Jag skriver och delar med mig av detta för att ventilera mig. Och det behöver inte bli nån "tycka synd" om tråd. Det som har hänt har hänt, och finns inget man kan göra nått åt det. Ville mest höra hur ni resonerar och om ni själva eller känner nån annan som har råkat ut för detta.
Till problemet då. Det har nu gått 2 år sen jag och min fru gifte oss. Och ja, vi är fortfarande lyckligt gifta och har 4 barn. Men nu i efterhand när man tänker tillbaka på bröllopstiden så gör man tyvärr inte det enbart med glädje. Finns nu även tomma luckor som man söker svar på, och även lite sorg.
Planeringen av ett sommarbröllop var i full gång. Inbjudningarna skickades och en festlokal bokades.
100 tals timmar av planering som t.ex menyn, kläder, smink osv.
Ca 5 månader innan bröllopet så berättade jag för min dåvarande bästa vän att jag önskade honom som bestman. Han blev givetvis glad och tackade ja på stående fot. Min fru ordnade med en tärna som skulle vara hennes hjälpreda. Vi tycker själva att vi var ute i god tid. Dagarna gick och jag behövde ej tänka så mycket på resterande planering då min bestman lovat att hålla i det.
Men när det endast var 1 månad kvar till bröllopet och min vän inte hört av sig ännu så ringde jag honom. Inget svar. Gick ej att få tag på honom. Det slutade i alla fall med att jag själv fick ordna allt och göra bröllopshäften där man t.ex skriver något om varje gäst o s v. Sånt man egentligen inte ska göra själv då det ska bli som en överraskning för oss som gifter oss.
Men men, nu blev det så och det gick bra. Inbjudningarna hade givetvis gått ut för ett bra tag sen, men när dagen för osa passerat hade min bestman inte svarat ja eller nej på inbjudan ännu. Jag ringde igen, men gick ej att få tag på honom.
Det slutade som ni kanske förstår med att han varken svarade på inbjudan eller dök upp på bröllopet. I samband med detta så fick jag heller ingen svensexa. Jag fick däremot anstränga mig och slita som ett djur för att få allt att gå ihop. När det var endast ett par dagar kvar så hoppades man fortfarande på att nån skulle komma och överraska med en svensexa. Men igen. Inte ens mina bröder gjorde nått för mig.
Här bjuder man in till bröllop och fest, och sen har min fd bästa vän inte ens mage att svara på inbjudan. Han kom inte på bröllopet och någon bestman fick jag aldrig ha. Givetvis bangade min frus tärna också då hon fick reda på att hon skulle bli tvungen att gå ensam upp för altaret i kyrkan. Så min fru och jag fick gå själva upp för kyrktrappan. Min frus s k tärna dök i alla fall upp på bröllopet med min frus andra tjejkompisar. Men inte heller dom ordnade nått för min fru, så ingen möhippa heller.
På festen efter så kommer nästa chock. En av mina äldsta vänner reser sig upp efter att middagen och tackar för sig. Hans skyller på att hans pappa har vart med om en bilolycka. (Detta var inte sant, fick vi reda på i efterhand) Han kom alltså endast för att dricka och äta gratis, sen drog han.
De andra gästerna gick hem redan efter klockan 22.00 och kvar själva var endast jag och min fru. Våra vänner gick hem dom också. Så där satt vi ensamma kvar med en massa sprit och mat. Vi hade ju hoppats på dans och fest långt in på småtimmarna. Men icke.
Så nu i efterhand när man ser tillbaka på det här så var det så misslyckat det kunde bli. Men det viktigaste av allt var att jag fick min fru. Våran kärlek är det viktigaste och just då var vi lyckliga. Men nu 2 år efter när man smält allt så undrar man fortfarande varför?
Frågorna är många, svaren är få.
Till problemet då. Det har nu gått 2 år sen jag och min fru gifte oss. Och ja, vi är fortfarande lyckligt gifta och har 4 barn. Men nu i efterhand när man tänker tillbaka på bröllopstiden så gör man tyvärr inte det enbart med glädje. Finns nu även tomma luckor som man söker svar på, och även lite sorg.
Planeringen av ett sommarbröllop var i full gång. Inbjudningarna skickades och en festlokal bokades.
100 tals timmar av planering som t.ex menyn, kläder, smink osv.
Ca 5 månader innan bröllopet så berättade jag för min dåvarande bästa vän att jag önskade honom som bestman. Han blev givetvis glad och tackade ja på stående fot. Min fru ordnade med en tärna som skulle vara hennes hjälpreda. Vi tycker själva att vi var ute i god tid. Dagarna gick och jag behövde ej tänka så mycket på resterande planering då min bestman lovat att hålla i det.
Men när det endast var 1 månad kvar till bröllopet och min vän inte hört av sig ännu så ringde jag honom. Inget svar. Gick ej att få tag på honom. Det slutade i alla fall med att jag själv fick ordna allt och göra bröllopshäften där man t.ex skriver något om varje gäst o s v. Sånt man egentligen inte ska göra själv då det ska bli som en överraskning för oss som gifter oss.
Men men, nu blev det så och det gick bra. Inbjudningarna hade givetvis gått ut för ett bra tag sen, men när dagen för osa passerat hade min bestman inte svarat ja eller nej på inbjudan ännu. Jag ringde igen, men gick ej att få tag på honom.
Det slutade som ni kanske förstår med att han varken svarade på inbjudan eller dök upp på bröllopet. I samband med detta så fick jag heller ingen svensexa. Jag fick däremot anstränga mig och slita som ett djur för att få allt att gå ihop. När det var endast ett par dagar kvar så hoppades man fortfarande på att nån skulle komma och överraska med en svensexa. Men igen. Inte ens mina bröder gjorde nått för mig.
Här bjuder man in till bröllop och fest, och sen har min fd bästa vän inte ens mage att svara på inbjudan. Han kom inte på bröllopet och någon bestman fick jag aldrig ha. Givetvis bangade min frus tärna också då hon fick reda på att hon skulle bli tvungen att gå ensam upp för altaret i kyrkan. Så min fru och jag fick gå själva upp för kyrktrappan. Min frus s k tärna dök i alla fall upp på bröllopet med min frus andra tjejkompisar. Men inte heller dom ordnade nått för min fru, så ingen möhippa heller.
På festen efter så kommer nästa chock. En av mina äldsta vänner reser sig upp efter att middagen och tackar för sig. Hans skyller på att hans pappa har vart med om en bilolycka. (Detta var inte sant, fick vi reda på i efterhand) Han kom alltså endast för att dricka och äta gratis, sen drog han.
De andra gästerna gick hem redan efter klockan 22.00 och kvar själva var endast jag och min fru. Våra vänner gick hem dom också. Så där satt vi ensamma kvar med en massa sprit och mat. Vi hade ju hoppats på dans och fest långt in på småtimmarna. Men icke.
Så nu i efterhand när man ser tillbaka på det här så var det så misslyckat det kunde bli. Men det viktigaste av allt var att jag fick min fru. Våran kärlek är det viktigaste och just då var vi lyckliga. Men nu 2 år efter när man smält allt så undrar man fortfarande varför?
Frågorna är många, svaren är få.