Plötslig oförklarlig känsla av extremt obehag

Jag har en form av ångest som skiljer sig lite från hur det vanligtvis känns. Jag upplever den just nu, så tänkte att jag skulle passa på att förklara den så tydligt som möjligt.

Idag triggades denna känsla igång av att jag kom hem till min mormor som bor ungefär 2 timmar bort från mig. När jag kommer hit möts jag av att det är massor av människor här och jag blir direkt väldigt illa till mods. Det ska kramas och hälsas och frågas om saker och ting och jag blir oerhört obekväm. Jag måste poängtera att det inte känns som vanlig social fobi - vilket jag lider i ganska stor grad av, det är inte en känsla av att jag måste prestera och vara trevlig osv. Det är istället en känsla som att jag rentav är äcklad... jag känner att jag måste bort, det känns helt otroligt fel att vara här och hela mitt väsen vill bara spy. Denna känslan kommer nästan enbart i samband med att jag träffar familjemedlemmar/släktingar... vilket förstås känns jävligt hemskt och jag fattar inte alls vad det kan bero på. Jag slängde i mig lite middag, lidandes, och var sedan tvungen att be att få vara ifred och stänga in mig. Känslan är fortfarande kvar, men mildras när jag får vara själv i ett rum.

Ett annat kännetecken är att jag blir väldigt medveten om min kropp, särskilt mitt könsorgan av någon orsak.... låter ju helt sjukt och jag väntar mig inte att någon ska känna igen detta men det hade varit väldigt skönt om någon gjorde det. Jag hatar att bli vidrörd av mina släktingar. Jag hatar att behöva krama dem eller att bli frågad om personliga saker. Jag mår verkligen skit av det. Samtidigt så älskar jag dem och VILL verkligen kunna umgås med dem. Varför händer detta? anyone?

Nu har jag tyvärr ingen riktig erfarenhet av det här, men baserat på liknande berättelser så låter det som en panikattack tycker jag.(?)



Skulle för den delen även kunna ha något med detta att göra?

Vad är det i deras beteende du inte gillar?
Mår du dåligt om dina nära vänner kramar dig och ställer samma frågor?

Galet! Känner verkligen igen mig i det du beskriver.
Lider också av social- och panikångest (det har dock blivit bättre på senaste) men samma problem kvarstår; jag rent av Avskyr släkttillställningar.
Precis som du känner inte jag heller att jag 'behöver' prestera, de flesta känner ju mig sen innan jag kände mig själv.

Jag har kommit fram till att det just jag "äcklas" av är,
1; det eviga kallpratet
och 2; maskerna som alla bär för att visa hur lyckliga de är.
Det blir så falskt för mig, alla upprätthåller en form av glitter-pyntad fasad och springer runt och flinar och flabbar åt allt möjligt. Det finns inget djup i det överhuvudtaget, inga stora tankar, alla lever glatt i sin lilla mikro-värld, frossar, ställer samma frågor varje gång och skryter om sina framgångar. Jag är inte bekväm i det skådespelet, tror inte ens att jag vill vara bekväm i det, därför försvann jag iväg i parti och minut. (Gör det fortfarande, kom igen, andningspauser är nödvändigt.)

Det enda rådet jag har till dig är att försöka komma underfund med Vad det är som triggar igång ditt obehag, vad det är du verkligen vantrivs med. För mig lättade det lite då iallafall. Försök att inte klandra dig själv.

Och angående könsorganet, jag kunde få ett ilande (inte just under släktträffar kanske) när jag kände extremt obehag i tonåren. Varför vet jag inte, men vet att jag inte är ensam om det och att det inte är helt ovanligt. Don't worry, kroppen beter sig underligt under stress och ångest.
Du är inte ensam.