Hej! Jag har under min uppväxt ofta haft låg självkänsla och ibland lågt självförtroende. Har inte tyckt jag var värd lika mycket som alla andra alltid, vågade inte räcka upp handen i klassen alltid, var ibland taskig mot andra, vågade inte ta så mycket plats.
Men på senare år har jag fått bättre självkänsla, bryr mig inte lika mycket om vad andra tycker, är väldigt avslappnad i sociala situationer nu faktiskt för det mesta, och om jag blir nervös så kan jag blixtsnabbt få ner nervositeten bara genom att tänka att jag inte behöver vara nervös, jag har fått mer självinsikt. Jag har vågat göra mer grejer, ta kontakt med tjejer, snacka med randoms ganska avslappnat, vågat säga vad jag vill osv.
Detta kanske låter otroligt skönt? Jag tycker faktiskt inte att det har gjort mitt liv bättre. Slutresultatet har blivit +- noll. Förut var jag nervös men jag fick ändå kickar av bekräftelsen av andra när jag gjorde något bra och idag får jag inga kickar men jag blir sällan nervös över nånting faktiskt. Och att inte längre vara nervös bidrar till att jag blir uttråkad istället. Nervositeten höjer ju adrenalinet och andra stresshormon i kroppen som till viss del kan fungera som kickar, man blir lugn och trygg efter nervositeten är borta, "faran" är avklarad. Detta känner jag som sagt inte längre så jag undrar om min resa med att förbättra min självkänsla verkligen bidragit till något vettigt? Jag mår inte direkt bättre idag, när jag inte är nervös för nästan nånting alls än när jag var nervös för mycket.
Jag tycker heller inte synd om mig själv, vilket jag ofta kunde göra förut. Faktum är att jag aldrig tycker synd om mig själv längre och jag vill inte att andra ska göra det heller, vilket jag ville förut. Är detta verkligen sunt? Det ingår ändå på nåt sätt en tillfredsställelse i att tycka synd om sig själv, man uppmärksammar sig själv på något sätt, tänker sig hur andra tycker synd om en själv får en en aning tillfredsställd faktiskt. Detta känner jag inte idag. Jag känner mig snarare neutral, uttryckslös, jag har tänkt bort såna dåliga tankar, vilket jag tror har fått mig till den person jag är idag.
Det borde ju vara tvärtom, att jag mår bättre nu än då, men så är inte fallet. Är det någon som känner/har känt samma sak eller har nån aning om varför jag känner såhär?
Men på senare år har jag fått bättre självkänsla, bryr mig inte lika mycket om vad andra tycker, är väldigt avslappnad i sociala situationer nu faktiskt för det mesta, och om jag blir nervös så kan jag blixtsnabbt få ner nervositeten bara genom att tänka att jag inte behöver vara nervös, jag har fått mer självinsikt. Jag har vågat göra mer grejer, ta kontakt med tjejer, snacka med randoms ganska avslappnat, vågat säga vad jag vill osv.
Detta kanske låter otroligt skönt? Jag tycker faktiskt inte att det har gjort mitt liv bättre. Slutresultatet har blivit +- noll. Förut var jag nervös men jag fick ändå kickar av bekräftelsen av andra när jag gjorde något bra och idag får jag inga kickar men jag blir sällan nervös över nånting faktiskt. Och att inte längre vara nervös bidrar till att jag blir uttråkad istället. Nervositeten höjer ju adrenalinet och andra stresshormon i kroppen som till viss del kan fungera som kickar, man blir lugn och trygg efter nervositeten är borta, "faran" är avklarad. Detta känner jag som sagt inte längre så jag undrar om min resa med att förbättra min självkänsla verkligen bidragit till något vettigt? Jag mår inte direkt bättre idag, när jag inte är nervös för nästan nånting alls än när jag var nervös för mycket.
Jag tycker heller inte synd om mig själv, vilket jag ofta kunde göra förut. Faktum är att jag aldrig tycker synd om mig själv längre och jag vill inte att andra ska göra det heller, vilket jag ville förut. Är detta verkligen sunt? Det ingår ändå på nåt sätt en tillfredsställelse i att tycka synd om sig själv, man uppmärksammar sig själv på något sätt, tänker sig hur andra tycker synd om en själv får en en aning tillfredsställd faktiskt. Detta känner jag inte idag. Jag känner mig snarare neutral, uttryckslös, jag har tänkt bort såna dåliga tankar, vilket jag tror har fått mig till den person jag är idag.
Det borde ju vara tvärtom, att jag mår bättre nu än då, men så är inte fallet. Är det någon som känner/har känt samma sak eller har nån aning om varför jag känner såhär?
