att sluta ta sin medicin

Har funderat relativt länge hur vanligt det är att människor som behöver någon typ av antideppressiv medicin faktiskt slutar att ta den, fast personen innerst inne vet att medicinen gör en gott, men slutar ändå, fast man vet att det innerst inne är helt fel?
jag har varit inom psykiatrin relativt länge, nästan 20 år, det är inte första gången jag bestämmer mig för att sluta med den, men jag vet samtidigt att jag kommer må sämre och sämre, när jag slutade sist så blev jag inlåst på sjukhuset på LPT och det är ju självklart ingenting som jag direkt längtar efter...
Är det vanligt att människor gör så här, mot sig själv och med rädsla av att söka hjälp för att risken är stor att bli inlåst?

Jag tror det är vanligt just med antidepressiva mediciner att människor inte upplever att de ger någon märkbar förbättring, och att de lätt slarvar med medicinerna av den anledningen. Känner man inte att man måste ha sin dos för att fungera glöms den lätt bort. Att slarv eller avbrott i medicineringen kan leda till en hastig dipp är man inte beredd på, antingen för att man inte ser skillnad på sitt mående innan och under medicineringen eller för att man inte har utsättningssymtom i åtanke.

Själv slutade jag med mina stämningsstabiliserande förra sommaren utan att berätta för någon, jag blev extremt trött av dem men kunde ändå inte sova ordentligt och jag blev så desperat efter att orka något att jag helt sonika slutade ta dem. Gick i runt sex veckor utan dem och eftersom jag haft en hög dos var jag rädd för att börja själv igen då jag inte visste om jag kunde börja på min vanliga dos direkt eller skulle trappa upp, jag vågade inte berätta för min läkare vilken idiot jag var heller. Men då min psykolog påtalade att han tyckte jag var märkbart förändrad till humör och manér och han drog ur mig ett erkännande insåg jag hur labil jag faktiskt var utan dem. Fick börja trappa in dem igen samma dag.

Jag har gjort så några gånger. Ett par av gångerna har jag vetat längst inne att det inte kommer att gå bra men jag har slutat ändå. Just nu är jag jättefrestad att sluta igen.

Visst är det sjukt hur extremt frestad man blir?
Jag vet inte hur många gånger jag har slutat.. Sist var för några månader sen, det gick bra utan medicin i ca 4 veckor, sen gick det sådär och jag blev inlagd på LPT när jag var på läkarbesök, inte vad jag ville...
Då sa jag till mig själv att jag aldrig skulle sluta igen.
Men jag har nu gjort det, nästan iaf, får i mig en halv tablett om dagen men ska äta två, jag slutade inte totalt iaf... 😜

Ah, jag har gjort en liknande kompromiss. Slutat helt med insomningstabletterna (kanske bara bra? Men jag sover inte så bra längre) och tar 1/4 av en annan medicin. Brukar sluta riktigt dåligt för mig med men det är så svårt att acceptera det där med att äta medicin och att låta bli att fatta dumma beslut.

Låtsas för handläggare och även för läkaren i psykiatrin att du mår bra alltid då ni möts, dra det ALLTID kortfattat och snacka inte för mycket för dom.

Psykiatrin ger bara ut droger till "medicin", akta dig för det.

tror att alla vi som tar psykofarmaka dagligen i åratal har någon form av inre längtan att bli medicinfria, men å andra sidan vet konsekvenserna av att försöka sluta.
Har själv försökt trappa ned på doserna av mina mediciner, men har alltid slutat med förvärrad depression och värre symptom.

Motiven kan vara många; rädsla för hälsoeffekter, rädsla för långsiktiga biverkningar, att man känner sig avtrubbad, att man vill testa utan, att anhöriga är emot medicineringen, att man är anti psykofarmaka och anti psykiatri, att man tycker det kostar för mkt pengar att hämta ut medicinen mm. mm.

Vissa är beredda att ta chansen att prova att sluta, kanske också delvis för att se om det går utan eller ej.

Det verkar vara många med samma tankar, efter vad jag hört.

Jag har slutat några gånger. För mig hänger det ofta ihop med att jag går upp i varv (jag har bipolär sjukdom) och tycker att jag ska minsann klara mig utan kemikalier och leva ett naturligt liv. Det går ju sådär, om man säger så... Senast blev det så inihelvete fel så nu har jag nog faktiskt accepterat medicinerna. Jag tar hellre lite piller än sitter inlåst på LPT i månader eller kanske tar livet av mig. Men det är ju mitt personliga val.

Du är åtminstone verkligen inte ensam om att tänka i dessa banor och du är ingen dålig person för det. Försök ändå om du kan att analysera situationen logiskt och inte enbart låta känslorna styra. Visst kan du sluta med medicinerna men då ska du vara medveten om vad du har för problem med dem, och hur du ska lösa situationen istället (på ett realistiskt sätt).