Är jag verkligen bipolär?

Långts stycke text inkommande!
Jag har i dagens läge diagnosen Asperger och Bipolär typ 1.
Fick bägge diagnoserna 2012 och har aldrig velat arbeta, en del av min problematik var missbruk av diverse saker. Att försörja dessa missbruk var allt det handlade om, att söka hjälp hos vårdcentralen och senare psykiatrin handlade om att få en försörjning utan att behöva arbeta inte att må bra.
Jag ljög på min Asperger utredning och överdrev mina symptom för att slå ut som djup Asperger. Nu säger jag inte att jag inte har Asperger, mycket stämmer in på mig men det är mer drag av Asperger än riktigt svår.
När jag behandlades före bipolär diagnosen fick jag 150 mg venlafaxine, det räckte. Vi skulle kunna sagt stop där men jag valde att säga ”det kan nog bli bättre” så vi ökade upp till max dos på 375 mg venlafaxine. 3 månader in i behandlingen fick jag minnesproblem och hade problem med struktur, jag använde ej dosett och visste ibland inte om jag tagit dosen så jag missade dosen flera dagar och andra dagar råkade jag ta dubbel dos, dvs 750 mg venlafaxine. Drygt en vecka senare switchade jag in i mani med psykos. Blev tvångsvårdad i en månad men tjatade till mig permission efter 2 veckor.
Efter det har det varit ett helvete att få in antidepressiv behandling för att behandla min depressions problematik. Jag fick söka hjälp för återkommande depressioner som var mer relaterade till livssituation än så kallade ”svägningar”. Varje gång jag sökte hjälp så la man på mer och mer mediciner på min lista.
Tillslut fick jag min antidepressiva behandling med effexor 150 mg igen i kombination med många andra mediciner. Och då började jag uppleva fjärilar i magen, att tankarna gick snabbare, att jag ville leva och att jag ville göra saker med mitt liv. Jag har inte känt känslor på många år och med min Asperger tror jag att jag misstar känslor för sjukdomssymptom på hypomani.
Stressande grej hände och jag fick en betablockerare insatt så fick panik och la in mig för medicin byte, jag fick då anafranil och mirtazapin. Behandling med denna medicin ledde till att jag för första gången i mitt liv kunde koncentrera mig, jag började lära mig programmering, jag kunde koda på projekt i timmar utan paus. Jag fick en praktik på 5 månader hos transportstyrelsen och dom reagerade på att jag var lite låg så jag sa okej vi byter tillbaka till venlafaxine 150 mg för då vet jag att jag inte är deppig.
2 veckor efter utsättning av anafranil kunde jag inte koncentrera mig eller hålla fokus längre än 10 minuter. Jag kunde inte längre programmera. Jag trodde det var mirtazapinen så jag plockade ut den en vecka som ledde till att jag inte kunde sova så ja plocka tillbaks en vecka senare. Detta ledde till dubbla biverkningar som gjorde att jag sökte hjälp på jouren 3 dar på en vecka. Detta ledde till akut läkarsamtal med överläkare på affektiva mottagningen.
Hon sa det här. ”Erik, jag tror inte du är bipolär”, men vi satte upp en uttrapningsplan av venlafaxine till voxra istället och lade in mig på sluten vård för att ha mig övervakade ifall jag blir instabil.
Hennes ord har fast sig på min hjärna och jag ältar tänk om jag inte är bipolär, vad tycker ni låter jag bipolär?
Min medicinlista idag är, 10 mg olanzapine, 2 plus 3 lithium, 150 mg voxra, 30 mg mirtazapin, 10 mg abilify. Kan dessa mediciner påverka min koncentration och förmåga att tänka klart och skulle utplockning av dom resultera i en förbättring om jag inte är bipolär?

Du låter bara som en pundare.

Idiot.


Jag tror inte det finns någon här inne som kan säga om du är bipolär eller ej, det är helt enkelt för svårt att bedömma över ett forum.
Hur tycker du att du är själv när du inte tar medicin? Oftast är många bipolära väldigt bra och "jämna" vid medicinering, dvs få maniska toppar/dalar - men blir istället väldigt deprimerade/maniska vid utebliven medicinering.


Mirtazapin, voxra och lithium kan ge koncentrationssvårigheter. Om du inte är bipolär så ser jag ingen anledning till att ta dessa mediciner.

Alltså det var 2 år sen vi satte in lithium tillsammans med risperidon 0,5. 1,5 år sen abilify 10 mg istället för risperidone, och sen tillslut med mycket tjat så fick jag venlafaxine 75 mg igen, som sedan på affektiva ökades till 150.
Jag minns inte ärligt talat hur det var förut, men utan antidepressiv kunde jag ha ett jämt stämningsläge där jag hade energi osv.
Så frågan är ju om det inte bara är en mild depression som kommer och går vid olika livsskeden, och att jag känner mig speedad/hyper tror jag bara är att känna glädje, men att jag har mistagit det för eufori. Jag känner liksom att jag vill bara leva, att jag vill göra saker, nästan som man bara vill skrika ut jag är så jävla glad att jag lever.

Vi sätter in Voxra just nu för att öka koncentrationen, den ska hjälpa mot adhd liknande symptom från vad läkaren sa. "Den brukar göra en mer fokuserad".
Problemet med mirtazapin är att jag sover på den, man kanske kunde minska till 15 mg, den ska ju vara mer sederande vid lägre dos har jag läst.

Får träffa överläkare på sluten vården där jag sitter inne för medicinbyte nu på måndag.

Du verkar väldigt självmedveten, du skulle nog kunna klara av alternativa behandlingar som meditation, hypnos, float-tank, psykedeliska mediciner osv för att behandla grunden till problemet istället för bara symptomen.
Stress, ångest, depression och sånt är allt sånt är ju en naturlig del av livet och upplever det alla olika mycket och på olika sätt. Dessa saker kan var nyttiga om man lär sig vart de kommer ifrån, balanserar dem och vet hur man ska hantera/använda dem i rätt situationer.
Likaså gäller positiva känslor/sinnestillstånd. Höga toppar är resultatet av djupa dalar och vice versa. Så att veta hur man ska avnjuta sköna stunder på ett hälsosamt sätt är också en konst.

Dock vet jag inte hur farligt det är att kombinera sådana metoder/tänk under så många och starka psykoaktiva mediciner som du tar. Tänker på risk för psykos eller allmänt försämrat tillstånd.
Så jag hade nog i så fall sett till att jag var under så lite starka mediciner som möjligt. Men gör bara det om du har en stark vilja inom dig som klarar förändringar och att du är beredd på att ta dig igenom vad du nu behöver gå igenom.
Allt beror ju på vad man vill. Vill du bara ha plåster på såren och dig betala med bieffekten av medicinerna eller ta den svårare och riskabla vägen genom livet, men åtminstone leva det?

Kolla in Mindfulness om du inte redan har gjort det. Väldigt enkel men kraftfull välstuderad metod!

Många psykofarmaka kan ha negativ effekt på kognition, lithium brukar tyvärr ofta vara en sådan medicin. Men man skall inte heller förringa de negativa effekter på kognition som depressioner, manier och andra sorters psykiska sjukdomar kan ge så går ej att peka allt på medicinerna...

Att helt sluta med allt skulle förmodligen sluta ganska så katastrofalt, däremot kanske ni kunde pröva att sätta ut någon av medicinerna och se om du verkligen behöver så många.

Risken att den psykiska ohälsan kommer tillbaka efter utsättning, så det är ju lite en fråga vad som är mest värt symptomlindring eller att behöva leva med biverkningar.

Att själv värdera vad som är relaterat och livssituation och inte vad gäller depressiva skov och humörsvängningar är oerhört svårt, just därför att personer med bipolär sjukdom gärna förminskar sjukdomens betydelse och förstorar livshändelsers betydelser för det egna måendet.
Jag vet att det är lite av ett kafka-resonemang, men det är mer regel än undantag att personer med bipolär sjukdom ägnar stor del av sitt liv åt att betvivla att dom är bipolära och lägger stor kraft på att ifrågasätta och motbevisa just detta.

Jag förstår ditt resonemang, och jag hade gett upp på att käfta emot med psykiatrin. Men när en överläkare på en affektiv mottagning säger "Jag tror inte du är bipolär" så kom min kamp emot psykiatrin tillbaka.