Litterär kvalitet

Med anledning av Jelinekdebatten skulle jag vilja få till stånd en diskussion om litterär kvalitet.

Många av de som beklagar sig över att Jelinek, eller någon annan författare vars verk de inte gillar, uppskattas av "en självutnämd, navelskådande elit". Kejsaren är naken , hävdar de - de kvaliteter som eliten kan se finns inte, eftersom gemene man och mannen på gatan inte kan se dem.
I vilken mån har de rätt?

Andra grinollar klankar ned på vad de uppfattar (ibland med rätta, ibland inte) som politisk anstrykning - är det fel slags politik i texten gillar de den inte och vice versa.
Hur är det med er, kan ni uppskatta skönlitteratur eller annan konst som god konst, även om ni inte instämmer i det politiska? Gillar ni vissa verk bara för att de politiska aspekterna stämmer överens med era egna?

Blev lite rörigt och ofullständigt det här, men ni andra kan väl spinna vidare så återkommer jag.

Edit: stavfel

Kul att nån drar igång den här debatten. Ska försöka hinna svara ikväll men jag måste iväg snart. Jag kommer som alla förstår att helhjärtat ställa mig på elitens sida mot populisterna (Dan Brown på nattygsbordet - Gu' va' bra den ä') i den här frågan.

Grrr... Jag hade hoppats komma hem och finna den här tråden nernassad av populistflams att sätta tänderna i. Typ:

mann kan ju inte säja vem som är bäst sådär för det är ju ändå bara åsikter. och dotojevskij är inte bättre än bob hanson bara för att dem säjer så på kultursidoroch det kultureliten gillar är ändå bara skit

Men men inget alls...

Så då kommenterar jag bara det där om politiken. Författare är ett släkte med livlig fantasi, som ibland får dem att tro att rena vansinnigheter går att omsätta i realiteten likaväl som på pappret. Man bör alltid ta deras politiska uppfattningar med en nypa salt och istället se till vad de skapat rent konstnärligt och vara milt överseende med deras verklighetsuppfattning.

Jag skulle aldrig uppskatta ett verk av det skälet att författarens politiska uppfattning stode i samklang med min egen. Tvärtom ratar jag ett sådant om det är illa och dumt skrivet med lika stor avsmak som jag med gillande omhuldar något som ginge stick i stäv mot mina uppfattningar bara det är avfattat med intelligens, stilkänsla och ackuratess och jag någorlunda kan sätta mig in vad som frambragte sådana tankar.

Jelinek sminkar sig dåligt och skriver skittjocka böcker. Men jag antar att det finns en god anledning till varför hon fick Horacepriset förra året. Jag har inte riktigt hunnit sätta mig in i den här debatten än, och ska den fortsätta att föras av surkukar på kultursidorna känner jag mig nog inte heller särskilt manad därtill.

Förutsätter litterär kvalitet läsvänlighet? Jag är kluven. Den ende nobelpristagare jag hittills tagit mig tid att läsa, Gao Xinjiang, tyckte jag var grådaskig och pratig och gav mig mycket lite. Trots detta är jag ganska övertygad om att hans böcker kan läsas med stor behållning av t.ex. litteraturvetare och belästa kritiker, som har en större vana att urskilja medvetna formgrepp, tematiska mångtydigheter och annat som går pleti och kreti förbi.

Det är dessa böcker priset bör gå till, eftersom de böcker som älskas av massorna ändå blir lästa.

Jo... Jag vill säga att kvalitet känns igen på samma sätt som man känner att en kärleksscen går över i kuk-och-fitta.

Det är subjektivt, mao. Fast de flesta känner igen en porrfilm.

Jag har rätt bra koll vad som är bra och dåligt, tror jag. Det mesta av det jag tyckte om som barn tycker jag fortfarande om. Det mesta jag läste som arg tonåring tycker jag fortfarande om.

Stig Larsson talar om en absolut kvalitet, som i framtiden kan vägas på våg. Stig ÄR väldigt bra. Säkert hans kompisar också! Jag tror att SL skulle hålla med mig när jag menar att SMAK är just FYSISKT. Man KÄNNER kvaliteten. Eller citerar jag bara Stig Larsson?

Problemet med de senaste årens Nobelpris i litteratur känner jag är att de inriktats mot författare som akademien iofs kanske tycker har kvalitet, men som också är relativt ouppmärksammade. Principen blir att den som skriver kvalitativt, men uppskattas av massan ratas automatiskt.
Mitt intryck är att valet av Jelinek bara delvis grundades på hennes förmodade kvalitet, och i kanske högre grad på det faktum att hon inte går hem i stugorna.

Det är klart att det finns verk som går över huvudet på "vanligt folk" och därför i praktiken inte har några kvalitéer för dessa, och givetvis är det många inom kulturetablissemanget som till följd av detta uppskattar de verken lite extra - man vill ju gärna se sig själv som mer högstående än sina medmänniskor. Men när det gäller Nobelpriset så kan jag inte riktigt förstå kritiken. Det är trots allt en privat stiftelse som står för prispengarna, inte skattebetalarna (må sedan vara att jippot omkring tär på statskassan).

Vad beträffar litteratur och politik är det väl generellt sett ett plus om jag delar författarens åsikter, men allt för tydlig propagandakaraktär är aldrig någonsin bra. Och ja, ibland har jag med stor behållning läst författare vars politiska övertygelser varit helt motsatta mina egna.

Det är nog mycket sällan jag bryr mig om den politiska ideologin som författaren står för. Mycket bra litteratur finns ju på vänsterkanten och det är ganska långt i från vart jag placerar mig själva politiskt.

Däremot så uppskattar jag inte böcker som på manipulerande, propagandistiskt sätt försöker pracka på mig - inte ens om det är min egen åsikt.

Sven Wolter sa något vettigt i något tv-program en gång: Fakta och statistik går att vrida och vända på och manipulera. Men inte konsten - då krackelerar den. (säkert hopplöst felciterat...)

Alltså oavsett hur politiskt vinklad konst egentligen är kommer den inte bli bra om den är förljugen och tillgjord. Det kanske är påstående som "så här kan det vara" eller frågor "Varför är det så?" men bra litteratur svarar knappast på frågorna - det gör läsaren. Och då blir politisk ideologi inget problem.

Vad gäller kvalitet så vill jag säga så här: bra litteratur är litteratur som du kan få upplevelser av. Viss litteratur kräver oerhört mycket mer förkunskap för att du skall få några upplevelser. Omvänt så kräver viss litteratur att man verkligen inte har några förkunskaper alls för då kräks man över hur usel den är.

Det är klart att det är en styrka hos litteratur som spänner över en så pass stor bredd att man kan uppskatta den på flera plan, oavsett förförståelse. Böcker såsom Gullivers resor är ett bra exempel: även små barn kan tycka att det är spännande och roliga. De vuxna ser helt andra "roliga" saker i boken.

Att få nobelpriset i litteratur kan likans vid att få det i någon annat område. Det vill säga att man har lagt ännu en byggsten i det oehörda bygget inom det området - liknande det man gjort inom naturvetenskapen för att få nobelpris där. Hur många kan uppskatta att någon har upptäckt att en molekyl i en viss cell hos ett visst djur i vissa situationer uppför sig på ett visst sätt? Troligtvis bara de som bara är väldigt insatt i ämne. Naturligtvis kan det hela förenklas, generaliseras och populäriseras så att gemene man känner att han uppskattar det.


Ja det handlar alltså inte om åsikter. Naturligtivs kan man ha olika åsikter. Men det krävs att man har samma ramar och samma förförståelse för att kunna se på ett verk med samma ögon och på så vis jämföra sina åsikter. Naturligtivs finns det inte två personer med samma erfarenhet men man får generalisera något.