Kontinental filosofi är i stor utsträckning upplevelsecentrerad, och har en subjektiv, intuitiv prägel. Det är en analys av den mänskliga upplevelsen, med alla dess absurditeter. Kontinental filosofi försöker att nå sanning genom att associera med sin egen upplevelse av världen.
Analytisk filosofi är mer formell, och gör ett visst anspråk på allmängiltighet. Människors subjektiva upplevelser har ganska lite med den analytiska filosofin att göra, utöver som avstampspunkt för abstrakta, formella resonemang. Analytisk filosofi försöker att nå sanning genom att dissociera från sin egen upplevelse av världen.
Man kanske skulle kunna säga att den kontinentala filosofin befinner sig halvvägs mellan "filosofi" och poesi, medan den analytiska filosofin befinner sig halvvägs mellan "filosofi" och matematik.
Konflikten däremellan grundar sig i att någon som känner sig mer hemma i den ena skolan använder sina egna verktyg för att hantera ett problem stipulerat av den andra. Oftast ser det då ut som att man hanterar nonsens. Infallsvinklarna är för olika.
