2005-10-30, 02:59
#25
Citat:
Grattis, Erleb, återigen har du inte svarat på någonting.
Vad kan hon ha menat med "a nightmare-order"?????
Vad kan hon ha menat med "a nightmare-order"?????
Tack för gratulationen.
Jag antydde ett svar på vad hon kan ha menat med en ”nighmare order” med följande:
Citat:
att kommunistiska fångar hade bättre förhållanden i fascistiska läger än i kommunistiska (rena mardrömsordningen ”deep down” i en trogen kommunist), så kan man undra med Stanislav…
Citat:
Vad kan hon ha menat med "a nightmare-order"?????
Det borde väl vara tvärtom i den ”världsordning” (world order) hon kämpat för?
Citat:
Betyder det att hon hade det jättebra? Att hon fick spabehandlingar?
Kanske var det inte alls någon mardröm att sitta i Ravensbrück?
Kanske var det inte alls någon mardröm att sitta i Ravensbrück?
Det kanske var en mardrömsordning för en troende kommunist att det var bättre att vara kommunist i Ravensbrück än i Birma?
OK, det kanske verkar otroligt att hon kan mena det, när och om man läser resten av hennes bok, där hon kanske skildrar liknande förhållanden som Yvonne de la Rochefoucauld, som vittnade om Ravensbrück i De Dödsdömda Vittnar, intervjuad av Dory Engströmer?
Citat:
http://www.levandehistoria.org/defau...ss=&cat=45&id=
Gömde engelska soldater i slottet V. som var besatt av tyska officerare. Lyckades rädda en mängd soldater. Maken, slottsherren, anade icke hennes verksamhet, men blev dock dömd liksom hon.
Efter längre tids fängelsevistelse sändes hon till Ravensbrück, där hon snart fick tjänstgöra som läkare i lägrets sjukhus. Hade ej tillåtelse att ge fångarna medicin. Då man en dag upptäckte att hon gett de svårt febersjuka sammanlagt fyra tuber aspirin fick hon stå i december månad tre dagar utan föda orörlig med ansiktet mot en vägg utanför kommendantens rum (utomhus).
I krematoriet där askan hämtades, fanns en maskin med uppgift att skära bort fettet från de döda, vilket sedan användes till tvål.92
Straffkolonnen hade mycket grymma väktare. Det fanns så många förbud, att ingen kunde hålla reda på dem. Man fick inte knäppa händerna, inte räta ut dem, med flera meningslösheter. Straffkolonnen fick hjälpa till att bära bort de döda. Man skulle ta dem i en arm och ett ben och släpa dem. På morgnarna staplades de döda upp i tvättrummet i varje block.93
Mme de la R. berättade om sina erfarenheter från sin tid som läkare i lägret. Julafton 1943 tussades blodhundar på en kvinna av okänd orsak, hon dog på marken. Hundarna instruerades att bita i magen. De sinnessjuka fick ligga nakna. De fick soppa endast var tredje dag. De blev ständigt slagna.
Mme de la R. såg under sjukhusarbetet mycket av experimentoperationerna. Man gjorde tre olika injektioner av tyfus. Alla patienterna dog. Tuberkulosinjektioner företogs. – Professor Treite,94 chef för gynekologiska kliniken i Berlin, ledde operationerna.
Man tog ut muskler ur magen, gjorde benoperationer och satte in metallplattor, tog bort stora muskelstycken på låren. (Några av de opererade polskorna i Malmölägret.)
En dag när Mme R. skötte om de sjuka kom en sköterska in och frågade om det var några som brukade sova dåligt, de sjuka svarade ivrigt ja, och hon gav dem en tesked pulver var. På morgonen var de alla döda.
Ett par fransyskor som vägrade ropa Heil Hitler, fick stå nakna ute en hel natt. Oupphörliga selektioner förekom. Man gick aldrig säker, tänkte alltid: ”Är det min tur nästa gång?” Lägertiden var ett lidande varje ögonblick. – En påskdag hade man lagt en hög nakna kvinnor på marken för att lasta dem på lastbilar och föra dem till gaskammaren. Mme R. jämte ett antal fångar hade order att kasta upp kvinnorna på bilarna. Alla de dödsdömda skrek. En av dem kastade sig med armarna om halsen på en belgiska, som lastade. Då kastades hon också upp på bilen. Mme R. själv blev slagen då.
Många barn föddes i lägret, men inga levde mera än tio dagar. Alla kvinnor som fyllt 50 år, fick ett rött kort, fördes till ett Jugendlager, skött av Hitlerjugend.95 Därefter fördes de så småningom till gasning. ”Il faut avoir vécu tout ça pour le croire.” (Man måste ha upplevt detta för att tro på det.)
Efter längre tids fängelsevistelse sändes hon till Ravensbrück, där hon snart fick tjänstgöra som läkare i lägrets sjukhus. Hade ej tillåtelse att ge fångarna medicin. Då man en dag upptäckte att hon gett de svårt febersjuka sammanlagt fyra tuber aspirin fick hon stå i december månad tre dagar utan föda orörlig med ansiktet mot en vägg utanför kommendantens rum (utomhus).
I krematoriet där askan hämtades, fanns en maskin med uppgift att skära bort fettet från de döda, vilket sedan användes till tvål.92
Straffkolonnen hade mycket grymma väktare. Det fanns så många förbud, att ingen kunde hålla reda på dem. Man fick inte knäppa händerna, inte räta ut dem, med flera meningslösheter. Straffkolonnen fick hjälpa till att bära bort de döda. Man skulle ta dem i en arm och ett ben och släpa dem. På morgnarna staplades de döda upp i tvättrummet i varje block.93
Mme de la R. berättade om sina erfarenheter från sin tid som läkare i lägret. Julafton 1943 tussades blodhundar på en kvinna av okänd orsak, hon dog på marken. Hundarna instruerades att bita i magen. De sinnessjuka fick ligga nakna. De fick soppa endast var tredje dag. De blev ständigt slagna.
Mme de la R. såg under sjukhusarbetet mycket av experimentoperationerna. Man gjorde tre olika injektioner av tyfus. Alla patienterna dog. Tuberkulosinjektioner företogs. – Professor Treite,94 chef för gynekologiska kliniken i Berlin, ledde operationerna.
Man tog ut muskler ur magen, gjorde benoperationer och satte in metallplattor, tog bort stora muskelstycken på låren. (Några av de opererade polskorna i Malmölägret.)
En dag när Mme R. skötte om de sjuka kom en sköterska in och frågade om det var några som brukade sova dåligt, de sjuka svarade ivrigt ja, och hon gav dem en tesked pulver var. På morgonen var de alla döda.
Ett par fransyskor som vägrade ropa Heil Hitler, fick stå nakna ute en hel natt. Oupphörliga selektioner förekom. Man gick aldrig säker, tänkte alltid: ”Är det min tur nästa gång?” Lägertiden var ett lidande varje ögonblick. – En påskdag hade man lagt en hög nakna kvinnor på marken för att lasta dem på lastbilar och föra dem till gaskammaren. Mme R. jämte ett antal fångar hade order att kasta upp kvinnorna på bilarna. Alla de dödsdömda skrek. En av dem kastade sig med armarna om halsen på en belgiska, som lastade. Då kastades hon också upp på bilen. Mme R. själv blev slagen då.
Många barn föddes i lägret, men inga levde mera än tio dagar. Alla kvinnor som fyllt 50 år, fick ett rött kort, fördes till ett Jugendlager, skött av Hitlerjugend.95 Därefter fördes de så småningom till gasning. ”Il faut avoir vécu tout ça pour le croire.” (Man måste ha upplevt detta för att tro på det.)
Citat:
Man sprutade in tyfus i mig. Genom detta har jag förlorat mitt högra öga och den högra lungan. Dessutom är jag döv på vänster öra. Man gav mig 8 injektioner i ögonen.101
101 Prozess Suhren, Ravensbrück-Arkiv. Erlebnisberichte Bd 30, Bericht 548, S.4
101 Prozess Suhren, Ravensbrück-Arkiv. Erlebnisberichte Bd 30, Bericht 548, S.4
”Il faut avoir vécu tout ça pour le croire.” (Man måste ha upplevt detta för att tro på det.)
Vad kan hon ha menat med det?
