Hej kära FB.
Kan börja med att berätta att jag är en kille i 20-25 åldern som lider av vad jag ser som ett väldigt jobbigt problem.
Långt bak i tiden var jag en väldigt ambitiös grabb. Jag ansågs smart, allmänbildad och mycket intresserad av saker som faktiskt var intressant för mig. ”Klassens clown” FICK man ofta höra. På senare år har detta fallerat. Skulle nog vilja påstå att det började kring gymnasiestart och har bara fortlöpt efter de. Saker som numera gör mig intresserad är bara intressant en stund, så fort det blir minsta jobbigt kan de bli så att jag lägger ner. Eller slutar tänka, tittar på något utan att titta.
PROBLEMATIKEN ligger i att jag släpper hjärnan. Låter fånigt men så är det. Jag tänker sällan. Jag försvinner helt ut i ingenstans. Jag kan titta på Tv, i brist på annat, men jag tittar bara, bokstavligen talat. Detta sker ständigt, speciellt när jag är uttråkad, vilket jag ofta är. Jag har fått svårt att faktiskt vara glad, att skratta. Visst kan jag, men i många fall ligger det någon form av tillgjordhet i det, fast jag egentligen kan tycka att det är roligt. Det är som att jag fattar de roliga, men hjärnan uppfattar inte glädjen.
Jag är bra på att prata med folk när vi har något att ”prata om”. Med kollegorna skulle det t.ex kunna vara vad som hände i helgen, men snart därefter blir jag tyst då hjärnan är tom och livlös. Vänner går bra men samma där, jag måste ha ett ämne att diskutera.
I vissa fall har jag trott att jag har dålig hörsel, men det grundar sig egentligen i att jag omedvetet inte lyssnar. När folk pratar med mig försöker jag lyssna, men så försvinner de. Som att jag tittar på dom utan att egentligen förstå vad dom menar. Fast jag förstår. I situationer som kräver uppmärksamhet, ta arbetsveckomötet som exempel, lyssnar jag. Men så efteråt vet jag knappt vad som sagts.
Mina ögon och ansiktsuttryck utstrålar liksom livlöshet. Jag bara är där. Man kan nog tro att jag är både tjurig, omotiverad, ointresserad, förlorad. Dum....
Faktum är att flera gånger under tiden jag skrivit detta, har jag helt försvunnit. Försök infinna er i känslan att ni helt släpper hjärnan. Ni ser saker, (ja för att ögonen är öppna) men man är liksom inte där. Jämför heller inte detta med dagdrömmar, för då har man i alla fall någonting man tänker på, som cirkulerar. Tänk er att man tittar genom en kikare utan att egentligen veta VAD man tittar på.
Motsägelsefulla egenskaper är att jag har mycket bra självkännedom, har en väldigt bra känsla för saker och ting. Jag är duktig på att hjälpa folk rent mentalt, ja, tro det eller ej.
Kommer jag till en ny arbetsplats har jag väldigt lätt till att hälsa på folk, jag ses som ”framåt”, men sen när de väl gäller att faktiskt komma närmare inpå folk blir de svårt.
Har filosoferat kring om man är deprimerad (mycket möjligt), eller om det bara allmänt är så att jag använt hjärnan för lite senaste tiden. Att man sätt för lite, gjort för lite. osv.
SÅ snälla nu, hjälp mig. Känner ni igen er? Vad ska man göra? Vad kallas åkomman?
Kan börja med att berätta att jag är en kille i 20-25 åldern som lider av vad jag ser som ett väldigt jobbigt problem.
Långt bak i tiden var jag en väldigt ambitiös grabb. Jag ansågs smart, allmänbildad och mycket intresserad av saker som faktiskt var intressant för mig. ”Klassens clown” FICK man ofta höra. På senare år har detta fallerat. Skulle nog vilja påstå att det började kring gymnasiestart och har bara fortlöpt efter de. Saker som numera gör mig intresserad är bara intressant en stund, så fort det blir minsta jobbigt kan de bli så att jag lägger ner. Eller slutar tänka, tittar på något utan att titta.
PROBLEMATIKEN ligger i att jag släpper hjärnan. Låter fånigt men så är det. Jag tänker sällan. Jag försvinner helt ut i ingenstans. Jag kan titta på Tv, i brist på annat, men jag tittar bara, bokstavligen talat. Detta sker ständigt, speciellt när jag är uttråkad, vilket jag ofta är. Jag har fått svårt att faktiskt vara glad, att skratta. Visst kan jag, men i många fall ligger det någon form av tillgjordhet i det, fast jag egentligen kan tycka att det är roligt. Det är som att jag fattar de roliga, men hjärnan uppfattar inte glädjen.
Jag är bra på att prata med folk när vi har något att ”prata om”. Med kollegorna skulle det t.ex kunna vara vad som hände i helgen, men snart därefter blir jag tyst då hjärnan är tom och livlös. Vänner går bra men samma där, jag måste ha ett ämne att diskutera.
I vissa fall har jag trott att jag har dålig hörsel, men det grundar sig egentligen i att jag omedvetet inte lyssnar. När folk pratar med mig försöker jag lyssna, men så försvinner de. Som att jag tittar på dom utan att egentligen förstå vad dom menar. Fast jag förstår. I situationer som kräver uppmärksamhet, ta arbetsveckomötet som exempel, lyssnar jag. Men så efteråt vet jag knappt vad som sagts.
Mina ögon och ansiktsuttryck utstrålar liksom livlöshet. Jag bara är där. Man kan nog tro att jag är både tjurig, omotiverad, ointresserad, förlorad. Dum....
Faktum är att flera gånger under tiden jag skrivit detta, har jag helt försvunnit. Försök infinna er i känslan att ni helt släpper hjärnan. Ni ser saker, (ja för att ögonen är öppna) men man är liksom inte där. Jämför heller inte detta med dagdrömmar, för då har man i alla fall någonting man tänker på, som cirkulerar. Tänk er att man tittar genom en kikare utan att egentligen veta VAD man tittar på.
Motsägelsefulla egenskaper är att jag har mycket bra självkännedom, har en väldigt bra känsla för saker och ting. Jag är duktig på att hjälpa folk rent mentalt, ja, tro det eller ej.
Kommer jag till en ny arbetsplats har jag väldigt lätt till att hälsa på folk, jag ses som ”framåt”, men sen när de väl gäller att faktiskt komma närmare inpå folk blir de svårt.Har filosoferat kring om man är deprimerad (mycket möjligt), eller om det bara allmänt är så att jag använt hjärnan för lite senaste tiden. Att man sätt för lite, gjort för lite. osv.
SÅ snälla nu, hjälp mig. Känner ni igen er? Vad ska man göra? Vad kallas åkomman?
