Hur kommer man ur denna skadliga livsstilen?

Hej Flashback!

Jag har så långt jag kan minnas lidit av något psykiskt besvär sedan barndomen som resulterat till att jag från 12-13 års åldern fram till idag (är 20 år gammal) levt ett mycket isolerat och faktiskt skadligt liv.
(Enda psykiska besväret jag har diagnosticerats med än så länge är trichotilomani).

När jag gick grundskolan och gymnasiet var jag nästan helt utan umgänge och så är det även nu efter gymnasiet trots att jag nu faktiskt har möjlighet att skapa ett socialt liv, men känner inte för det liksom.

När jag slutade gymnasiet hade jag inte en enda tanke inför framtiden utan jag ville gå hem och läggs mig i min säng, försvinna från omvärlden, vilket jag nu gjort känns det som.

Så lite kort om den destruktiva livsstilen jag vill komma ur:
Jag vill sluta tycka att allting är meningslöst och dödstråkigt.
Jag vill sluta eller skära ner ordentligt på aktiviteter som blivit flyktbeteenden från verkligheten (tv spel, dator spel, slösurfande på nätet)

Har haft flickvän, 2 vänner man verkligen uppskattat, har tagit körkort, rest utomlands med mina föräldrar men är nästan helt likgiltlig inför allt och alla verkar det som. Finns ingen glädje.

Hur gör jag detta och vad är det för fel på mig tror ni?

En tanke är att du kanske har bristande känslomässig kontakt med dig själv. Det går att träna upp. En annan tanke är om du burit en förlust av något slag inombords alltför länge så att det till slut påverkar allting. Svaret vet nog du.

Att vända sig till lämplig psykolog kanske är ett alternativ?

Låter vettigt.
Hur tränar man upp detta?

Tyvärr är det ju inget som direkt saluförs av vårat samhälle, inte ens av psykiatrin. Så man får göra det mest på egen hand. Det finns sorgbearbetning, men det bygger på att man bär på en sorg att bearbeta och att man kan genomföra programmet med en partner eller en väldigt närstående på annat sätt.
Om det mest är att man av olika skäl inte utvecklat sina känslor under livet ser jag det som att man måste försöka själv. Vara sin egen soldat. Förstås utifrån olika idéer som finns, folks erfarenheter och så vidare.

Fråga dig själv vad du berörs av. Om det där finns någon gemensam nämnare. Om du berörs av musik och film etc, kan du använda dig av det för att försöka påverka dig att reagera känslomässigt. För ju mer man känner någonting inför det man gör, desto mer avtar oberördheten inför samma sak. Sedan om problemen är djupgående då vet jag inte. Jag skulle rådfråga en privat psykolog av hög klass, hur man nu hittar en sådan, och söka information på nätet om olika tekniker för att utveckla självkännedom osv.

Bryt med allt. Om det är något som inte fungerar som gör ditt liv miserabelt men du inte kan komma på vad så har du inget att förlora. Har du Cash?

Jag var exakt i din sits efter gymnasiet. Minns hur jag, likt du beskriver det, bara gick hem och pustade ut. Hela sommaren gick åt att bara komma ifrån det där. Mitt svar på problemet blev att först flytta utomlands till en större stad och varmare kultur, något som betytt ALLT för mig. Hittade livsglädje och insåg helt plötsligt att det inte bara handlade om att jag var knasig. Reste runt lite mer sen och pluggar nu i en av Sveriges tre största städer. Är en bit ifrån där jag vill vara men är en god bit på vägen (är 23 år). Kämpa på, du kommer stöta på problem och även fortsättningsvis känna dig mer eller mindre utanför, men känslan att gå sin väg är ljuvlig Skulle tipsa om språkresa, jättebra sätt att lära känna ny kultur, nytt språk och många olika människor.

Menar du att du var isolerad under en period och att du en dag bestämde dig för att dra utomlands? Isåfall, varför det? Vad gör det för skillnad

Det var helt enkelt något jag verkligen ville. Träffade på så sätt nya människor lätt som även dem var i samma situation. Inte så konstigt egentligen, verkligen något som gav ny kraft och energi.