knäckt orkar inre mer.

Märkte nyss en slående likhet mellan TS och mitt namn här på Flashback.
"Rävenbox" som det egentligen skall vara..

Det är bra att du är optimistisk, men glöm inte att vara realistisk. En stor anledning till att självmordsstatistiken i Sverige ökar varje år är till stor del på grund av att efterfrågan på psykiatrisk vård ökar och utbudet fortsätter att vara lika lågt.

Resurserna inom den svenska psykiatriska vården är för få för att alla som vill och behöver ha hjälp skall få hjälp.

Ah du har ju iallafall valt ett bra namn.


Jag skulle aldrig vilja prata med någon på paykvården som får höra samma smörja dag efter dag och tillslut bara nickar ja och säger allt som ett manusskript.


Till alla som skrev. Jag gjorde denna tråden när jag var full. Jag är inte svårt att söka upp om man vill och några vänner vet redan vem jag är här så det var dumt att skriva om detta men jag är så jävla less och tom. Denna känsla är på tok för stark för något ska byta ut den. Jag hatar verkligen livet och mår mer än skit. Jag sätter mig djupare och djupare i skulder och ohälsa för jag bryr mig inte jag vet att jag snart inte finns mer ändå.

Jag skapa denna tråden för att få svar pch tankar om livet mer än bara sup knarka gå till psyk då inget av dessa kommer hjälpa mig. Jag har redan all mening som finns i livet men vill ändå inte leva.

Det är riktigt svårt att förklara men jag vill inte ha uppmärksamhet eller folk som tycker synd om mig.

För jag har själv accepterat mitt val och är OK med det. Men jag kommer inte över den psykiska barriären när det väl är dags det går bara inte då som överlevnadsinstinkten slår i.

Jag orkar inte gråta mer. Min kropp är slut och hjärnan är trött.

Ska avsluta mina memoarer och skriva ett långt jävla inlägg eller tråd eller bok innan det är dags att bara ge upp allt. Hela min livsberättelse kommer jag lägga ut. Vilken är jävligt hemsk.

Mina ord nu kommer att vara hårda, men de är rättvisa och kommer från en person som varit psykiskt sjuk i flera år och lyckats bli frisk trots att allt kändes lika mörkt och hopplöst som det gör för dig nu.

Sluta upp med din självömkan! Du utgår från att hela världen kretsar runt dig och du kan inte förstå varför världen är så orättvis mot just dig.

Ditt första steg är att du måste sluta tycka synd om dig själv för de saker du har varit med om och upplevt i ditt liv. Du bör inte skylla din psykiska ohälsa på någon annan, även om det kan vara så att det är någon annan som i huvudsak kan stå som ansvarig för ditt mående. Det är trots allt bara du som är ansvarig för din lycka och det är bara du som kan ändra på ditt liv.

Samtidigt skymtar jag en viss ånger över tidigare handlingar och val i ditt liv och du beskyller inte bara världen för dina problem. Det viktiga då är att som en vuxen människa våga möta konsekvenserna av sitt handlande istället för att tycka synd om sig själv och ge upp. Oavsett hur djupt ner i skulder eller tunga depressioner du har befunnit dig i så har du överlevt och det finns inget som säger att du inte kommer att klara dig även nu.

Acceptera inte att du är bortom räddning, utan snarare förlika dig med tanken att du lever och att det inte är för sent för dig att ändra på ditt liv. Alla psykiska påfrestningar går att överleva. Du är inte svagare än någon annan; snarare starkare som har tagit dig ända hit.

Du har möjligtvis haft ett tufft liv, men det finns alltid någon som har haft det värre och att skylla på yttre faktorer för att inte ta tag i sitt liv är att blunda för de problem du har. Det finns en anledning till att du är där du är idag och om du inte väljer att identifiera dina problem och bekämpa dem så finns det ingen annan du kan skylla på än dig själv.