Hur förhålla sig till tjej som inte är helt "redo" ännu?

Jag sitter i en situation som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Fick för ett tag ihop det med en tjej som jag känt större delen av mitt liv. Vi är båda snart 30 och helt plötsligt klickade det mellan oss. Efter en tid utan kontakt upptog vi kontakten och hördes av mer och mer till den dagen vi pratade i princip 24 timmar om dygnet och vi båda insåg att vi hade fallit pladask för varandra.

Hon var i ett sedan länge döende förhållande som hon nu lämnade för min skull. Allt var jättebra i ett par månader innan allting kom ikapp henne. Vi rusade in i förhållandet i 400km/h och flyttade snabbt ihop och hela kittet. Det kändes helt rätt då och inget som någon av oss ångrar. Men till slut kom allt som sagt ikapp henne och hon insåg att hon inte gett sig själv tid att bearbeta allt hon gått igenom under uppbrottet och efteråt. Vi gjorde slut, något som krossade mig totalt.

Nu har det gått ett par månader och vi ses och hörs då och då. Vi är överens om att vi har något speciellt oss emellan men hon har förklarat att hon inte är redo att ge mig det jag vill ha. Hon har gått igenom väldigt mycket på kort tid, har känslor för exet kvar som hon inte hunnit lägga bakom sig och hon säger att hon inte kan inleda något med mig om hon har hjärtat på två ställen. Samtidigt brottas hon med ångest inför framtiden nu när livet plötsligt är upp och ner.

Jag förstår hennes känslor eftersom de är totalt normala efter att ett flerårigt förhållande tagit slut. Känslor försvinner inte över en natt bara för att man bestämt sig för att det inte fungerar och nu har jag bara råkat hamna mitt i denna karusellen.

Vi har pratat mycket och länge om vår situation och hon säger att hon tycker om mig väldigt mycket, men att det inte funkar just nu. Vi ses någon gång i veckan kanske och lagar mat, hälsar på gemensamma vänner, ser på film eller jobbar med musik tillsammans. Vi har alltid jättekul och tycker om varandras sällskap. Samtidigt är vi väldigt bekväma att vara nära varandra, kramas mycket (ibland väldigt hjärtligt) och har vid ett par tillfällen även råkat hamna i säng. Tiden har den där förmågan att kännas som att den stannar upp när man råkar komma "lite för nära". Det känns nästan som att vi på nått sätt beter oss som ett par när vi umgås.

Jag ser på hennes kroppsspråk och hur hon ser på mig att hon känner saker för mig och jag överraskar henne ibland med omtänksamma och gulliga gester som hon uppskattar mycket. Hon vet vart jag står i det hela och jag ger henne utrymme genom att inte höra av mig så ofta och vanligtvis är det hon som då efter en tid tar kontakt med mig.

Vi sågs senast i Måndags. Hon hade en väldigt dålig dag och jag frågade om hon ville ses för att få tänka på annat. Vi lagade mat, såg på en film och jobbade med musik. När hon skulle åka gav jag henne en varm kram och hon berättade "att hon, av ren reflex, var nära att kyssa mig". Igår bestämdes det att vi eventuellt ska gå och se en film på bio på Fredag (mitt initiativ) och sedan dess har vi inte hörts. Idag kommer jag avsluta arbetsdagen nära hennes jobb och funderar på att slinka in och bara säga hej på vägen hem.

Men jag är osäker på hur jag ska placera mig själv i hennes liv just nu. Alla jag pratar med säger att jag ska bryta helt och inte se tillbaka, men jag känner att jag inte riktigt är redo att göra det ännu. Vissa dagar känns tuffare än andra, men magkänslan säger mig ändå att jag ska ha tålamod och se vart det tar vägen. Hon har själv sagt att hon känner att det här förmodligen bara behöver lite tid.

Jag vet att det inte finns några do's & dont's i en sån här situation, men kände ändå att det kanske kunde vara nyttigt att få synpunkter från andra som varit i min situation, eller ännu bättre folk som varit i hennes sits.

Tror det kan vara bra att ha någon form av tidsplan när ni borde fatta ett beslut om eran ev framtid tillsammans. Nu får jag mer intrycket av att hon vill hålla alla dörrar öppna och mer har dig som någon form av reserv.

Jag kan förstå både henne och dig. Men jag tycker att du först och främst tänka på dig själv! Sedan tycker jag inte att man ska vara i ett sånt här "förhållande" hur länge som helst, det kommer du ju inte att må bra av.

Sätt en tidsgräns för dig själv, har inte ert förhållande utvecklats då så måste du själv ta beslutet.

Jag har varit i hennes sits innan. Jag kan väl säga att det enda du kan göra är att fortsätta att vara där för henne och ge henne den tid och space hon behöver.
Utifrån vad du beskriver så låter det som att hon är ledsen att det blev som det blev. Och att hon någonstans innerst inne vill att det ska vara ni. Men är det fel tidpunkt så är det, det ända man kan göra då är att låta tiden göra sitt. Och under tiden vara där för henne och inte ställa några krav.
Det suger, förstår jag. Men om det är värt att kämpa för så är det bara att hålla ut.

Ni träffades, blev ihop, flyttade ihop, flyttade isär och låtsas nu att ni precis träffats! Ni är vuxna människor och inte ungdomar, vet ni inte vad ni vill? Är tjejen ihop med sitt exex (det är ju du som är hennes ex nu) igen eller ivf träffar/sexar honom? Träffar hon andra män, sexar med dem? Vill man vara ihop och leva med varandra så gör man det, varför vill hon backa? Vad är det hon vill uppnå genom att flytta isär och sedan låtsas som att det aldrig hänt, hålla handen och leka att ni är nykära? Man kan inte backa ett förhållande ifrån sambo till vi är bara bra kompisar som ibland går lite längre!

Precis. Jag tror också att hon håller alla dörrar öppna. Vågar inte vara själv. Se upp grabben.

håller med många andra här inne, släpp henne, hon har inte de rätta känslorna för dig, hon verkar vara en person som är rädd för ensamheten och därför är hon glad för att du finns där för henne. Att ni flyttade ihop ska du inte fästa så stor vikt vid, man är aldrig känsligare än när man precis brutit upp från en relation, hon sökte en sorts tillfällig trygghet hos dig helt enkelt.

Jag tycker att du hanterar det här vettigt som du gör, men kan förstå att det är påfrestande för dig att hålla i det. Du får hålla ut helt enkelt, för jag tror inget kommer förändras till det bättre ifall du skulle börja pressa henne, säg ställa ultimatum eller så. Även om det säkert är frestande.

Jag har varit i liknande situation (sett den från båda håll).

När jag var "du", vilket var för ett antal år sedan, pressade jag killen. Kanske var jag extra osäker för att jag var yngre, kanske var jag extra osäker för att jag tog hans behov av utrymme personligt (som "tvivel på mig", inte sig eller relationen). Han hade just kommit ut ur en relation och ville väl "leka av sig" (som sagt, vi var rätt unga), inte kasta sig in i något direkt. Jag var jättekär i honom och ville ju vara med honom till varje pris.
Jag höll ut så gott jag kunde, men jag upplever samtidigt att jag pressade honom. Han har senare sagt att han upplevde sig pressad, att han var "tvungen" att välja mig "innan det blev försent" annars skulle han förlorat mig. Jag vet inte om det i sig var dåligt, det kanske det inte var, men under en lång tid upplevde jag att han inte valt mig för mig, utan att han bara "tagit chansen" så att han skulle "slippa missa den".
Vi hade bra och dåliga tider, överlag rätt bra, han är en härlig person, men jag tror att den här inledande skakigheten vi hade inte riktigt gick att komma ifrån. Han hade behövt välja mig på sina egna villkor, när han var redo. Jag hade behövt känna säkerheten i att jag blev vald av en hel person, som var klar med sig själv och redo för mig.

Då jag var den som behövde utymme fick jag det. Det fungerade bra, men jag var förstås väldigt nervös i början, det tog ett tag innan jag kände mig säker på mig själv (var säker på honom hela tiden). Jag kunde också känna mig taskig mot honom eftersom jag inte kunde "kasta mig in i det" på samma sätt som han. Jag upplevde att jag behövde vara redo själv för att kunna ge relationen en ärlig chans. Jag hade helst viljat känna mig "klar" med mig själv så jag hade kunnat ge honom "mig" och inte bara ett vrak av senaste postbreakup-modell. Känna att jag valde honom för att han var han och för att jag ville ha vår relation, inte för att "fortsätta vara ihop med någon"/"slippa vara ensam" (för det hade jag gjort en precis innan, träffat ngn snabbt efter en relation tog slut, det höll visserligen ett tag men det blev sett så här i backspegeln inte jättebra).
Det gick bra hursomhelst. Eller går, skall jag säga...

Hoppas det går bra för er i alla fall. Jag vet ju inte hur det kommer gå, men upplever som sagt att du enligt din beskrivning beter dig sansat och schysst.