Varför vill man vara lycklig?

Varför eftersträvas välmående? Varför gillar man lycka? Varför vill man må bra? Varför tycker man om att vara tillfreds?

Det går båda hållen antar jag: Lycka eftersträvar man, eftersom det du eftersträvar är lycka. Vad du än eftersträvar så ger dig det något. Detta något är lycka. Du gör inget om du inte tror att du tjänar av det, eller m.a.o. blir lycklig av det.

Det är en filosofi kallad själviskhet.

Var uppstår eftersträvan? Det är en annan fråga men minst lika viktig. Jag tror det är en blandning av erfarenheter, genetik och miljö som påverkar vad du vill eftersträva.

Lycka är den belöning hjärnan sänder ut till medvetandet, när våra grundläggande behov som människor tillfredsställs.

Därför dras vi till sådant som gör oss lyckliga, och vi undviker sådant som gör oss olyckliga. Vi känner lycka när vi gör rätt, och olycka när vi gör fel.

Störda människor kan däremot dras till och frossa i sådant som gör dem olyckliga, vilket leder och ska leda till lidande och död, precis som det är tänkt att fungera.

Ni har dock inte svarat på frågan.

Jag frågar i anledning till den "sista följdfrågan" vilket i alla fall är "varför vill du vara lycklig?" på svaret "för att jag vill vara lycklig".

Det ligger i ordets betydelse.
Man kan ju liksom inte tycka att det som smakar äckligt smakar godare än det som smakar gott...

Har uppenbarligen att göra med okända egenskaper hos det socialvetenskapligt omätbara subjektiva medvetandet. Kopplingen mellan lycka och motivation är inte glasklar för mig. Det finns en tidsdimension som kräver mer för att passa ihop dem till någon slags finansiell nuvärdeskalkyl. Utöver att sammanfattas i en historisk volatilitet vilket vore för primitivt med tanke på svårigheterna i dessa koncept med föreställa handlingsalternativ och konsekvenser med prognostiserad lycka kontra nuvarande lycka, m.m.

Samtidigt så kan det vara positivt att möta det obehagliga då obehaget då kan minska när man inser att det kanske mest handlade om förväntningar. Att hålla fast vid lycka är ungefär detsamma som trygghetsnarkomani. Lyckan är ju allt som oftast tillfällig. Bäst hade kunnat vara att hålla sig sig olycklig som möjligt så när väl lyckan kommer så blir det som ett klimax av positiva känslor.

Ingen strävar efter lycka, snarare flyr vi från olycka.

Ja att "inte vara olycklig" är viktigare än att "vara lycklig" frågan "Varför vill du inte vara olycklig?" är mer självsvarande än frågan "varför vill du vara lycklig?" som man kan krångla till och filosofera djupare över...