Ytterligare en person bekräftar min teori, Jöberger var svårjobbad.
Tjötkärring tror jag den medicinska termen är.
"Ja naturligtvis var det Barbro Jöberger alias Julia Caesar som har blivit så rabiat på gamla dagar. Hon förbjöds till sist av chefredaktör Christina Jutterström att skriva om amalgam. Har själv gjort något reportage om elöverkänsliga, men begrep aldrig vad det handlade om riktigt. Om det var fysiskt eller psykiskt. Barbro Jöberger var en riktig bråkstake på den tiden. Jobbig typ. Det finns alltid sådana bland journalister. Också på DN fanns de och många tilläts gå dit de ville, eller blev inte längre publicerade, fast de gick omkring som inventarier. Men sådant har inte företaget råd med längre. Men amalgam används inte numera. Här kan ni slå upp Barbro Jöberger i DN:s arkiv. Hon uträttade inte så mycket under de många år hon var på DN. En sorglig historia."
Källa: http://annhelenarudberg2.blogspot.se...okrat.html?m=1
Det här visar ju bara din kvalité i tråden, eftersom jag hade detta i mitt inlägg före dig, men jag hade också med tråden om Ann Helena:s track record för att belysa kritikern. Ditt arbetssätt är ju lika falskt som Expressens, vilket påvisar vilken stor skitstövel du egentligen är, du har ju inget eget att komma med alls utan tar delar av andras inlägg och stuvar om. Du har framtiden på Expo:s redaktion, förutom att du inte klarar av simpelt gräv, föreslår truckutbildning i Pon Yang och att du flyttar dit din jävla pultron.
Det här visar ju bara din kvalité i tråden, eftersom jag hade detta i mitt inlägg före dig, men jag hade också med tråden om Ann Helena:s track record för att belysa kritikern. Ditt arbetssätt är ju lika falskt som Expressens, vilket påvisar vilken stor skitstövel du egentligen är, du har ju inget eget att komma med alls utan tar delar av andras inlägg och stuvar om. Du har framtiden på Expo:s redaktion, förutom att du inte klarar av simpelt gräv, föreslår truckutbildning i Pon Yang och att du flyttar dit din jävla pultron.
Wutwutwut? Jag har haft teorier om att Jöberger är en rättshaverist, du postar en bloggpost som bekräftar min teori och jag påminner alla om min brilljans genom att sno din postning, är det fel?
Sluta sura så förbannat.
Nu har vi alltså bekräftat att Jöberger är:
Oral galvanist
Elallergiker
Allmänt svår person att jobba med
För det första vill jag säga att Expressens namnpubliceringar, såväl här som i fallet "privatpersoner på Avpixlat", är kontroversiella. Inte alla tycker de är rätt väg att gå, själv är jag kluven. På SvD har de valt att inte publicera JC:s namn, eftersom de inte tycker allmänintresset motiverar det. Med andra ord, pressetik's gonna pressetik. Det finns inget beslut som alla redaktioner hade fattat. Expressen valde att göra såhär, för vilket de redan fått och säkert kommer fortsätta få kritik. Det är så det ska vara – eftersom journalister och deras medier på intet vis är perfekta så kommer systemet fortsätta behöva stötas och blötas.
Ok, är yttrandefrihet utan anonymitet något att ha? Den frågan är skitsvår eftersom den bottnar i anonymitetens vara eller icke vara, något som vi ännu inte hunnit fundera oss fram till någon hållbar filosofisk ställning inför. Man ska komma ihåg att vi bara haft internet i två decennier, och att presskåren –*efter hundra års arbete i dess nuvarande form – ännu inte heller funnit sig själv än. Det är omöjligt att begära att vi ska veta exakt vad internet är och vad det gör med oss efter en femtedel av den tiden. Vi är inte mogna nog, helt enkelt.
Men om jag ska provtänka lite så anser jag att anonymitet måste ställas i relation till vad man säger, och var man säger det. Det finns inget glasklart svar, eftersom det inte existerar någon gudagiven och förbehållslös rätt till anonymitet. Sitter någon och dödshotar mig eller dig, skyddad av någon sorts anonymitet, så bör den personen till exempel i ett utopiskt fungerande rättssamhälle hittas och lagföras. Å andra sidan, om personen i fråga kritiserar regimen i en diktatur, så är skyddet av godo, och man hoppas på att vederbörande ska lyckas gömma sig från statens förlängda arm. Man får kanske fråga sig: är anonymiteten samhällsnyttig eller inte samhällsnyttig?
Vad som är samhällsnyttigt är naturligtvis en definitionsfråga. Är nazism samhällsnyttig? Kommunism? Nu råkar jag anse ett par olika saker. Först att Sverige är en fungerande demokrati där yttrandefriheten är bred och väl beskyddad. Sedan att öppen rasism inte är samhällsnyttig. Jag ser till att börja med inte några mardrömsscenarion framför mig, där staten tillfångatar eller skadar dissidenter för laglig kritik de framför på nätet. Om andra medborgare tar sig rätten att själva skada någon för dess åsikter så är det de som bryter mot lagen och som –*återigen, i ett utopiskt fungerande rättssamhälle –*hittas och lagförs.
I det ovan beskrivna samhället skulle man kunna argumentera för att röster som har stort genomslag i debatten bör vara öppna med sin identitet. Samhällsdebatten är för viktig för att dess tongivande deltagare inte ska ha något att förlora på att delta. Man ska inte bara kunna slänga in brandfacklor från ett skyddat gömställe. Man ska tänka igenom vad man säger, vem man utsätter för press och kritik när man säger det, och varför man säger det. Och en anonym röst som flera gånger spritt ren rasbiologi (IQ-resonemang, hello...) för en stor målgrupp, inklusive politiker i ett riksdagsparti, faller i så fall helt klart inom denna kategori.
Notera att jag säger att man skulle kunna argumentera för det. Själv är jag som sagt kluven till Expressens namnpublicering. Behövde vi granska JC? Ja. Hon har destruktiv makt i den nya mediemiljön, och måste kunna bemötas. Behövde vi veta exakt vad hon hette? Kanske inte. Att vårdslöst publicera namn, bilder och personlig information är vanligen de hatiska rasistsajternas signum. Det är sådant anonyma människor i min mejlinkorg vrålar på mig att jag ska göra, häng ut den eller den eller den, din jävla kommunist... Kanske är denna publicering ett litet steg i riktning mot en utveckling som jag inte alls vill ha, där journalistiken plötsligt en dag inte går att skilja från hatsajterna. Det vill jag inte.
Men ska Niklas Orrenius och Annika Hamrud kunna knacka på dörren till en person med destruktiv, hatisk genomslagskraft en, två, tre eller fyra gånger under loppet av ett år eftersom de gärna vill höra hur hon tänker? Ja, det tycker jag avgjort de ska kunna göra. Om JC tycker att det är en så till den grad obehaglig upplevelse så tycker jag faktiskt hon ska fundera på vad hon i förlängningen utsätter svarta eller muslimska svenskar för med sina skriverier.
Hoppas dessa tankar är till någon nytta för dig, och jag ber om ursäkt om de är lite röriga.
Ja, jag tycks ha missbedömt stödet för publiceringen ganska kraftigt. Skönt det; å andra sidan krävs det ju bara att en tidning publicerar för att anonymiteten ska vara tillintetgjord.
Sanna Rayman skrev bokstagligen alla mina åsikter här vilket gör det jobbigt att fortsätta diskutera - hon summerar det mycket bättre än jag någonsin skulle kunna. Det jag främst vänder mig emot, tror jag, är idén att man inte kan "ställa till svars", eller "granska" utan att publicera ett personporträtt.
Vi står ganska långt ifrån varandra i det här, inser jag efter att ha suttit och stirrat på skärmen rätt länge. Jag är helt och hållet övertygad om att när den här människan sprider "ren rasbiologi" (det utdraget är ju likt en massa klassiska FB-inlägg) så måste vi förvänta oss att människor klarar av att läsa de åsikterna kritiskt. Det är den enda i längden hållbara lösningen - att med åsikts- och yttrandefrihet låta alla idioter komma till tals och hoppas med alla fingrar korsade att folk inte är så jävla dumma att de sväljer rasisttugget helt och hållet.
Visar det sig sen att hundratusentals människor lyssnar till idiotin finns det bara två rimliga slutsatser - antingen så är det du som har fel och rasbiologen som har rätt, eller så får du blir bättre på att argumentera. Att avslöja skribentens identitet och säga "haha kolla hon tror ju för fan på spöken" är.. fusk. Och, framförallt, det leder ju ingenstans - de här hundratusentals människorna som numera gillar rasbiologi kommer fortsätta gilla det; för de allra flesta spelar avsändaren mindre roll än åsikten. Därför är det helt poänglöst att fokusera på, att granska, hänga ut, ifrågasätta, avsändaren. I slutändan, visar det sig nog, var allt det här poänglöst.
Så var den här handlingen samhällsnyttig? Vem vet; rent utilitaristiskt skulle jag personligen gissa att den var nettonegativ då det gjorde en massa människor arga, sänkte generellt tilliten till ett av våra största nyhetsmedier (DN, då, som blev smutsiga på grund av associationen med Expressen som, som du påpekade, handlade enligt avpixlats metoder och resonemang) och radikaliserade människor på båda sidor av debatten. Vad var uppsidan? Även om den här människan tystnar för evigt finns det tusen andra - det ser du ju här på FB - som kan skriva indignanta krönikor om invandring. Det är det lättaste i världen. Jag önskar att jag kunde hoppas att det här tog oss ett steg närmre sansad debatt, men troligen inte.
Ja, jag tycks ha missbedömt stödet för publiceringen ganska kraftigt. Skönt det; å andra sidan krävs det ju bara att en tidning publicerar för att anonymiteten ska vara tillintetgjord.
Sanna Rayman skrev bokstagligen alla mina åsikter här vilket gör det jobbigt att fortsätta diskutera - hon summerar det mycket bättre än jag någonsin skulle kunna. Det jag främst vänder mig emot, tror jag, är idén att man inte kan "ställa till svars", eller "granska" utan att publicera ett personporträtt.
Vi står ganska långt ifrån varandra i det här, inser jag efter att ha suttit och stirrat på skärmen rätt länge. Jag är helt och hållet övertygad om att när den här människan sprider "ren rasbiologi" (det utdraget är ju likt en massa klassiska FB-inlägg) så måste vi förvänta oss att människor klarar av att läsa de åsikterna kritiskt. Det är den enda i längden hållbara lösningen - att med åsikts- och yttrandefrihet låta alla idioter komma till tals och hoppas med alla fingrar korsade att folk inte är så jävla dumma att de sväljer rasisttugget helt och hållet.
Visar det sig sen att hundratusentals människor lyssnar till idiotin finns det bara två rimliga slutsatser - antingen så är det du som har fel och rasbiologen som har rätt, eller så får du blir bättre på att argumentera. Att avslöja skribentens identitet och säga "haha kolla hon tror ju för fan på spöken" är.. fusk. Och, framförallt, det leder ju ingenstans - de här hundratusentals människorna som numera gillar rasbiologi kommer fortsätta gilla det; för de allra flesta spelar avsändaren mindre roll än åsikten. Därför är det helt poänglöst att fokusera på, att granska, hänga ut, ifrågasätta, avsändaren. I slutändan, visar det sig nog, var allt det här poänglöst.
Så var den här handlingen samhällsnyttig? Vem vet; rent utilitaristiskt skulle jag personligen gissa att den var nettonegativ då det gjorde en massa människor arga, sänkte generellt tilliten till ett av våra största nyhetsmedier (DN, då, som blev smutsiga på grund av associationen med Expressen som, som du påpekade, handlade enligt avpixlats metoder och resonemang) och radikaliserade människor på båda sidor av debatten. Vad var uppsidan? Även om den här människan tystnar för evigt finns det tusen andra - det ser du ju här på FB - som kan skriva indignanta krönikor om invandring. Det är det lättaste i världen. Jag önskar att jag kunde hoppas att det här tog oss ett steg närmre sansad debatt, men troligen inte.
Varför måste du repetera "rasbiologi" när det egentligen bara handlar om samhällsintresse och välfärd?
Sverige kan inte leka världens samvete och släppa in alla utan konsekvenser för ekonomin och hela samhällsservicen med allt vad det innebär av vård, skola, omsorg, försvar etc...
Wutwutwut? Jag har haft teorier om att Jöberger är en rättshaverist, du postar en bloggpost som bekräftar min teori och jag påminner alla om min brilljans genom att sno din postning, är det fel?
Sluta sura så förbannat.
Nu har vi alltså bekräftat att Jöberger är:
Oral galvanist
Elallergiker
Allmänt svår person att jobba med
Invändningar?
Det var nog de teorierna som ledde till uthängningen. Man ville lösa problematiken med polisanmälan samtidigt som man blev av med en farlig skribent. Ett klassiskt karaktärsmord alltså.
Nu kan vi torrt konstatera att det sket sig med det.
Vilka småbarn ni är. Om Lars Lindström eller Oisin Cantwell slutade skriva för blaskorna de skriver för, och istället startade en blogg med tusentals besökare, och dessutom ger ut varsin bok, skulle man då inte få besöka deras hem för att försöka intervjua dem? Fyra besök på ett år känns inte direkt som några trakasserier.
Sluta lipa.
Du beskriver en fantastisk dröm. Vad skulle hända?
1. Intet ont anandes människor skulle slippa läsa skiten de skriver.
2. 0 bloggbesök.
3. Vem fan bryr sig om vad två puckon bor!
Ytterligare en person bekräftar min teori, Jöberger var svårjobbad.
Tjötkärring tror jag den medicinska termen är.
"Ja naturligtvis var det Barbro Jöberger alias Julia Caesar som har blivit så rabiat på gamla dagar. Hon förbjöds till sist av chefredaktör Christina Jutterström att skriva om amalgam. Har själv gjort något reportage om elöverkänsliga, men begrep aldrig vad det handlade om riktigt. Om det var fysiskt eller psykiskt. Barbro Jöberger var en riktig bråkstake på den tiden. Jobbig typ. Det finns alltid sådana bland journalister. Också på DN fanns de och många tilläts gå dit de ville, eller blev inte längre publicerade, fast de gick omkring som inventarier. Men sådant har inte företaget råd med längre. Men amalgam används inte numera. Här kan ni slå upp Barbro Jöberger i DN:s arkiv. Hon uträttade inte så mycket under de många år hon var på DN. En sorglig historia."
Källa: http://annhelenarudberg2.blogspot.se...okrat.html?m=1
Låter faktiskt sannolikt att detta stämmer in på Julia -- en bråkstake och jobbig typ som vägrar att vare sig följa strömmen eller hålla käften. Det hade behövts många fler sådana i den konformistiska svenska journalistkåren.
Vad beträffar "uträttade inte så mycket" tycker jag att det är ett onödigt och lite märkligt angrepp på en gammal kollega, inte minst med tanke på att även Rudberg är skeptisk till flyktingsnyft och det asylindustriella komplexet, fast på ett mindre genomtänkt och skarpt sätt än Julia. Avundsjuka på vad Julia åstadkommer idag i jämförelse med Rudberg själv kanske? (Både Julia och Rudberg bloggar och båda har publicerat tre böcker. Julias söndagskrönikor är hyllade och ofta citerade och samtliga hennes böcker har betyget 5/5 med totalt 79 recensioner på Adlibris och Bokus. Rudbergs blogginlägg har vanligtvis noll kommentarer och hennes tre böcker har totalt noll recensioner.)
Ytterligare en person bekräftar min teori, Jöberger var svårjobbad.
Tjötkärring tror jag den medicinska termen är.
"Ja naturligtvis var det Barbro Jöberger alias Julia Caesar som har blivit så rabiat på gamla dagar. Hon förbjöds till sist av chefredaktör Christina Jutterström att skriva om amalgam. Har själv gjort något reportage om elöverkänsliga, men begrep aldrig vad det handlade om riktigt. Om det var fysiskt eller psykiskt. Barbro Jöberger var en riktig bråkstake på den tiden. Jobbig typ. Det finns alltid sådana bland journalister. Också på DN fanns de och många tilläts gå dit de ville, eller blev inte längre publicerade, fast de gick omkring som inventarier. Men sådant har inte företaget råd med längre. Men amalgam används inte numera. Här kan ni slå upp Barbro Jöberger i DN:s arkiv. Hon uträttade inte så mycket under de många år hon var på DN. En sorglig historia."
Källa: http://annhelenarudberg2.blogspot.se...okrat.html?m=1
Hon har uträttat så mycket mer efter sin tid på DN. Som dissident, oppositionell, har hon träffsäkert beskrivit våldtäkten på hela Sverige.
För detta fick hon familjen Bonnier och Schibsted på sig. Journalister snokade rätt på hennes verkliga identitet och några har förgiftat hennes brunn. Sverige har blivit ett otäckt land där massinvandringen fortsätter som en stridsvagn som inte går att segra över.
Julia Caesar har skrivit en väldigt gripande text som vibrerar av återhållen vrede. Frågorna hon ställer sig är högst allmängiltiga och borde beröra alla. Det handlar förstås om massinvandringen från kulturer extremt olika våra och med värderingar som går på tvärs med våra. Några citat:
Citat:
Varifrån kom hon? Varför kom hon till Sverige? Var migrantsmugglarnas försäljningsreklam den enda information hon fick? Eller berättade någon annan för henne om Sverige?
Vilka drömmar hade hon? Vilka förväntningar trodde hon att Sverige skulle uppfylla? Sannolikt förväntade hon sig ett bättre liv här än i sitt hemland. Fick hon det? På vilket sätt är det Sveriges ansvar att uppfylla hennes drömmar?
Citat:
Det sistnämnda är tabu: att tänka på oss. Allt som har skrivits och sagts de senaste 40 åren har handlat om hur invandrarna har det, hur de mår, hur de lider, hur ledsna de är, hur dåligt de har det i Sverige, hur drabbade de är av socioekonomiska faktorer. Så att vi inhemska inte ska haka upp oss på småsaker – rena bagateller som att invandrare är kraftigt överrepresenterade i kriminalitet, i synnerhet grov våldskriminalitet.
Citat:
Ytterst lite intresse har ägnats åt den inhemska befolkningens upplevelser och känslor inför det folkutbyte som är synligt och påtagligt på varenda svensk gata, i vartenda svenskt samhälle. Rättare sagt inget alls. Tala om systematisk exkludering! Utgångspunkten har varit att vi bara ska hålla klaffen och tyst acceptera den totala förvandlingen av vårt land till ett mångkulturellt högriskexperiment. Vi finns liksom inte. Vi har det så j-a bra så vi ska inte tycka någonting. Vi har fått höra att alla människor på hela jorden har rätt till Sverige. Vår egen rätt till vårt land är däremot inte självklar.
