Har jag brist på empati?

Fan gör det mig till en psykopat då eller?
Men samtidigt har jag delvis väldigt känsligt, då om någon konfronterar mig. Om det händer mig saker kan jag ha det svårt att komma över saker. Svårt att förklara.
Eller vänta lite, för ett tag sedan då min morfar försvann väldigt länge i skogen och tidigare är hjärtsjuk. Blev alla oroliga utom jag. Jag började nästan skratta åt hur hysteriska alla andra blev.

Kan det kanske vara att samhället försöker mer eller mindre tvinga fram empati känslor?
Man får allting upptryckt i ansiktet hela tiden och orkar till slut inte bry sig?

...

Du har nästan 500 inlägg.. Du kanske har blivit van med all invandrarhat som skrivs här? Många av dom/oss som sitter framför datorn hela dagarna får se eller uppleva hemska saker. Vi har blivit vana. Har också läst att vissa får PTSD från att titta på avrättningar eller annat onormalt.

Ta det lugnt, du är precis som de flesta.

Nej dom flesta är inte sjuka så där har du fel.

Nah, de flesta kan ha empati om de får ut något av det är min erfarenhet. Folk som går runt och tror att de är "goda" för godhetens skull tror jag lurar sig själva. Är den givna situationen sådan att den kräver att man behöver ge något av sig själv/materiellt så är både empatin och sympatin väck. Man är "god" så länge det är lätt och ger en mysig eftersmak. Svider det - nej.

Empati är hormonstyrt och kan delvis tränas upp/ner. Tjejer har överlag mer empati eftersom de uppmuntras att samtala om känslor och stödja varandra från barnsben. I övrigt är graden empati en person kan känna en flytande linje. Längst till vänster är, säg Moder Teresa. Längst till höger har vi fullblods psykopater utan biologisk möjlighet att känna empati.

De flesta befinner sig runt mitten men det är inget ovanligt att ligga mer/mindre åt endera sida. Många ligger inåt "psykopathållet" för att sedan komma tillbaka till mitten när de får tillexempel barn pg.a att individen då dagligen övar sin empatiska förmåga omedvetet på barnet. Frasen "jag trodde aldrig jag kunde älska någon så mycket" är ju klassisk för nyblivna föräldrar!

Vidare är det nödvändigt att på något sätt kunna relatera till vad man "vill" känna empati för. Exempelvis är det svårt för en person att läsa en text i tidningen och tycka synd om någon som är hungrig om den själv i hela sitt liv alltid varit mätt. Däremot om man ser en bild kan man relatera till de hungrigas kroppsspråk och ansiktsuttryck och känna empati för att dom känner smärta och hopplöshet som följer med långvarig hunger. Detta eftersom din hjärna i viss mån upplevt dom känslorna förut och kan sätta sig in i de känslorna.

Slutligen tror jag många helt enkelt säger att de lider med diverse personer eller grupper för att det är mer socialt accepterat av samhället medan de egentligen knappt ägnat en tanke åt de. Extremt vanligt att medelsvensson "lider med (valfritt problem)" för att sedan högaktningsfullt ignorera röda korset bössan på ICA.

Så du är med all sannolikhet helt normal. Men att din nuvarande empatiska förmåga förbli densamma genom hela ditt liv är inte troligt. Om 20 år sitter du kanske där med morgontidningen och gråter över en svält någonstans i världen

Ja, man har nog avtrubbats av att läsa och höra om all skit som hänt under så många år. Jag kände inget alls heller när jag läste om offren på bögklubben. Jag tror faktiskt att det är naturligt och att man inte ska känna något för helt okända människor. När det gällde terrordådet i Frankrike blev jag dock upprörd och sur. Tror delvis det var för det skedde under en rockkonsert och jag därför kunde relatera mer till det.

Varför det är överdrivet att känna något för all skit som händer främlingar i världen? Vi människor har huvuddelen av den tiden vi funnits, levt i stammar och senare i små samhällen där alla kände alla. Idag är den värld vi känner till mycket större, men i.o.m. medias rapportering känns den mindre. Därför bryr sig folk om jordbävningar i fjärran länder och blir förkrossade när kändisar de aldrig träffat avlider. Det är dock en illusion som grundar sig på vår natur. I verkligheten har vi inte mycket med främlingar att göra... Att bli oerhört berörd varje gång okända människor dör och sprängs överallt, vem pallar det?

Sen är människor såklart olika känsliga och det är inget fel. Det handlar dock om ett val också. Ska man bry sig om en massa skit i onödan eller inte? Jag väljer att inte göra det och bryr mig mest om dem i min närhet.

För att samhället är uppbyggt på att invandringen är så positiv såfort någon nämner något negativt är man rasist