Så fort en kvinna blir mördad eller utsatt för våldtäkt utomhus börjar spekulationerna, vad gjorde hon där, det måste ju ha varit nåt konstigt liksom.
Skulle hon köpa/sälja knark, sälja/köpa sex.
Och det sjukaste av allt, hon ville bli våldtagen, helst gruppvåldtagen.
Gruppvåldtäkt - det ordet fanns inte i svenska språket, i andra språk representerar det med stolthet en kultur, flera kulturer, en gemenskap, ett förhållningssätt.
Dom har många andra ord för samma företeelse, samma genre, och deras olika böjningar.
Dom håller dom tills vidare käften om.
Det är också ett sätt att kommunicera med andra folk.
Numer finns "människor" som på mitt språk skriver att kvinnor vill bli våldtagna.
Numer finns "människor" som på mitt språk skriver att kvinnor vill bli gruppvåldtagna.
Så här är det:
Kommer man på prästfrun i tvättstugan med en annan man, då håller man käft om det.
Man har dåligt samvete för att man inte nämnde att nu befann dom sig farligt nära mangeln.
Man ger fullständigt faan i att lägga sig i, eller kommentera, prästfruns bevekelsegrunder.
Det är hennes ensak.
De obebyggda markplättarna runt Katarinastationen, som idag används som moske, är en del av det svenska folkets tvättstuga.
Det finns såna tillflyktsorter i hela landet.
Ledarna i mosken lär inte sanktionera denna vår kulturs egenskap.
Ledarna i mosken sanktionerar allt djävulskap som öht kan hittas på mot oss som använder vår tvättstuga.
Och dom vet att vi är sårbara här.
Flera flugor i en smäll för dom.
Färre offer än vanligt anmäler.
Det kommer nya offer, det kan gå decennier innan vi kommer tillbaka till en sån här lekplats, vi vet inte att de är ockuperade av fiendemakt.
Även om vi vet det, är det troligt att vi inte bryr oss, nån måtta får det väl faktiskt vara.
--Ni rör inte mig era djävla svin, ett steg närmre så slår jag, fattar ni.
Det blir så, när några djävla skitungar tror att dom kan förstöra ens lekplatser, allvarsplatser.
Jag hade tur, lägligt kom det några svenska män.
Så vad faan gjorde du där ensam?
Vi har inte behövt eskort.
Vi har kunnat gå själva för att möta en man.
Kanske jag var tidig, han kanske sen.
Han kanske inte kom, det här var något jag ville, inte han.
Hon kan också ha varit jag, som smitit iväg några timmar från jobbet för att skriva det här, jodå, jag kommer att ta igen det.
Vanligtvis tar jag aldrig genvägen från jobbet, behöver röra på mig, tycker om att vara bland folk, vill ha ställtid.
Men idag vill jag inte bli upptäckt. Vill inte förlora jobbet. Det måste ha varit länge sen det var så i Sverige.
Kanske har vi aldrig varit så lamslagna.
Agitatorer i facket, att vara medlem räckte, kickades.
Strejkbrytarna spottades det på.
Men står lamslagna medan kvinnofriden decimeras, decimeras än mer.
Svenska kvinnor inte bara jobbar, vi jobbar "olämpliga tider" också.
På 80-talet jobbade jag på Televerkets utlandsavdelning på Jakobsbergsgatan vilket betydde att man ofta jobbade sena skift. Där fanns en löjeväckande regel men vi kvinnor höll tyst, för det gjorde ju ingenting.
Jobbade man till midnatt eller senare fick man åka taxi hem, eller manlig eskort till T-banan av en vakt.
Nu inser jag att eskort har fått en helt annan betydelse sen den tiden.
I alla fall, det där kändes ju väldigt fånigt, men vakterna var trevliga och dom tyckte också att det var trevligt, nåt att göra, det fanns det inte annars för dom.
Det fanns öht få vakter då, att dom fanns på Jakobsbergsgatan var för att den delen av Televerket var extra sårbar vid eventuellt intrång från främmande makt.
Den främmande makten slog till med skamgrepp istället.
Jag var en del på Stureplan om nätterna för nöjes skull, då gick jag hem. Jag hade längre hem från krogen än från jobbet, så, jo, det här med gratis taxi hem ur säkerhetspunkt för att man var kvinna, det var löjeväckande.
Vi svenskar har varit vana att kunna röra oss fritt, alla tider på dygnet.
Jag kan inte föra denna, vår kulturs särart, vidare till mina barn med mindre än att jag utsätter dom för fara.
En nyhet för mig:
Min man var tvungen att uppsöka akuten härom fredan, blev kvar hela helgen.
--Kan vi inte ta bilen, säger pojken, när vi är hämtar lite kläder till pappa, han är trött på gångandet.
Jag tycker inte om parkeringsgarage.
När jag var barn letade jag kundvagnar i garaget, fick 25 öre för varje.
Sen kom dom icke-svenska männen, dom ville göra andra saker i garaget.
Då steg lönen, 50 öre per kundvagn, men då ville jag inte samla längre.
Hur det än vrids och vänds på saker så blir det nåt med hora när icke-svenska kulturer blandar sig i kan man säga.
Jag gick miste om mina inkomster, "köpte mig" fri.
Så BNP steg väl, 25 öre till 50 öre, här behövs inte ens siffrorna manipuleras som hos BRÅ, det är solklart på papperet i detta fall att den invandringen var bra.
Det var den inte.
--Du vet att det är så dålig luft i såna där garage, säger jag.
Ser nu att mitt samlande i parkeringsgaraget kan tolkas som
--Stackars oss, var tvugna att jobba för att bidra med försörjningen.
Så var det inte, det var en lek vi lekte.
Det var inte så ofta jag ensam tog en sväng där för att se om nån' vagn fanns.
Nej, man spanade, oftast i smålag, vid affären, bedömde vilka som skulle kunna, vid framkomsten till sin bil, vara lagolydiga och lämna vagnen där istället för att gå tillbaka med den till affären som man ju skulle.
Sen skuggade man.
När man skuggade kom nästa beslutspunkt, var objektet laglydigt, eller skulle hen vara lite schysst och lämna till oss, skulle man låtsas att man inte var så bra på skuggning.
Och pengarna, nån 25-öring hamnade säkert i sparbössan, men jag är rädd att vi köpte godis för de flesta.
Men såklart tar vi bilen.
Uppsatt i garaget är en lapp.
http://i.imgur.com/7gb3H6X.jpg
Såhär betedde sig inte kvinnor, det är nytt för mig, det fanns inte heller i min kultur och det lär inte ha varit min mamma som införde det.
Brottet begicks för åtta månader sen, således går samma kvinna fortfarande omkring och misshandlar handikappade kvinnor.
Jag tänker på en annan son, för länge sen, går en sväng för att ta en bild av en annan lapp, för att visa på skillnaden, för att visa på hur det har blivit.
Lappen satt utanför intensivvårdsavdelningen för de på gränsen mellan liv och död svävande nyfödda.
Den sonen blev medtagen av själva förlossningen, jag med, det tog dar innan jag såg honom.
Han hade inte behövt ligga där, han hade nog klarat sig, men plats fanns, det säkra före det osäkra trodde vi.
"Tänk på att när du stiger in här, besöker du de barn som en gång tar hand om oss.
All den kärlek och klokhet vi kan uppbringa ger vi till barnen.
Den dag det behövs hoppas vi att dom ska kunna göra detsamma för oss alla."
Ungefär så stod det på lappen, men jag hittar den inte, och jag letar inte vidare, för där jag inte ska vara, dit går inte jag.
Jag går inte kallblodigt in på en höginfektionskänslig avdelning, utan att följa säkerhetsföreskrifter, i synnerhet inte om hygien.
För jag är svensk.
Den där lappen tyckte jag var väl teatralisk.
Jag och hans pappa fick erfara att den var högst relevant.
Det kan hända att en del av deras kvinnor kan göra nytta inom vården.
Innan jag var vuxen såg jag en film som jag tror ansågs chockerande i sitt slag, och den var gammal redan då.
Den handlade om 5-6 kvinnor på en förlossningsavdelning. Focus låg på kvinnorna och relationerna till männen.
För oss som fortfarande trodde på att det skulle komma en snubbe på en vit häst och göra allt för oss, för vi var ju tjejer, blev filmen ett uppvaknande, vi behövde göra mer än välja färg på brudgummens frack.
Och det har vi gjort, det har inte icke-svenska kvinnor gjort.
En likadan film borde ha gjorts för att belysa hur icke-svenska relationer verkligen ser ut istället för att visa de glittriga bokmärkena.
Inte bara mannen utan även den icke-svenska kvinnan har satt mer än en käpp i hjulet, fört oss till utseende-fixering och självdestruktivitet, att vara någons egendom.
Som svensk kvinna föddes jag fri,
hellre hoppar jag utför ättestupan än låter mig som gammal vårdas av representanter för deras kulturer.
P.S. Råkar man googla Katarinahuset istället för Katarinastationen som mosken ockuperar kommer man till en psykiatrisk vårdenhet på Södermalm.
