Känner någon mer än mig att de inte känner sig själva?

Det är det också

erfarenhet är ingenting som gör det lättare för att kunna känna en själv bättre

Du är precis inne på det kontextet som jag baserade min trådstart på och vill veta mer om. Dvs kunna lära känna mig själv. för som tidigare skrev, så svarade jag på att det är mer erfarenhet och hur man formas. Men man är fortfarande vilsen i sig själv så att säga och vill lära känna sig själv.

Det tycker jag nog att det kan. Men man är olika.

Det finns hur mycket som helst om detta i österländskt tänkande. Zenbuddhismen framförallt brukar locka västerlänningar då den som tradition betraktad är fri från dogm och har fokus på själva meditationsutövandet. Vill du läsa en bok på svenska rekommenderar jag t.ex. att du införskaffar Zens tre pelare som introduktion. Annars finns en modern rörelse för nondualism - ett ord du kan söka mycket information utifrån. Begreppet kommer från advaita vedanta, vilket är en indisk tradition utformad, likt buddhismen, för att inse världens enhet, d.v.s. att se den icke-dualistiskt.

Nirvana och upplysning och grejer - det är så man finner sig själv!

Joo joo jag är mycket intresserad men det verkar komplext och invecklat av vad man ska välja och börja läsa etc etc. Ska jag börja med boken "zens tre pelare" ? jag tänkte också läsa de du länkade i början.

Den boken är en bra början. De jag länkade är nog snäppet svårare att ta till sig för den som inte är tidigare bevandrad i detta. Själv har jag byggt upp hela mitt ramverk på egen hand utifrån grunden att användaren FlamRed skrev något i stil med "sök på ordet enlightenment på google" varpå jag kom över den här videon: Upgrading your mental operating system och därefter läste in mig på relevant kognitiv neurovetenskap tills jag blev intellektuellt övertygad om att hjärnans struktur kan förändras på önskvärda vis genom spirituellt sökande.

Annars beror det på vilken tradition du känner dig mest dragen till - och själva grunden är, oavsett tradition, meditationen. Det är ditt eget inre som ska undersökas och inget trossystem som ska anammas annat än som en guidad vägledning. Allt som beskrivs språkligt är metaforiskt; pekpinnar mot ett "högre" medvetande, vilket nås genom en enträgen strävan efter insikt om sig själv.

Jag har många gånger fått denna tanke. Jag slirar ibland in på att jag inte känner mig själv.

mina sinnestämningar skiftar från vecka till vecka.

Jag vet inte vad jag vill egentligen.

Jag känner mig som en främling i mig själv ungefär, Det är som att hjärnan spelar sitt egna spel och min själ ett annat spel.

Eller typ att jag är fånge i mig själv och jag bara står och ser på det som händer.
Och när de 2 kommer i konflikt så bryter jag ner mig själv i alla olika former.
Alkohol, självförtvivlan,vrede,ilska,ignorans med mera...

Ibland blandar sig även hjärtat i känns det som, och kommer in som någon sorts diplomat som ska sprida moral och kärlek, vad som är rätt och vad som är fel.

Man känner sig så vilsen i en värld man inte ens förstår sig på, då jag inte ens känner mig själv.

Ibland kan jag även säga saker och göra saker som jag ens aldrig trodde att jag hade kapaciteten att göra ur "mitt jag" så att säga. Vilket bara spär på denna demon som plågar mig dagligen:

Vem är jag? alla andra i min omgivning verkar kunna guida sig fram på vägen utan kompass och ledljus, medans jag fastnar och ramlar av vägen även med GPS.

"Vad ska jag göra nu?" "hur ska ja agera nu?"

Någon som känner igen sig i dessa tankar?

Jag känner igen mig.

Och det du skriver är intressant. Det hör definitivt inte hemma i filosofi forumet, men jag vill ändå kommentera. Självtvivel och existentiella grubblerier är naturligt. De enda som inte har såna tankar är narcissister och psykopater.



Det här är helt naturligt. Välkommen till mänskligheten skulle jag säga, vi känner alla det du känner. Om du vill ha en lärd eller "filosofisk" introduktion till ämnet så läs Herman Hesses "stäppvargen" De första tio eller tjugo sidorna är sega som fan (kallas "utgivarens förord") men sen får du en rik belöning. Boken är fantastisk och handlar om precis det du pratar. Tror jag.

Det verkar skumt att få lästips i ett filosofi forum antar jag. Om du ställt samma fråga i psykoloskit forumen hade du fått skräp som svar. Men jag tror inte på psykologi, jag tror på kunskap och det finns inget de andra kan göra för dig.

Är du inte nyfiken? Hur kan boken vara så bra? Vad vet jag, kanske du hatar den ... men läs den. Och kom ihåg att det är en bok vi inte pratar om. Det är en hemlis.