Att tro att man vet allt

Att ha självförtron att säga att man vet allt är inte detsamma som att säga att man vet allt.

Jag vill påstå att det där med sinnessjukdom är en fördom... vet man hur man vet och håller sig till sanningen är man allvetande, till skillnad från troende/anande/antagande.

/Allvetande sanningsägare

Min uppfattning har förändrats sedan detta inlägg och jag håller med dig här.

Jag tror faktiskt att man kan veta allt utan att vara sinnessjuk. Jag tror att all information finns inom oss, andligen talat.

Jag har märkt att om man bara uttalar sig starkt om sånt man faktiskt vet mycket om, t ex pga erfarenhet och utbildning, så får många intrycket att man är en sån som vet allt, vilket är najs, eller att man är en sån som TROR att man vet allt, vilket är mindre najs. Att vara väldigt säker på ett fåtal saker som man uttalar sig om är ju inte alls samma sak som att även vara väldigt säker på allt annat som man inte uttalar sig om.

Kan möjligen motverkas med att göra lite mer som alla andra och chansa lite mer om grejer som det är rätt så uppenbart att man inte vet så mycket om?

Alltså: Jag tror att Sverige vinner mot Belgien med 5-0. Zlatan gör hat trick. Och detta kan jag se i min kaffesump. Och sen vinner vi nog hela EM! Btw, är Ravelli fortfarande Sveriges målvakt? När vi gräver guld i ... Frankrike!

Varje människa är kopplade till varandra på något sätt.

Ser det mer som ett pussel där man själv är en pusselbit till helheten, man kan tro att man vet allt, men man kommer inte veta att man inte vet allt.
Att tro, att veta, att imitera skiljer sig gentemot varandra på så sätt att subjektet till dessa har annorlunda strukturer men kärnan beror ju också på vilket område man pratar om och utfallen blir oftast olika då dessa tre har en sanning i sig.
Man får ta med en sådan ekvation när man antingen tror sig veta allt, kanske "vet allt", imiterar att man tror/vet allt.

Sedan får man ju också lägga märke till vad man eggar upp sig över, att folk är "idioter", eller andra ting som man lägger energi på, för det här kan vara ett varningstecken över sina egna bristningar när man samtalar med sig själv och är ärlig i den mån att ställa rätt frågor som kanske kan vara jobbiga.
Som t.ex om man själv är en idiot? Hur blir man en idiot? Och har man själv gjort något idiotiskt?
Många hakar upp sig över vad andra säger/skriver men glömmer av dessa små tendenser som får en att eggas upp i onödan faktiskt då subjektet är inom dig själv då det är du som lever ditt liv.

Ser erfarenheter som böcker, vissa är innehållsrika medan andra inte är det för en själv.
Sedan så kan man säga/skriva på så sätt att man lägger fram två böcker på bordet, men man öppnar dom inte, hur kan du urskilja vilken bok som har bokstäver i sig eller har helt blanka sidor?
Vad är mest innehållsrikt egentligen? Ena boken (kanske) är en imitation, medan den andra är "äkta" om man säger så och nu får man låta fantasin flöda för man gör saker och ting värda efter man förstått innebörden av värdet i sig.
Boken som har bokstäver i sig kanske innehåller hämnd, hat, sorg etc.
Medan den andra boken är blank, men betyder det att den är innehållsfattig om man börjar skriva i den eller märker av att den är till för folk som inte kan se.
Men som sagt man ska välja en bok att ta upp från bordet utan att ha sett vad för innehåll böckerna har.

Aristotle - The more you know, the more you know you don't know.
Tror på detta citat, för hur ska jag veta allt med begränsad information då tid är oändlig medan vi människor inte är odödliga precis och om så vore fallet så hur skulle vi veta vad som kommer efter tiden av att vara odödlig när man inte vet vad dödliga känner eller upplever i nära-döden-upplevelser.

Människor är kopplade till varandra på ett eller annat sätt, och det är vad jag vet.