Har just läst "Chefen fru Ingeborg" och "Markurells i Wadköping", och tycker den förstnämnde var överlägsen ur ett psykologiskt perspektiv, och påminde en hel del, som Fredrik Böök även nämnde i sin recension, om Manns "Döden i Venedig", som är en av mina starkaste läsupplevelser. De sista 50 sidorna var verkligen en otrolig fröjd att läsa!
Jag fick inte riktigt grepp om karaktärerna i Markurells, och kände att många delar var onödigt utdragna - något jag aldrig kände med fru Ingeborg. Men det kanske berodde på att jag läste dem så tätt intill varandra, och jämförde den senare med den förre.
Ljuvligt utdrag från fru Ingeborg:
Citat:
Stora och allvarliga människor möta stora och allvarliga öden. Det är deras privilegium att ej begå små felsteg och ej ådömas futtiga straff. De böta med livet där andra slippa undan med några sömnlösa nätter, utsvävningar eller en lättköpt självövervinnelse. Under det att hundratals och tusentals profeter i ständigt växande skara förkunnar för mänskligheten skilda läror och piska henne var och en med sin piska, har den förvirrade och tröttkörda mänskligheten sökt vila i det dödvatten, som kan kallas cynism eller tolerans eller liknöjdhet. Allting är kanske lika bra. Minska alla mått, så blir konststycket att leva lättare. Se så små och bräckliga vi äro, bara barn! Låt oss tycka synd om oss, låt oss inte vara stränga. Kvar bland dessa småttingar gå de allvarliga och högtidliga, mastodonter, fördröjda urtidsdjur. Och småttingarna ta i ring kring dem, dansa och skratta. De stackars högtidliga lida inte stort därav. Deras blickar äro riktade mot en stjärnrik himmel. Där glänser Plikten bredvid Kärleken. Småttingarna tro inte att det är stjärnor: småttingarna tro att det är leksaker. De högtidliga veta bättre besked. Det är stjärnor, det är makter som bestämma över liv och död. De högtidliga äro astrologer. När Kärleken kommer i opposition till Plikten se de ett tecken, som bådar döden. De betyga Kärleken sin dyrkan genom att kyssa den älskades fot. Och fullborda själva det öde, som förutspåtts – ack, inte av stjärnor men av hjärta och hjärna!
Saxat från Wikipedia om vad Bergman skrev till sin förläggare under skrivprocessen av fru Ingeborg:
Citat:
Den handlar om en modehandlerska i Stockholm. Utan tvivel har ni här årets största succes, ty boken blir mycket välskriven och sorglig. Jag gråter, när jag skriver den. Somliga dagar kan jag för tårars skull icke föra pennan. Då ligger jag på soffan och bara gråter. Andra dagar är jag lite gladare. Men när jag tänker på slutet vill jag hänga mig. Det är så synd om henne. Öppna aldrig en modehandel i Stockholm. Inte efter detta. Det blir emellertid en mycket bra bok. Vad du ska bli glad!
Kan någon här tipsa om en annan mer psykologiskt inriktad roman av Bergman, eftersom jag inte tyckte om Markurells särdeles mycket?
