–
Om inte regeringen neutraliserar EG-domstolens dom i Lavalmålet, så tänker vi ställa till med jäkelskap i nästa avtalsrörelse. Så kan man sammanfatta LO:s Wanja Lundby-Wedins debattartikel i DN 18 januari.
Domen i EG-domstolen var på många sätt historisk. För första gången så etablerades principen om proportionalitet i svensk rätt. Den har alltid funnits där, genom att vi har skrivit under traktat om de gemensamma mänskliga rättigheterna i Europa, och i och med inträdet i EU.
Däremot har man gärna hoppat över de paragraferna i tillämpningen av lagarna i det som eufemistiskt kallas ”den svenska modellen” där två olika läger har tagit på sig att ingå avtal på individers vägnar över huvudet på berörda individer.
Det här har lett till märkliga effekter, som att ett fackförbund helt sonika har vittjat plånböckerna på de som varit anställda inom byggsektorn, och det helt oavsett om de anställda varit medlemmar av sagda fackförbund eller ej.
Och det har lett till sådana effekter att företag som betalar avtalsenlig minimilön enligt svenska kollektivavtal, som i fallet med Laval un Partneri från Lettland, som betalade sina anställda 109 kronor i timmen – dvs miniminivån enligt det svenska kollektivavtalet – ändå fick se sig lagda i blockad, och sedermera både utjagade ur landet och slagna i konkurs.
Skälet till blockaden och konflikten var att fackförbundet Byggnads ville att Laval un Partneri skulle betala snittlönen för byggnadsarbetare i Stockholmsområdet, nämligen 145 kronor i timmen.
Det var bland annat detta som EG-domstolen slog ned på i sin historiska dom. Byggnadsarbetareförbundet och de fackförbund som gick in i en sympatiåtgärd agerade inte proportionellt, och därför förlorade de målet trots att Generaladvokaten gick på regeringens och fackets linje.
Detta försöker nu Wanja Lundby-Wedin negligera genom att halta in i ett resonemang om att eftersom domstolen inte var unisont enig i alla frågor, så var det något fel på domen. Och så efterlyser hon en juridisk återställare som ska göra allt som det var innan domen.
Problemet för Wanja Lundby-Wedin är givetvis att Sverige inte har rätt att ensidigt bryta mot både paragraferna i deklarationen för de mänskliga rättigheterna inom Europa, eller mot de traktat vi skrev på i förbindelse med medlemsansökan till EU.
Det duger inte att nu komma och säga att vi ska vara olydiga mot EU, när det går dem emot, medan LO resolut säger att vi ska vara jättelydiga och bäst i klassen när det gäller andra frågor inom EU.
Om nu Sven Otto Littorin bestämmer sig för att presentera lagstiftning som går LO till mötes – helt otänkbart är det ju inte med tanke på hans tidigare uttalanden –
så förändrar det ingenting i sak, nämligen. Lagarna bryter fortfarande mot proportionaliteten och kommer att slås ned i framtida domar. Dessutom riskerar landet att få betala vite för ohörsamhet.
Nej, LO måste inse att slaget och kriget är förlorat, och göra sitt bästa av situationen – nämligen det man borde ha gjort från början. Och det är att se till att man är till för sina medlemmar, och att man verkar för sina medlemmar, och att man låter bli att försöka omyndigförklara de som valt att stå utanför LO-förbunden.
LO kan inte längre räkna med att staten ska gå in som garant för LO:s inflytande längre. Det är inte statens uppgift, och det är inte statens roll. Och detta är den främsta lärdomen man kan dra av den nesliga förlusten för Byggnadsarbetareförbundet i EG-domstolen.
Och saken blir inte bättre av att LO likt en tjurig fyraåring försöker hota sig till ett inflytande. Det hjälper nämligen ingen, särskilt inte LO.
http://bloggenbent.se/modules/wordpress/2008/01/18/lo-hotar-landet-med-konflikter/