När insåg du att du inte var odödlig?

Många av oss lever ett liv i en slags bubbla. Vi går upp på morgonen, går till jobbet, knegar på, kommer hem, umgås med familj/vänner, har liten egen fritid och sen somnar vi om inför nästa dag. Rinse and repeat.

Ibland åker vi på semester. Då och då inträffar händelser som förändrar vårt liv i en ny riktning, bra eller dåligt beror på hur man värderar den nya riktningen. Sedan så tuggar vi på i den nya riktningen, tills vi når ännu ett vägskäl.

Det kanske viktigaste vetskapen och egentligen mest uppenbara är ju ändå att alltihopa en dag faktiskt tar slut! I bästa fall har de flesta av oss kanske 100 år på denna jord. Innan och efter det existerar bara oändligheten.

Även om denna sanning är den mest uppenbara av alla sanningar tror jag att många väljer att blunda för den, åtminstone i x antal år. Ifall man sedan inser det när man är 25, 50, eller på sin dödsbädd, att livet faktiskt tar slut, är ju högst individuellt. Folk i de yngre åldrarna är antingen oftast omedvetna eller väljer "the blue pill". När medelålders får sin livskris vid 50, inser de kanske att de inte har så lång tid kvar och blir deprimerade.

Själv insåg jag personligen att jag inte var odödlig nån gång nu under det senaste halvåret. Visst har man varit rädd för döden, typ att man skall dö i en bilolycka eller få någon läskig sjukdom, men jag har ändå aldrig riktigt förstått innebörden av det hela.

Men, när jag kom till den här insikten så insåg jag ändå hur fantastiskt lyckligt lottad jag är. Att jag har fått möjligheten, mellan oändligheten, att faktiskt leva ett liv! Helt otroligt! Jag uppskattar egentligen allt nu... Knapptryckningarna på tangenten, mina olika bråk med föräldrarna, mitt jobb, min skeva brud, fåglarna i luften, skogen, osv... ALLT!

Vissa kvällar gråter jag mig själv till sömns, av LYCKA, för ATT JAG LEVER!

Så, När insåg du att du inte var odödlig och hur såg du på livet efter denna insikt?

alternativt andra synpunkter mottas gärna :=)

Jag är mer tacksam över att jag har fått möjlighet att existera här och nu i denna kropp, efter att jag började acceptera döden som något naturligt. Jag ser fram emot den fysiska döden. För på den dagen så har jag existerat i ett liv totalt fri ifrån rädsla över döden och njutit av varje ögonblick. Bra som dåligt. Födsel - död. Livet kan inte dö, för livet har ingen polaritet. Livets medvetande som du och jag är, kan dock inte existera i en skadad fysisk kropp som är död.

Någon gång runt fem års ålder. Efter detta har jag alltid sett livet som meningslöst. Som tur är skulle livet vara meninglöst också om man levde för evigt så det är paradoxalt nog en stor lycka att man dör.

Sedan barnsben, men sedan blir man väl påmind varje gång någon nära går bort.

Fick blodsockerfall direkt följt av en panikångestattack (första gången) förra året som gjorde att jag säckade ihop på golvet och kände hur livet tynade bort, var helt hundra att jag skulle dö då synfältet blev smalare och smalare där jag låg på köksgolvet oförmögen att resa mig.

Lite intressant nu efterhand hur mina tankar gick då jag insåg att "jaha, det är såhär livet slutar" och efter det har min syn på döden blivit lite annorlunda.

Jag drar inga slutsatser av tankarna i mitt huvud. Tankarna i huvudet bland annat skapar känslor som varierar. Om man skall tala om döden så vet jag ingenting om den. Jag har ingen insikt om döden och inte heller livet.

Kom på att det ofta blir någon slags slutsats ändå för en, men allting varierar. Jag lägger i alla fall inte så stor vikt i nuläget vid det mina tankar försöker tala om för mig.

Jag var 19 bast (många år sedan)

Jag tyckte faktiskt att det var en tragiskt insikt. Jag ser det som att växa upp och respekterar folk som gjort det!

Precis!

Det blir ju svart, allt annat är extremt osannolikt.

Som barn. Det var mycket gråt och tandagnisslan ett tag.

Sedan har man åtminstone känslomässigt bearbetat det och gömt det långt in i hjärtat dit man inte hittar allt för ofta.

Huvudet dock kommer förmodligen aldrig att fullt ut acceptera det. Det tror jag inte är möjligt för någon människa. Den där "ångesten" Heidegger snackar om, och att leva mot döden. Det är förmodligen ett falsarium. Det är omöjligt att inse döden i sin helhet utan att kollapsa som människa.

Jag insåg det redan som ett barn. När jag var mindre så var jag rädd för döden men nu är jag inte ett dugg rädd eftersom att jag vet att den är oundviklig.
Jag tänker mer på hur kommer jag att dö. OCH jag tänker också mest på dem jag inte vill att skall dö.