Citat:
Ursprungligen postat av
orkarN
Heppåre. Den som introduceras i stycket innan - huruvida yttrandefrihet utan anonymitet är något att ha. Ditt, och många andra journalisters, ställningstagande under de senaste dagarna är ju något i stil med att man "får leken tåla". Det är kanske förståeligt givet att ni alla (i egenskap av journalister) givit er in i leken och tålt den ett bra tag, säkert med många hot som följd. Det kan vara värt att diskutera huruvida det ska gälla också för icke-journalister, och huruvida journalister som grupp är jäviga i frågan om vem som ska bedömas som "med i leken" och således ska få sitt namn publicerat.
Jag finner det relativt förståeligt - efter Expo/RG/AB/Expressen-outningarna - att den här uppenbart instabila kvinnan i samband med dörrknackningen såg framför sig hur hon outas med namn och bild på löpet följande dag inklusive en stel "intervju" där Orrenius försöker öppna dörren och ställa henne "till svars". Jag hade också fått panik, ärligt talat, och jag är bara vanlig tokliberal. Det skulle också förvåna mig om Orrenius - och du! - inte förstår att knackningen i sig säger "vi vet vem du är". Det är ett jätteeffektivt sätt att tysta någon, därför är bara själva insinueringen förbjuden i 1.06 här på FB.
I korthet: jag tycker det är synd att skribenter jag respekterar på allvar kör på med "det var ju bara en knackning". Namnpubliceringen två dagar senare visar ju med all önskvärd tydlighet att personen hade fog för misstanken att hon skulle figurera i riksmedia snart. Publiceringen i sig berodde ju knappast på hennes outning av NOs nummer etc.
För det första vill jag säga att Expressens namnpubliceringar, såväl här som i fallet "privatpersoner på Avpixlat", är kontroversiella. Inte alla tycker de är rätt väg att gå, själv är jag kluven. På SvD har de valt att inte publicera JC:s namn, eftersom de inte tycker allmänintresset motiverar det. Med andra ord, pressetik's gonna pressetik. Det finns inget beslut som alla redaktioner hade fattat. Expressen valde att göra såhär, för vilket de redan fått och säkert kommer fortsätta få kritik. Det är så det ska vara – eftersom journalister och deras medier på intet vis är perfekta så kommer systemet fortsätta behöva stötas och blötas.
Ok, är yttrandefrihet utan anonymitet något att ha? Den frågan är skitsvår eftersom den bottnar i anonymitetens vara eller icke vara, något som vi ännu inte hunnit fundera oss fram till någon hållbar filosofisk ställning inför. Man ska komma ihåg att vi bara haft internet i två decennier, och att presskåren –*efter hundra års arbete i dess nuvarande form – ännu inte heller funnit sig själv än. Det är omöjligt att begära att vi ska veta exakt vad internet är och vad det gör med oss efter en femtedel av den tiden. Vi är inte mogna nog, helt enkelt.
Men om jag ska provtänka lite så anser jag att anonymitet måste ställas i relation till vad man säger, och var man säger det. Det finns inget glasklart svar, eftersom det inte existerar någon gudagiven och förbehållslös rätt till anonymitet. Sitter någon och dödshotar mig eller dig, skyddad av någon sorts anonymitet, så bör den personen till exempel i ett utopiskt fungerande rättssamhälle hittas och lagföras. Å andra sidan, om personen i fråga kritiserar regimen i en diktatur, så är skyddet av godo, och man hoppas på att vederbörande ska lyckas gömma sig från statens förlängda arm. Man får kanske fråga sig: är anonymiteten samhällsnyttig eller inte samhällsnyttig?
Vad som är samhällsnyttigt är naturligtvis en definitionsfråga. Är nazism samhällsnyttig? Kommunism? Nu råkar jag anse ett par olika saker. Först att Sverige är en fungerande demokrati där yttrandefriheten är bred och väl beskyddad. Sedan att öppen rasism inte är samhällsnyttig. Jag ser till att börja med inte några mardrömsscenarion framför mig, där staten tillfångatar eller skadar dissidenter för laglig kritik de framför på nätet. Om andra medborgare tar sig rätten att själva skada någon för dess åsikter så är det de som bryter mot lagen och som –*återigen, i ett utopiskt fungerande rättssamhälle –*hittas och lagförs.
I det ovan beskrivna samhället skulle man kunna argumentera för att röster som har stort genomslag i debatten bör vara öppna med sin identitet. Samhällsdebatten är för viktig för att dess tongivande deltagare inte ska ha något att förlora på att delta. Man ska inte bara kunna slänga in brandfacklor från ett skyddat gömställe. Man ska tänka igenom vad man säger, vem man utsätter för press och kritik när man säger det, och varför man säger det. Och en anonym röst som flera gånger spritt ren rasbiologi (IQ-resonemang, hello...) för en stor målgrupp, inklusive politiker i ett riksdagsparti, faller i så fall helt klart inom denna kategori.
Notera att jag säger att man skulle kunna argumentera för det. Själv är jag som sagt kluven till Expressens namnpublicering. Behövde vi granska JC? Ja. Hon har destruktiv makt i den nya mediemiljön, och måste kunna bemötas. Behövde vi veta exakt vad hon hette? Kanske inte. Att vårdslöst publicera namn, bilder och personlig information är vanligen de hatiska rasistsajternas signum. Det är sådant anonyma människor i min mejlinkorg vrålar på mig att jag ska göra, häng ut den eller den eller den, din jävla kommunist... Kanske är denna publicering ett litet steg i riktning mot en utveckling som jag inte alls vill ha, där journalistiken plötsligt en dag inte går att skilja från hatsajterna. Det vill jag inte.
Men ska Niklas Orrenius och Annika Hamrud kunna knacka på dörren till en person med destruktiv, hatisk genomslagskraft en, två, tre eller fyra gånger under loppet av ett år eftersom de gärna vill höra hur hon tänker? Ja, det tycker jag avgjort de ska kunna göra. Om JC tycker att det är en så till den grad obehaglig upplevelse så tycker jag faktiskt hon ska fundera på vad hon i förlängningen utsätter svarta eller muslimska svenskar för med sina skriverier.
Hoppas dessa tankar är till någon nytta för dig, och jag ber om ursäkt om de är lite röriga.
