Möten med opinionen

"feminister" bör kanske korrigeras till "individer som bryr sig om kvinnofrågor" eller något åt det hållet. Då blir beskrivningen mer korrekt.

Mina möten med opinionen lutar åt samma slutsats. SD/nationalismen enar människor över blockgränserna. Det finns en stor styrka i det.

Ja det var väl dramatiskt uttryckt, för all del. Inte som att jag sitter och hulkar i duschen över detta. Jag hade väldigt knapp kontakt med syrran innan vi fick barn (flera stycken i samma ålder) och sedan dess har jag bitit ihop och sagt till mig själv att målen helgar medlen. Så det ligger så klart en hel del under ytan här som inte har med "mångkultur" att göra.


Kul ide. I just might. Men jag tror inte att det kommer att räcka någonvart med min syster. Det är ju bara att se på hur hon 'argumenterar'; Till slut så tillstår hon, implicit, att invandringen kommer att medföra sänkta löner, välfärd, kvalitet - men i samma stund är detta på något sätt också plötsligt något önskvärt och positivt.

Det går inte att ha en diskussion med någon som håller på så här. Hon kommer aldrig att ta till sig vad jag säger, oavsett vilket medium jag begagnar; allt kommer att rinna bort som vore det vatten på en nyoljad teflonpanna, och - visst - till en inte oansenlig del beror detta på att det är just jag som kommer med budskapet.

Tycker för övrigt att det är helt rätt att ställa modesta krav om man åtar sig att understödja någon ekonomiskt. Om min mor var heroinist skulle jag inte finansiera hennes missbruk hur mycket jag än kände mig som stående i skuld till henne. Samma sak med 'godhetsknarkande'. Så tvärtom tycker jag det är ett tecken på integritet och god uppfostran att säga; 'Mamma, jag älskar dig och hjälper gärna till, men en prenumeration på DN kan jag tyvärr inte ställa upp på.'
Hans mor borde vara stolt i denna tid av värdeinvaliditet.
Jag vet att min morsa är stolt över mig, till och med i ljuset av faktumet att hon inte ens själv har orken att uppvisa samma disciplin (i relation till min syster, alltså).


Jag och min fru känner likadant. Just Kanada är ett av de länder som vi seriöst tittar på just nu. Innan äldsta grabben börjar grundskolan måste vi definitivt ha emigrerat.
Så känns det just nu i alla fall.
I den avlägsna chansen att SD får egen majoritet i minst två mandatperioder fr.o.m. senast 2018 så kanske, bara kanske, det går att rädda situationen till den grad att man vill bo kvar i Sverige - men jag är helt ärligt jävligt skeptisk.


Nej visst. Det där med att hon borde låta bli att rösta var dumt skrivet. Det har du rätt i. Jag visste att det dumt även när jag skrev det, jag hade redan givit upp kan man säga. Att hon är 'historielös' är något jag skrivit i denna tråd men inte direkt till henne, så det tycker jag inte räknas i sammanhanget.

Men seriöst: Tycker du själv att argumentationen är jämlik? Jag tycker det är ganska tydligt att emedan jag försöker argumentera med 'faktiska påståenden' så rundar hon precis allt som är obekvämt för hennes världsbild och återkommer med känslofloskler - vilka lika gärna kunde vara kopierade från valfri Melin/Wolodarski-ledare.


"Cynism" - antar jag att du menar. För det är ju vad hon kallar det.


Givet graden av allvar i det vi diskuterar så tycker jag det är mera rimligt att lägga ner relationen. Det, om något, kanske biter. Vad vet jag?


Precis. Lite jävla integritet har aldrig skadat.


Är det något särskilt min syrra skrev som du tycker att jag borde ta intryck av?
Eller är detta endast en allmän betraktelse?
I det senare fallet så håller jag självfallet med dig av hela mitt dödsknarkarnazistiska lilla hjärta.

Som en epilog till den diskurs som jag redogjort för i tråden emellan mig och min syster så kan jag meddela att historien har en fortsättning.
Vi kan väl kalla den för en 'Epilog' till den case-study som vår huvudsakliga korrespondens utgjorde (se mina inlägg på föregående sidor i tråden).

Det gick väl en vecka eller så, sedan försökte min syster ringa mig. Följande sms:konversation följde:

När jag sedan kommer hem och kollar datorn på kvällen så har jag även följande mail, skickat lite senare under dagen:
Varpå jag kort och gott svarade:
Och för mig sammanfattar det faktiskt det hela.

Med barn i den åldern är det sunt att iallafall se över sina möjligheter till att flytta bort från det tilltagande vansinnet. Det känns för jävligt att tänka så, men allt annat vore oansvarigt.

Hon verkar ändå sansad och förnuftig din syster. Jag håller absolut inte med henne i dessa frågor, utan lägger hellre mina ägg i din korg. Men det är väl lite så med folk som inte är inlästa på ämnet, de som helt enkelt saknar intresse för migrationsfrågor, att de tenderar svara avmätt och lite IQ-badbolligt när de ställs mot väggen. Alla har dock en smärtgräns vad gäller invandring (menar jag) och frågan är var den går för henne. Du hade kunnat testa en annan strategi för att få henne förstå hur vi tänker om invandringen och framtiden för Sverige.

Nu skulle jag dock råda dig att försonas med henne och skippa allt politiskt snack för ett tag.

Även om det kanske kunde vara nyttigt även för din syster så var det från min sida främst menat till de äldre som togs upp tidigare i tråden.

Vad spelar det för roll om ni inte delar samma politiska åsikt eller "värdegrund"? Din syster framstår som mycket försonlig och du som ett tjurigt barn.

Om du vill sabotera din relation till din syster så står det dig fritt, men det hör inte till god sed.

Överhuvudtaget så stöter man på Flashback på en alldeles för stor skara människor som jag skulle vilja beteckna autistiskt envisa tjurskallar. Även jag kan i mina mörkare stunder tillhöra den gruppen. Det är dock ingen framkomlig väg att vara en sådan, varken personligt eller politiskt.

Det här är relevanta betraktelser. Jag skall genast skriva ett mail till henne och 'avdramatisera' det hela.

Däremot kommer det att sätta sina spår. Vuxna människor kan inte säga 'vad som helst' till varandra utan att det får konsekvenser. Det år precis den spärren som min syster alltid saknat, enligt mig. Hon kan säga ena stunden att alla fakta-baserade argument som man uppvisar kan avfärdas med saker som "skämmigt" och andra re-iterationer från msm-media, för att i nästa stund hoppa på den höga hästen; låtsas som att hon aldrig förolämpat dig; och tala till en som om man var ett av hennes jävla socialbidragsobjekt. Jag kan liksom förlåta henne för liknande situationer i vår barndom, men nu när vi är vuxna känns det som att saker vi säger, våra ställningstaganden, våra trossatser, våran egentliga respekt för varandras filosofiska varanden, för att inte tala om invektiv om varandra - ja allt detta kanske borde betyda mer än att vi slätar över alltihop för baaaarnens skull.

Men du har rätt, det hör inte till god sed. Jag skall därför släta över saker och ting en aning, däremot är det jäävligt avlägset att jag tar initiativ till vidare umgänge - vilket nog betyder en del för sedan vi fick barn har det varit jag som tog de initiativen.


Inte för att jag har några vidare politiska eller personliga ambitioner, men du har rätt så klart.

Tack för att du slog på kylaren åt mig.

Kul att jag för en gångs skull lyckades nå fram till någon!

Vi ska inte hjälpa politiken och media att splittra familjer och vänskapsband. Det kan andra få göra.

Håller med, din syster verkar inte kunna nås med argument. Hon har slutsatsen klar och skriver egentligen att hon inte vill diskutera den, fast klär det i en språklig dräkt som ser bättre ut - värdegrund o s v.
Men jag tycker inte du skall säga upp bekantskapen med henne för den sakens skull. Det är ett ganska vanligt/mänskligt beteende och man har inte hur många syskon som helst.

Ja, det var en allmän betraktelse.

Media bidrar med ett inlägg:

Ian Wachtmeister talade på Borås industri- och handelsklubb i Borås där många chefer från det lokala näringslivet träffas.


De goda cheferna förskräcktes.


http://www.bt.se/ekonomi/manga-i-publiken-som-skrattade/

Jag minns att jag för något år sedan skrev en kvinna jag hade till bordet på någon middag. En kvinna som jobbar i en sektor som normalt helt förknippas med utpräglat batikhäxeri & vänsteridéer. Hon var då överraskande kritisk mot invandringspolitiken på ett sätt som gjorde mig överraskad & glad, för att komma från en kvinna i hennes position.

Nyligen träffades vi igen i ett socialt sammanhang & förändringen var förbluffande. Hon närmast tillrättavisade mig för min mjukhet i frågan, hon använde ord som "landsförrädare" om politiker & journalister. Radikaliserad var bara förnamnet.

Hon har aldrig varit inne på Flashback eller alternativmedia. Hennes omsvängning beror enbart på att hon arbetar & rör sig i miljöer där invällandets effekter först blir tydliga. Den personliga erfarenheten är den viktigaste.

Så visst rör det på sig därute i folkdjupet.

Fikabordet på jobbet är ofta en mikrokosm av opinionsläget, en liten cell av det totala folktyckandet. Vid sidan av firmafesterna med fylleslagsida är det här som sanningen kommer fram, människors åsikter om det som berör mest.

Min "fikagrupp" består lite löst av 10-12 personer, allt från lägre tjänstemän (årsinkomst ca 400k) till mer välbetalda sådana (ca 600k-800k). Någon har "blue collar" ursprung, ingen har någon tyngre akademisk bakgrund. Absolut ingen är någon WT redneck. Det kvinnliga inslaget är stort. Ej storstad.

Jag kan med fog säga att invandringskritiken är genomgående, och alla massinvasionens degenererade bikonsekvenser möts med avsky. Någon står till och med lite mer på den "onda" sidan än vad jag själv gör, och jag får ibland försöka bromsa kvinnan ifråga när hon spottar ut sitt hat.

Flertalet tillhör dock den tysta massan som säkert anser SD lite "läbbiga" men säkert kommer att rösta på dem om de hade några fler "svärmorsdrömmar" i partitoppen. Någon politiskt korrekt person står ej att finna i min fikagrupp, och är troligen väldigt sällsynt på min arbetsplats över huvud taget.

Troligen kan SD (eller andra partier som väljer att hoppa på den svenskvänliga bandvagnen) skörda rejäla väljarframgångar på min arbetsplats när väl fekalierna träffar det roterande ventilationselementet. T ex efter en välfärdskollaps med tillhörande kraftiga skattehöjningar på oss produktiva samhällsbärare.

Till sist är mina politiska åsikter välkända på min arbetsplats (om ej officiellt uttalade), och jag tror knappast att de ligger mig till last.