Positivt/Negativt med Engelska

Det beror på vilket perspektiv du har. Ur en nationalistisk synvinkel är det är lika vettigt som att bevara sin kultur genom mångkultur och invandring gånger 1000. Hur skulle det se ut i framtiden om majoriteten av våra ord var engelska lånord?

Då kommer säkert många av orden ha lånats cirkulärt. Tänk om svenskan lånar in window från engelska som kommer från fornnordiska för att ersätta fönster som kommer från latin via lågtyska.

Jämför du på allvar tyska lånord med konventionella engelska ord, som att dessa är på något sätt jämförbara? Jag syftar inte på ditt exempel nu där ursprunget är annorlunda, utan rent generellt.

Som sagt; de ord vi lånar in ersätter gamla svenska ord och eftersom vi inte är tillräckligt bekanta med det engelska ordets alla betydelser så får det inlånade ordet nya betydelser i svenskan. Det kommer bara vara rent ytligt som språket verkar begripligt för en engelsktalande.

Svenska och engelska har många likheter. En del forskare kallar t o m engelska för ett skandinaviskt (nordgermanskt) språk, men normalt räknas det ju som ett västgermanskt.

I praktiken har vi blivit tilldelade Windows som lånord. Det vore intressant att veta med vilka w-ljud svenskarna uttalar Windows i spontant svenskt tal. Men det är en Heisenberg-fråga: Genom att mäta riskerar man att påverka det observerade.

Operativsystemet Unix (egentligen UNIX) blev aldrig ett hushållsnamn. Linux som ord är lika gångbart internationellt som Oslo.

Håller verkligen inte med. Svenska är väl finare. Jämför med hur man stavar på svenska. Stavningen på svenska är inte så ljudenlig som man kan tro först men enormt mycket ljudenligare än engelska.

Sedan är latin vackrare än båda och har nästan helt samma uttal som stavning om man talar klassiskt latin. Lätt att jämföra. Gör bara påståendet på respektive språk och hör hur det låter.

Svenska är det vackraste språket.
English is the most beautiful language.
Latine est lingua formosissima.

Jag uttalar Windows som på engelska. Dessutom är det underbara att ordet egentligen är nordiskt och först i sin tur lånat till engelskan, så även om det knappast är det bästa operativsystemet (fast jag har det på datorn själv) så är det ett lånord som kommer tillbaka till sitt urspråk. På norska heter det ju vindue. Vindöga kunde vi säga på svenska istället för det här etruskiska ordet som har gått igenom både latinet och tyskan innan det hamnade i Sverige.

Jag ska modifiera detta lite med ytterligare latin: de gustibus non est disputandum - "smaker är inget som man diskuterar" ungefär.

Mina kriterier på ett vackert språk är ungefär:

1. Det har "rena" vokaler och konsonanter. Engelska och franska är enligt denna princip väldigt långt ifrån rena språk.

2. Enskilda bokstäver har samma uttal ensamma som när de ingår i ord. Detta stämmer exakt för finskan och i mycket hög grad för grekiskan, latinet och högtyskan. Det stämmer inte lika mycket för svenskan men betydligt mer än för engelska och franska, där vokalerna är helt förvrängda och konsonanterna är stumma eller ofta förvrängda de med.

3. Konsonanterna är alltid hårda. c, k, q uttalas alltid som k i svenska "kall", oavsett vilken vokal som de föregås eller eftergås av. g uttalas alltid som i svenska "galla". Detta stämmer igen exakt på finskan. Det stämmer så gott som exakt på grekiskan. Det stämmer med få undantag på klassiskt latin och fornlatin, åtminstone som överklassen talade det, särskilt i officiella sammanhang. Det stämmer relativt ofta på modern tyska. Det stämmer inte på svenska. a, o, u, å ger hårda konsonanter. e, i, y, ä, ö ger mjuka konsonanter utom i ett mycket litet fåtal ord. Engelskan har ett mellanläge just där. "Give" har ju hårt g medan svenska "giva" har mjukt.

Men på det hela taget är engelska ett skitspråk och har bara sin ställning p.g.a. att britterna har ägt halva jordklotet i ett par sekler och att språket har en simpel grammatik, delvis simplare än svenskan. Åtminstone enligt mina kriterier ovan.

Väldigt få germanska dialekter har "rena" ljud, mellansvenska vokaler är ofta diftongerade, ibland med konsonantiska glidljud, somliga svenskar dialekter, som t.ex västgötska eller finlandssvenska har något renare vokaler.


Engelska är ju i princip en slags grötig felstavad danska som var ett värdelöst bondespråk fram tills 1600-talet ungefär, innan anglosaxarna började yngla av sig och påtvinga övriga britter sitt sluddriga diftongerade språk så var det inte så stort sett ur ett europeiskt perspektiv.

Det målet missar bokstaven W med en hästlängd både i engelska och svenska. Engelskt H likaså.

En svensk radiopratare uttalade i går bildmediet HBO som {eitsch-bie-ou} i en svensk mening. Där rasade aktningen för den pratmakaren. HBO uttalas HBO på svenska. BBC uttalas BBC på svenska.

Du missförstår. Jag talar inte om bokstävernas namn utan om hur de uttalas fonetiskt när de står för sig själva.