Något är fel på mig

Vet inte vad som är fel på mig. Har alltid tänkt så är jag, och inte reflekterat mera över det. Men efter att jag börjat jobba så har jag märkt det mer och mer. Vet inte hur jag ska beskriva mina psykiska problem. Men ska försöka, så bli inte arg om detta kan bli lite luddigt. Eller förvirrande!

Något som jag kan konstatera direkt är att jag har dålig självkänsla, och självförtroende.
Känner inga kännslor direkt, är i regel inte glad. Men visst när det är något roligt kan jag skratta. Är tom i huvudet. Känns som att jag inte tänker men kan tänka ändå. Det låter konstigt och det är svårt att förklara. Är orklöss, har svårt att hitta motivation till att göra saker, men när man väl måste så gör jag ju självklart det. Är allmänt irriterad/arg, en del saker har gått sönder. Bara mina egna saker då. Som jag får en otrolig ångest över efter.

Problem med folk jag inte känner. Som att handla, det är jobbigt blir stressad och vet inte vad jag ska ta vägen. Men något jag har lärt mig leva med. Praktik/Jobbet pratar inte med folk och om jag skulle göra det så var jag tvungen att tänka ut det innan. Även att jag ständigt tänker vad tycker de om mig och pratar det om mig osv. Blir som att jag stänger av och går på auto, och allt ska gå fort. Så det blev oftast fel osv, så kände mig ännu sämre då. Jag vet inte hur jag ska utrycka mig. Så detta kanske inte låter så farligt eller allvarligt. Men det är mer kompliserat och jag vet att det är något fel på mig. Kanske något handikapp eller efterbliven?

Om det är något som är otydligt eller ni har någon fråga så ställ den gärna. Jag ska svara så bra jag kan.

Vet inte om flashback psykologerna kan hjälpa dig så värst, men du har inte tänkt börja hos någon psykolog? Terapi av något slag?

Drumedaren. Tänkte mera om någon kände igen något av det.

Psykolog jodå. Men dem har inte hört av sig, och det var 2 veckor sedan jag gick till läkare. De skulle remisa mig till psykiatrin och de skulle höra av sig föra veckan.

Du får helt enkelt ligga på mer. Psykiatrin är sjukligt sega.

Ska ringa dem imorgon. Tycker det är dåligt av dem att inte ringa.

Mycket av det du skriver kopplar jag till låg självkänsla och dåligt självförtroende, kanske något som i sin tur gjort dig deppig och nere - eller tvärtom, depression som ofta ger just dålig självkänsla/självförtroende. Oron över vad andra tänker, tycker och tror om dig...rädslan att kanske säga/göra/uppfattas som konstig eller fel vilket gör dig stressad, överdrivet självmedveten och kritisk mot dig själv- och då ökar benägenheten att man klantar sig, ytterligare. Kanske en släng av social fobi, eller så är det brist på självkänsla och självförtroende som håller dig tillbaka. Jag tror du gör rätt i att söka hjälp och stöd, nån som kan se dig utifrån och hjälpa dig bli stark i dig själv.

Du röker inte gräs eller? Låter som bieffekter som man kan få av långvarigt dagligt rökande..
Annars låter det nästan som ett tidigt stadie av någon sorts melankolisk depression.

En del gräss har komsumerats. Vet dock att detta inte har uppkommit pågrund av rökat. Kanske har förstärkts? Nu röker jag inte längre. Jag började röka för att jag kunde känna att jag kunde tänka, kände mig glad lugn i de flesta situationerna. Dessutom så kunde jag inte bry mig mindre vad folk tyckte och tänke osv, när jag var stukad.

Tror inte sjävkänslan och självförtroendet är boven i detta. Då jag har haft det sen jag var liten. Pågrund av en delsaker som hände och var, när jag var bara barnet.

Många av de symtomen har jag haft pga. gräset. La ner det daglig rökandet under ett års tid och mitt självförtroende stärktes, jag kom ut mer och mer, att handla eller andra "måste göra sysslor" slutade att vara jobbiga, jag blev mer social, träffade familjen mer osv. osv.

Så absolut kan det vara så att gräset har förstärkt symtomen hos dig. Rök inte mer, ut och promenera minst 30 min varje dag, jogga gärna nån gång i veckan, ät på regelbundna tider, få bra och lagom mycket söm, lägg dig i tid, träffa familjen så ofta du kan för att träna dig i sociala sammanhang. Små lätta steg som kräver tålamod men det hjälper med tiden. Inom psykiatrin har man aldrig tid, smidigast för de är att skriva över massa mediciner som dövar dig in i en dimma.

Att socialisera mig med nära och kära är inget problem. Det är när jag ska prata med nya människor. Då är det som en vägg kan inte prata med dem nästan och allt känns jobbigt.