Ett initativ i Mariefred har gjort samhället tiggarfritt. Där arbetar de hitresta tiggarna för en rekommenderad timlön på 70 kr. De klipper gräsmattor och putsar fönster. Dessutom säljer de insamlade saker och hantverk.
http://www.mariefredstidning.se/ingen-kan-hjalpa-alla/
Denna solskenssaga har även uppmärksammats av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, som hyllar initativet i en färsk ledare.
Men initaitivet siktar högre än att bara hjälpa tiggarna här & nu. Man har som mål att starta en hantverksindustri i den rumänska saten Crovu, så att tiggarna kan börja arbeta där och skicka sina produkter till Mariefred där de sedan ska säljas.
Initativet är en hyllning till människans inneboende förmåga att lösa problem. Men kommer det verkligen att fungera?
1) Vad gör man om antalet rumäner i Mariefred ökar? Hur många lövkrattare och mattklippare kan en liten ort sysselsätta?
2) Försäljning av insamlade saker kan bara fortgå så länge någon skänker saker (och någon köper dem). Det som skänkes måste ju vara av värde, annars kan verksamheten bara fungera så länge köparna ser ett större värde i själva handlingen (att ge pengar till en fattig rumän) än de ser i varan. Enda skillnaden mellan vanligt tiggeri och sådan verksamhet är att den senare är en form av "leka affär". Så kan man göra redan idag genom att ge en tiggare 10 kr och låtsas att man köpte något osynligt av denne.
3) Hantverksindustrin i Rumänien ska sälja sina varor till Mariefred, men finns det verkligen en marknad för detta? Hur många rumänska tygdockor måste Mariefredarna köpa varje månad för att verksamheten i Crovu ska gå runt?
Hur kommer det gå för Mariefred? Kan modellen fungera som en slags schablonfigur för andra utanförskapsgrupper? Kan Sveriges godhetsentrepenörer göra skillnad i en allt trasigare värld?
Citat:
I Mariefred består arbetsgruppen i projektet av en före detta politiker med insikt i lagar och
förordningar, en sjuksköterska som känner till sjukvårdsfrågor, en pensionär som haft möjlighet att
sköta mycket av administrationen och av mig, som är tidningsredaktör och skriver mycket om
projektet. Det har varit en idealisk blandning av personer, men vem som helst med tid, ork och lust
kan naturligtvis göra samma sak som vi har gjort. Det enda som måste förena dem som vill
förbättra situationen för denna grupp är en självklar känsla för alla människors lika värde, en tro på
framtiden, ett öppet sinne och lite jävlar anamma. Sedan är det bara att köra. Och en liten hälsning
att skicka med, förutom det klassiska att ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon är att du
själv får så oändligt mycket tillbaka. Inte bara fint i trädgården och inomhus, utan framför allt en
känsla av att du gjort något viktigt för någon annan – och ett helt gäng med nya goda vänner.
förordningar, en sjuksköterska som känner till sjukvårdsfrågor, en pensionär som haft möjlighet att
sköta mycket av administrationen och av mig, som är tidningsredaktör och skriver mycket om
projektet. Det har varit en idealisk blandning av personer, men vem som helst med tid, ork och lust
kan naturligtvis göra samma sak som vi har gjort. Det enda som måste förena dem som vill
förbättra situationen för denna grupp är en självklar känsla för alla människors lika värde, en tro på
framtiden, ett öppet sinne och lite jävlar anamma. Sedan är det bara att köra. Och en liten hälsning
att skicka med, förutom det klassiska att ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon är att du
själv får så oändligt mycket tillbaka. Inte bara fint i trädgården och inomhus, utan framför allt en
känsla av att du gjort något viktigt för någon annan – och ett helt gäng med nya goda vänner.
http://www.mariefredstidning.se/ingen-kan-hjalpa-alla/
Denna solskenssaga har även uppmärksammats av DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, som hyllar initativet i en färsk ledare.
Men initaitivet siktar högre än att bara hjälpa tiggarna här & nu. Man har som mål att starta en hantverksindustri i den rumänska saten Crovu, så att tiggarna kan börja arbeta där och skicka sina produkter till Mariefred där de sedan ska säljas.
Initativet är en hyllning till människans inneboende förmåga att lösa problem. Men kommer det verkligen att fungera?
1) Vad gör man om antalet rumäner i Mariefred ökar? Hur många lövkrattare och mattklippare kan en liten ort sysselsätta?
2) Försäljning av insamlade saker kan bara fortgå så länge någon skänker saker (och någon köper dem). Det som skänkes måste ju vara av värde, annars kan verksamheten bara fungera så länge köparna ser ett större värde i själva handlingen (att ge pengar till en fattig rumän) än de ser i varan. Enda skillnaden mellan vanligt tiggeri och sådan verksamhet är att den senare är en form av "leka affär". Så kan man göra redan idag genom att ge en tiggare 10 kr och låtsas att man köpte något osynligt av denne.
3) Hantverksindustrin i Rumänien ska sälja sina varor till Mariefred, men finns det verkligen en marknad för detta? Hur många rumänska tygdockor måste Mariefredarna köpa varje månad för att verksamheten i Crovu ska gå runt?
Hur kommer det gå för Mariefred? Kan modellen fungera som en slags schablonfigur för andra utanförskapsgrupper? Kan Sveriges godhetsentrepenörer göra skillnad i en allt trasigare värld?