Besatt vid mitt fysiska åldrade

Jag är kvinna och 31. Har en lång historia av psykiska problem och har varit i kontakt med psykvården i drygt 10 år nu. Jag har mycket som tynger mig, men det som får mig att må allra sämst nu för tiden är att jag blir äldre. Det är främst begynnande rynkor och linjer som ger mig panik. Det har nått den nivån att jag på allvar överväger självmord. Tänker konstant på detta, har blivit hysterisk vad gäller maten, vräker i mig grönsaker och blåbär och får ångest så fort jag druckit alkohol eller råkat vara ute i solen utan solskydd. Det har gått så långt att jag drar mig för att borsta tänderna för att jag då grimaserar och spottar, vilket så klart kan leda till rynkor. Jag kväver varenda gäspning. Har slutat pussa min hund för att motverka linjer på överläppen. Fotograferar mig från olika vinklar för att försöka avgöra om jag ser äldre ut än vad jag är.

Jag har alltid varit väldigt utseendefixerad och ofta känt mig ful. Komplimanger från andra är det jag har levt för känns det som ibland. Jag köper snus till min pojkvän ganska ofta och det händer att jag får visa leg, inte ofta, men ändå. Vid dessa tillfällen blir jag helt överlycklig, men den lyckan varar högst ett par dagar. Sedan råkar jag se reflektionen av mig i ett skyltfönster och kan ibland tycka att jag ser ut att vara 45. Jag vill bara dö vid dessa tillfällen.

Detta är så fruktansvärt plågsamt. Hade jag haft råd så hade jag gått till en plastikkirurg, men den möjligheten finns tyvärr inte.

Jag har en tanke om vad denna åldrandefobi kan grunda sig i: min pappa försvann när jag var 13 och sedan dess har jag mer eller mindre omedvetet letat efter en ersättare. En äldre man som kan ta hand om mig liksom. Och vilken äldre man vill ta hand om en kvinna som inte är liten och söt längre?

Jag har nyligen börjat gå hos en psykolog, men inte vågat ta upp detta ämne än. Ska naturligtvis försöka göra det, men känner mig så desperat och, ja, självmordsbenägen till och från, så hoppades på att någon här inne kunde hjälpa mig lite... Klarar inte av några elaka kommentarer, så vore tacksam om ni kunde hålla sådana för er själva.

Jag vill dig dig en kram!

Din självbild min unga dam, bygger inte på logik och verklighetskontakt, på det personliga planet. Förstår att du tidigare blivit rosad för din utsida, men upplever numera att det inte är så längre - du kanske har grävt ner dig i sorgen, så det strålar om dig av sorg och problematik, svårt hantera adekvat för gemene man, som ofta själv har en släng av existensiellt grubbleri in past or presens about the future. Moderskap ger dig nycklarna till inre harmoni, osjälvisk projektion. Fulhet är ett karaktärsdrag av primitivt ursprung, fördjupa ditt synsinne och se till mer bärande känslor i ditt själv, du är en själ som har en kropp att hantera med varsamhet och respekt, för bäst effekt - i långa loppet. Evig ungdom i känslomässig mening är en realitet, nåbar för oss alla, men kroppen vissnar helt naturligt. Åldras med värdighet, utan ånger unga dam.

Skulle nog behöva en kram... Pratar aldrig med någon om det här, dels för att jag skäms - jag menar, barn drunknar på medelhavet och här sitter jag och gråter över några linjer i ansiktet. Men även för att jag är rädd för att få bekräftat att jag faktiskt ser gammal ut.

Min självbild är nog rätt skev, ja...och det är främst den som vi ska jobba på i terapin. Angående moderskap: jag är ganska säker på att jag till stor del skulle släppa den här fixeringen om jag fick barn, men jag tror inte att jag kommer att bli mamma. Jag är för sjuk för det. Det kommer inte att bli något lyckligt barn.

Något som, förutom det här med min far, förvärrar min åldersfobi är att jag lider av fobisk personlighetsstörning och dystymi, vilket sammantaget leder till att jag inte har några vänner och inte heller tycker att någonting är roligt och således är mer eller mindre handlingsförlamad. Mitt utseende och mina psykiska problem har kommit att bli min identitet.

Min enda tröst för närvarande är att jag faktiskt är fri att ta mitt liv när som helst, till och med ikväll om det skulle kännas allt för illa.

Självbilden är egenskapad, den är viktlös ur helhetsperspektivet och bygger på fantasin om hur du tror det är och de faktiska omständigheterna, ur en objektiv synvinkel. Förenklar (har rutin efter ett liv som forskare -självständig- ämnen psykologi, parapsykologi och närliggande intresseområden) så en annan levande varelse under ditt ansvar (kattunge etc.) som väcker de känslorna i "hjärtat" på djupet - ömhet, tillit, starka band till annat än egenkärlek och ett känslomässigt fattigt liv- på positivism i tanke och känsla. Du lider av egoism, din biologiska klocka varslar om din fertilitets bästa tid, det skapar olust när man är vilsen och utan nyanseringar i känslan. Din far var också ett offer i sammanhanget, känner man ej till helhetsbilden, bygg inget på lösan grund. Var öppen och ge förtroende till omgivande individer för att testa trofastheten i er gryende relation och diskretionen på ömma områden - hjärtesorger. Det är bara du själv som kan förändra dig själv - på djupet och till sista andetaget. Du ska igenom detta nålsöga, det är inget fel på dig du är bara ännu inte mogen, men du har lyft upp den i ljuset, så det löser sig själv, allt söker ljuset, det kan du lita på helhjärtat. "Döden" är ett passerat kapitel, det blir så med outside looking in perspektivet - vi outsiders är behäftade med. Förutom vingar på tanken, i barnaögonen mina.

Hej TS! Jag stämmer också in bland de andra och vill ge dig en kram. Det spelar väl kanske ingen roll i sammanhanget men jag tycker det är fint med rynkor på folk, då har man ju levt. Det stärker personligheten på något sätt.

Sant, det ger djup i bilden vi möter och är ett livserfarenhetsbevis, som ärrvävnad fast med den naturliga elegansens välanpassade aproach.

Om du har planer på att föröka dig så borde din besatthet av ditt åldrande vara naturligt.

Frågar de dig efter leg ser du troligtvis inte gammal ut.

Smink och att lära dig imitera tonårstjejer kan vara en lösning som boostar ditt självförtroende och får dig att verka yngre. Det kommer inte hjälpa dig med grundproblemet däremot.

Finns ju skönhetsoperationer ts. Men i ditt fall så tror jag mer på psykvård.