta på någonting med henne. Jag vet att hon ville mig väl och hon hade stort tålamod, trots egna bekymmer i livet. Hon älskade mig verkligen och försökte få mig att må bättre genom att vara förstående samtidigt som hon försökte ställa vissa krav på mig för att jag inte helt skulle tappa allt.

Men en dag fick jag nog, jag sa att det inte är någon ide att vi är ihop längre eftersom jag uppenbarligen inte är bättre än det jag visar upp nu och att någon förändring inte verkar vara realistisk.
Detta blev början till den mörkaste tiden i mitt vuxna liv. Vi gjorde slut - men ändå inte. Hon flyttade härifrån men vi behöll en tät kontakt och sågs då och då. De mötena spenderades i sängen för det mesta så vi fick inte direkt något clean cut. Efter en tid träffade hon en ny kille och ett bittert triangeldrama inleddes. Många hårda ord, svek och andra tråkigheter blev en del av varandras vardag under nästan ett år.
Idag har det lugnat ner sig men jag kan inte förlåta mig själv för att jag drev iväg den människan som stod mig närmast av alla, hon känner mig bättre än någon annan. Att jag mådde dåligt i förhållandet var ju inte pga av henne, utan mina egna inre demoner. Hon höll mig ändå flytande och hade jag bara tagit hjälp utifrån så hade hon kanske varit här fortfarande.

Jag har dejtat ett par tjejer den senaste tiden och det har varit kul. Jag väcker intresset hos kvinnsen ganska lätt men efter ett tag tror jag att de ser igenom min fasad. Drivet saknas även på den fronten som handlar om att ta ansvar för hem, matlagning osv. Jag sköter givetvis hygien och sådant utan problem. Men saker som städning kan bli något bättre och matlagningen måste bli oerhört mycket bättre känner jag. Men även här möts jag av någon ond inre kraft som stoppar mig från att testa nya saker och utvecklas. Mitt hem är inte grisigt eller äckligt, men det kan finnas enstaka dammtussar och tvättkorgen blir lite väl full ibland. Mina matlagningskunskaper sträcker sig till att koka och steka halvfabrikat ungefär, inte så speciellt attraktivt i många damers ögon. De vill ha en man - inte en pojke som närmar sig 30 år fyllda.
Inredningsmässigt är det väl okej men med vissa ungkarlsinslag. Dessa brister i sig är väl kanske inte något jag ligger sömnlös över, men de hör ändå ihop med det övergripande problemet - Jag saknar drivkraft och självförtroendet samt självkänslan är i botten!

Detta inlägg har blivit längre än vad jag tänkt mig, men det är tydligt för mig när jag ser tillbaks på mitt liv att allt hänger ihop; Snygg grabb som blir bortskämd i unga år och inte behöver kämpa i skolan
inser för sent att livet är krävande och blir handlingsförlamad och halvt deprimerad.
Trots att jag vet att mitt öde ligger i mina egna händer och att man kan lyckas med det mesta om man verkligen vill så kommer jag ändå inte igång. Det är så frustrerande att vara påläst om psykisk ohälsa och vad man kan göra åt det - utan att det händer ett skit. Jag har pratat med två olika terapeuter eller vad de nu kallade sig genom skolhälsan, men det har inte gett speciellt mycket.

Jag känner mig inte värdig att må bra på något vis. Svårt att sätta fingret på varför, men jag har under så lång tid tryckt ner mig själv och det har lett till passivitet och en mörk framtidssyn. Men nu är jag trött på att må dåligt, jag vill inte se tillbaks på min ungdom/tidig vuxenålder och enbart minnas tråkigheter.

Är det någon som känner igen sig och kan ge något råd?

Djur i bur har inget driv.

Jag kan tillägga att jag inte hatar mitt liv, har inga självmordstankar osv. Det oerhört många som har det sämre än mig. Men jag vill ha råd om hur jag lever mitt liv på mina egna villkor, jag vill styra och inte känna rädsla och hopplöshet inför framtiden dag ut och dag in. På ett teoretiskt plan vet jag att livet inte alltid är en dans på rosor och att det sällan blir precis som man har tänkt sig. Jag förväntar mig inte att jag direkt ska få ett drömjobb och att alla bekymmer plötsligt ska vara bortblåsta inom en snar framtid. Jag har tittat mig själv i spegeln många gånger och sagt detta till mig själv, men det händer inte mycket. Jag står bara kvar på samma fläck och ser hur mitt liv sakta men säkert går åt helvete.

Du kanske behöver "nå botten" så inser du dina möjligheter sen.

Prova nån meditationsteknik, det ger mer än man kan tro.

Ha, jag gick och torskade i massor av år på högskolan, men gav mig fan på att jag skulle klara det tillslut, och efter 8 år fick jag min examen.

Har under denna tid inte haft en enda flickvän eller haft råd att resa eller göra nånting , men jag är inte bitter, trotts att hela min ungdom nu gått åt till desperat trälande.

Nu är det nya tider, jag har råd att leva för en gångs skull, och jag tycker att jag faktiskt har förtjänat varenda krona jag nu drar in. Det är skönt. Livet har blivit lättare, och jag är glad att jag aldrig igen kommer att känna mig så värdelös som jag gjorde under min studietid.

Jag har inga andra råd att ge dig annat än att ta dig bort från högskolan så fort du kan, gärna med hedern och självkänslan i behåll också.

Skönt att det har löst sig för dig. Jag har inte heller råd att resa iväg när jag känner för det, känns väl lite surt men det kan jag leva med.
Grejen är den att jag trivs bra rent socialt med högskolelivet, jag har träffat en jävla massa roliga människor som jag aldrig hade träffat om jag hade blivit kvar hemma i hålan jag kommer från.

Jag vill verkligen ha min examen, även om jag kanske inte kommer satsa på en yrkeskarriär inom det jag läst. Att lägga ner nu hade varit förödande för min syn på mig själv, jag vill göra ett försök att avsluta med en examen. Om det misslyckas har jag iaf försökt, att ge upp nu är inte ett alternativ. Nu handlar det bara om att jag ska vilja tillräckligt mycket, walk the talk för en gångs skull, men det står still.
När det gäller relationsbiten så vill jag inte sabba allt om min drömtjej skulle dyka upp från ingenstans en vacker dag, jag vill inte börja med att ta med mig en massa negativitet in i förhållandet. Det som hände mellan mig och exet vill jag aldrig uppleva igen. Jag vill vara den bästa killen jag kan vara för henne och göra henne glad. Om den här drömtjejen skulle dyka upp imorgon är jag rädd att jag skulle slarva bort det pga av min nuvarande syn på livet = än mer ångest, både nu och då...

Känner att jag framstår som sjukt gnällig nu, men jag har verkligen fastnat i en ond cirkel. Hur ska man göra för att vända det?

Tack

Jag bajsade bort 5 år på högskolan. AVSKYDDE VARENDA SEKUND av detta BAJS. Uppsala Universitet...Internationella Ekonomilinjen, som jag genomled för mina föräldrars skull. På en tillställning efter att jag genomlidit sista året och fick mitt examen blev jag full, samlade ihop böcker och alla papper jag hade från denna FÖRBANNELSE ...pissade på de, hällde tändvätska och tände på i mina föräldrars trädgård. Under hot av att jag slår sönder deras hem förbjöd jag de att någonsin tala om min tid på detta avlopp i Uppsala och NÅGONSIN fråga mig om mitt arbete. Jag torkade mig med mitt examen och började jobba som tekniker i IT branschen. Genomlida 5 år på högskolan och HATA allt det står för är driv...hatet var drivet.

Du låter som en vanlig livstrött grabb. Inte konstigt. Vänj dig vid faktumet att livet inte är roligt. Känn inte efter, varken med hjärtat eller i maggropen. Skaffa pengar så att du står dig. Tänk sen bara med kuken i alla år. Kukhuvudet har intelligens så det räcker. Låt inte en kvinnas vilja eller hennes drama distrahera dig.