Citat:
Ursprungligen postat av
Redoxreaktion
Det är som du säger. Vi har diskuterat detta en hel del på psykologiforumet men ännu mer på filosofiforumet.
Om man inte är rädd för döden, så lever man egentligen bara vidare för att självbevarelsedriften på något sätt ändå är starkare än insikten att allt är meningslöst, plus någon sorts anständighetskänsla mot ens anhöriga, om man har sådana. Något som jag har upptäckt är att man, trots insikten att allt egentligen är ett och samma som bara tar sig uttryck som olika fenomen, har någon sorts absurd längtan efter nya upplevelser, fast dessa egentligen bara är ett sken. Allt i hela universum är en massa i grunden enormt banala saker som bara går i rundgång.
De riktigt starka hoppar av. Vi svagare får dras med eländet så länge vi orkar.
Man slipper lida. Esse est pati. Därför är självmördarna starkare än vad vi som sitter kvar här och tramsar är.
Märk att jag är konsekvent och medger att jag själv ännu inte har varit stark nog att ta livet av mig. Det enda anständiga skälet är egentligen att inte såra min mor. Allt annat är bara riktigt kassa svepskäl.
Den ständiga diskussionen om meningen med livet. Som sagt ett ämne som diskuterats flitigt inom filosofi forumet. Livet består väll mycket att skaffa sig nya egentligen meningslösa tidsfördriv (erfarenheter). För att själv ha någon personlig meningsfullhet i sin vardag.
Great minds thinks alike återigen blir jag imponerad av dina givande svar. Det är också det största skället som håller mig tillbaka. Man vill inte såra sina föräldrar. Så man lever främst för deras skull.
Men för att svara på ts fråga, tvång, vi är tvugna att leva vårt liv tills på ett eller annat sätt dör
