Är svenskar känsligare i ordval än andra?

Har haft en liten diskussion om det här med svenskar och ordval. Vi har en liten teori om att svenskar - och några andra nationaliteter - är närmast överkänsliga vad gäller ordval och nitiskt kämpar för att undgå alla ord som kan uppfattas som på något sätt förolämpande eller problematiska. Det handlar inte bara om de obligatoriska pk-orden som rom och afrosvensk, utan om så enkla saker som dyslektiker kontra ordblind, och vad nu den rådande benämningen för rullstolsbunden kan vara.

Stämmer det här? Och om det gör det, vad kan det bero på?

Ja, såklart stämmer det.

Ta bara ordet "neger", ett ord som många är rädda för att både höra och verbalt uttrycka.
Det är synd att så många ord i princip är tabubelagda, det främjar inte yttrandefriheten.

Snackar flytande danska, och eftersom det är i stort sett samma språk är det rätt lätt att jämföra. Även den mest politiskt korrekte Information-läsare från Österbro uttrycker sig på ett sätt som lätt skulle kunna uppfattas som stötande av en del svenskar. Utan att han för den skull någonsin ens har nuddat vid en nedsättande tanke om någon.

Rullstolsburen, eftersom personen faktiskt kan lämna rullstolen exempelvis vid sänggående.

Det är inte omöjligt att vi i Sverige har en känslig syn på ord och uttryck. Det handlar ju då om att språket är ett verktyg och att känsligheten ligger i kulturen som sådan.

Norr om Skåne är detta mycket möjligt, i Skåne upplever jag det som att svenskar svär likt förbannat mer än invandrare. Diskuterar vi allmänt i tv-rutan så är svenskar slappa, alldeles för slappa.

Ordet framstjärt säger väl allt i kontrast till t ex tvestjärt som inte är något pk ord. Danskarna kör ju hela tiden med sin röv, så lite känsliga är vi väl.

Dövstum är numera ett förlegat uttryck.
Idag kallas döva hörselskadade.
Men vad kallas den som av någon anledning inte kan eller vill prata?

Denne lider av mutism.

Eftersom det alltid finns någon som blir kränkt oavsett vad eller hur man säger i Sverige så tenderar jag att hålla med dig...

Ett nyligt exempel på det var en tråd i juridikforumet där en person ville anmäla sin läkare för kränkning eftersom läkare hade sagt att TS hade en störning, varpå TS blev kränkt trots att en störning är fullt korrekt medicinsk terminologi och inte innehåller några värderingar, utan bara är ett rent objektivt beskrivning.

Det där är iofs en särskild problematik som blossar upp just nu, inte bara i Sverige. Det uppstår en kamp om hur psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar blir oerhört känsliga. Ser man till diagnoskriterierna så definieras dom utmärks dom till största delen av brister och problem, men olika intresseorganisationer och samhällsinstitutioner vill i stället att de ska definieras som avvikelser och att man ska se till resurserna. Det där kommer vi få höra mycket mer om.

Ja, det är tråkigt att folk skall blanda in värderingar i helt neutrala beskrivningar. Har man en brist så är det liksom en brist, det går inte att säga något annorlunda. Själv har jag haft social fobi, som jag nu har kommit över, och det definieras som en personlighetsstörning ty det är precis vad det är. Min hjärna hade en biokemisk störning som gjorde att jag inte kunde fungera på det sätt som vore bäst för mig eller som jag ville, min hjärna fungerade suboptimalt. Vad annat skall man säga liksom? Byter vi ut orden kommer de nya orden bara att börja tolkas kränkande istället och vi riskerar att komma till ett samhälle där man inte längre har ord eller beskrivningar för sjukdomar.

Jag är verkligen glad att jag inte är läkare, jag hade aldrig klarat av att inte kränka någon.